The Da Vinci Code (2003)

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Någon som däremot inte tycks bli särskilt imponerad av Langdons uppenbarelse är franske polischefen Bezou Fache, vilket ryckt den välkände professorn ur Morphei armar för att konfrontera honom med ett gruvligt mord på självaste Louvren. Har Langdon några idéer om hur dådet gått till? Eller kanske om de kryptiska meddelanden som den nu avlidne museiintendenten Jaques Sauniere lämnat efter sig? Kan man tänka sig att Langdon vet betydligt mer om dådet än han låter påskina?

Men hur ska Langdon kunna hänga med på det faktum att Saunieres död involverar inte mindre är två konspirerande och superhemliga sällskap – det katolska Opus Dei och det fritänkande och reformistiska Prieuré de Sion? Han får dock se till att uppdatera sig illa kvickt med viss hjälp från kryptologen, tillika Saunieres dotterdotter, Sophie Neveu när Faches insinuanta frågor övergår i regelrätt mördarjakt samtidigt som duon förföljs av en hotfull man i munkkåpa.

Dan Browns The Da Vinci Code slog ned som en bokburen bomb när den kom. På samma sätt som 1999 års femtonåringar frågade sig varför ingen tänkt tanken att verkligheten kanske inte är verklig innan The Matrix, frågade man sig nu varför ingen tidigare funderat över om den heliga graalen var något annat än ett simpelt dryckeskärl.

Kruxet var väl bara att det fanns många som funderat på det tidigare. Likt många andra ligger Dan Browns skicklighet inte i att formulera teorier, utan att lägga samman många olika teorier och servera dem i ett smakligt hopkok. Särskilt ifrågasatt blev Browns ogina attityd mot Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln vilka 20 år tidigare gett ut boken Holy Blood and Holy Grail. Här berättas i mångt och mycket exakt samma historia som Brown serverar, bara torrare och mer detaljerat. En inledande hänvisning till den uppenbara föregångaren hade varit på sin plats men lyste med sin frånvaro.

Av olika anledningar hade jag redan innan The Da Vinci Code kommit i kontakt med teorierna som Brown lånar sitt material från och därför innebar inte min läsning den kanonad av uppenbarelser som den verkar ha blivit för många andra. Det är roliga tankeexperiment men inte så mycket mer, varför alla antydningar om världsomspännande konspirationer för att hålla ”sanningen” dold synes mig något överspända. Att framhålla några av västvärldens främsta vetenskapsmäns lagledarskap för Prieuré de Sion som ett väletablerat faktum ger jag inte ett vitten för. Detsamma gäller Langdons utläggning om alla symboliska ”bevis” för ”the sacred feminine”. Det är ju det som är hela poängen med symboler – att de är så luddiga och generella att de kan tolkas lite hur som helst. Som bevismaterial är de inte särskilt pålitliga.

Men alldeles bortsett från detta slås jag av Browns driv i berättelsen när jag läser om The Da Vinci Code för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är ett jäkla drag från första sidan till sista och författarens enkla grepp att ha superkorta kapitel som alla slutar med en slags cliffhanger är kanske inte särdeles elegant men icke desto mindre effektivt. Som lättsam underhållningslitteratur med den extra kryddan av en uppsjö mysterier och gåtor som måste lösas håller The Da Vinci Code fortfarande måttet.