alt. titel: The Raid, The Raid: Redemption

I Jakartas slumområden är knarkhandeln lika levande som i alla andra slumområden i världens storstäder. Och liksom i andra slumområden är gangsterbossen kung över sitt territorium. Obehöriga inträder på egen risk och det är precis vad det aktuella SWAT-teamet är på väg att göra. Uppdraget är att häkta knarklorden Tama Riyadi och i möjligaste mån förstöra hans imperium, vars huvudverksamhet är inhyst i ett nedgånget höghus.

Till en början går det bra, smidigt. Men sedan börjar man misstänka enkelheten, gick det kanske lite för smidigt? Snart befinner sig teamet i en krigszon där både medlemmar av Tamas gäng och hyresgästerna är bättre beväpnade än de själva. Eller i alla fall mer besatta av att döda inkräktare (vill du inte vara vaktmästare är det ett bra sätt att få avdrag på hyran) än poliserna är av att döda hyresgäster. Snart har utmaningen inte blivit att ta sig in, utan att ta sig ut. Helst med livet i behåll.

Jaha, Indonesien. Inte ett filmland man besöker allt för ofta (och frågan är om det gills i det här sammanhanget eftersom regissör och manusförfattare Gareth Evans är walesare). Skådespelarna uppvisar ansikten som tycks vara en blandning mellan kineser och indier eller pakistanier. Ett helt främmande språk som, ju mer man lyssnar på det, nästan låter som spanska (Jojjenito gjorde samma iakttagelse). Men jäklar vad de kan slåss! Pencak silat heter kampsportsgrenen som virvlar av armbågar och knän och som tycks innebära att man kan ta hur mycket stryk som helst.

Nå, det sista är kanske inte helt sant, men man skulle nästan kunna tro det utifrån The Raid. Filmen är primärt gjord för adrenalinkickar och balls-to-the-walls-hjärndöd-action, inte för att vara realistisk och trovärdig. Miljöerna (eller snarare miljön, för man rör sig aldrig utanför höghuset) är förvisso skitiga och nedgångna och våldet är rått så det räcker till och blir över, men manusmässiga börjar man efter ett tag känna igen trenden. När handlingen så kräver kan någon golvas av två rejäla stolssmällar, men i andra fall tycks man kunna palla ett oräkneligt antal huvuddunkningar i golvet, knän i mage och skrev eller armbågar mot käke.

Men vem bryr sig? Det är snyggt och det är häftigt (inte minst tack vare ett riktigt tungt score) och det är förbannat underhållande. Filmen har dessutom varit så pass framgångrik att jag nästan är förvånad över att det inte redan kommit ett datorspel, en amerikansk remake eller en uppföljare. Eller varför inte alla tre? Besked från Wikipedia lugnar: både en remake och en uppföljare är på g.

Även när det gäller undertiteln gör man bäst i att koppla bort hjärnan eftersom den kom till uteslutande tack vare att man inte kunde säkra amerikanska rättigheter till enbart titeln The Raid som uppges vara en rak översättning från originaltiteln (Google Translate förstärker med ”Deadly raid”, alternativt ”Invasion death”). För något direkt sonande vet jag inte om man kan utläsa i filmens handling.

Annonser