Vad göra när suget efter Fredrika Bergman och Alex Recht blir allt för stort? Turligt nog är Kristina Ohlsson en ganska produktiv författare som under åren mellan deckarna Davidsstjärnor och Syndafloder bland annat publicerade Sjuka själar.

Gunnar och Alice lever i ett helvetiskt limbo. För flera år sedan försvann deras dotter Fanny och hon har aldrig återfunnits. Det som gör det hela än mer frustrerande är att grannpojken Lukas, som en gång i tiden var Fannys pojkvän, också försvann på ungefär samma sätt. Med den skillnaden att Lukas efter ett tag dök upp på en lekplats, halvt ihjälslagen. Så illa tilltygad faktiskt, att han sedan dess dragits med en betydande minnesförlust och därför inte kunnat tala om vem som förde bort honom.

Men Gunnar är övertygad om att Lukas minns mer än han låtit påskina och alldeles särskilt när det gäller Fannys öde. Så när Lukas efter många år återvänder till barndomens Kristianstad börjar Gunnar gå och ladda för att konfrontera grabben.

Om Gunnar bara visste hur gärna Lukas också skulle vilja minnas vad som hände. Det har krävts en stor portion mod att komma tillbaka till hemstaden och försöka ta itu med de icke-minnen som jagar honom, dag som natt. Men Lukas minnen är tyvärr inte särskilt mer samarbetsvilliga i Kristianstad. Samtidigt tycks det som om hans återkomst sätter någonting i rörelse.

Jag har alltid tyckt att Ohlsson i sina deckare varit särskilt bra på det här med sjuka mördare, makabra mord och thrillerstämningar som gränsar till skräckterritorium. I Sjuka själar verkar hon ha velat spänna just de sistnämnda musklerna lite extra, för inledningsvis drar romanen åt det övernaturliga skräckhållet med en eventuellt hemsökt gammal prästgård.

I slutänden är det dock den reella (deckar)världen som tar över, men särskilt realistiskt eller vardagligt skulle jag nog ändå inte kalla det. Däremot finns hela tiden tydliga stråk av osäkerhet, givetvis inte så lite förstärkta av minnesförluster och eventuell psykisk ohälsa. Hur mycket minns egentligen Lukas? Kan det vara så att han inte ens minns att det var han som var kidnapparen och mördaren som härjade?

Som vanligt när det gäller Ohlsson är Sjuka själar kompetent genomförd. Välskriven, tajt, lagomt detaljrik och med en hyfsad psykologisk insikt när det gäller både Lukas och Gunnars respektive sinnestillstånd. Ingen av dem mår särskilt bra, bägge är starkt präglade av försvinnandena och därför är det kanske inte så konstigt att de så småningom tvingas bli motvilliga samarbetspartners.

Däremot handlar en stor del av berättelsen också om detta med hur fadrens synder hemsöker avkomman och här tappar jag romanen en smula. Just den vinkeln känns både trött och ärligt talat oerhört osannolik. Dessutom känns den allt för plagierad från exempelvis Stieg Larsson och Män som hatar kvinnor.

Så lite både rått och ruttet. Heaven and hell. Kanske hade Sjuka själar tjänat på om Ohlsson vågat sig på att gå ännu lite längre in i det där skräckterritoriet? Tillräckligt bra dock för att jag inte skulle tveka att rekommendera romanen för ett par timmars avkoppling och underhållning. Jag tror dessutom att den skulle kunna bli en riktigt trevlig film i rätt händer.

Annonser