alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Men i operettföreställningens svallvågor funderar också barnen Tommy och Annika Monica över sina respektive framtider. De är i allt väsentligt uppvuxna på scentiljorna men är en skådespelarkarriär verkligen vad någon av dem egentligen vill ha? Tommy gillar ju att skriva medan Monica uppvaktas ivrigt av barndomskärleken Göran som vill ha en riktig liten hemmafru. Inte någon som springer med andan i halsen från middagsbordet till nästa repetition.

I kulisserna står mamma Betty och åser den annalkande katastrofen utan att kunna göra särskilt mycket åt saken. Som enda sällskap har hon Stefans föräldrar Charlotta och Karl-Hugo, två pigga åldringar som inte ha en tanke på att lägga skådespelandet på hyllan. Frånvaron av vettiga kvinnoroller i Sköna Helena (utom huvudrollen förstås, men den har ju Sonja lagt rabarber på) gör Charlotta så uttråkad att hon ser till att fixa en landsortsturné för sig och Betty medan karlarna och barnbarnen roar sig i huvudstaden.

Utan att kunna hänvisa till några specifika källor har jag uppfattat Kungliga patrasket som en av Hasse Ekmans mest hyllade filmer och det är verkligen inte svårt att förstå varför. Det allra mesta vad gäller både handling, berättande och skådespeleri faller på plats med imponerande lätthet. Återigen får jag anledning att både förundras och charmas av den naturlighet som Ekman lyckas skapa i många av sina scener.

När Edvin Adolphsons Stefan drabbats av blixtinspirationen till Sköna Helena är han själv en övertydligt yvig larger-than-life-karaktär som samtidigt i sammanhanget tas ned på jorden eftersom hans svada äger rum i familjeköket där han steker på en kalvkotlett vid fyratiden på morgonen. Här och var förekommer korta, utslängda meningar som förtar varje intryck av spelad teater, som Stefans förmanade utrop att ”Sluta lipa!” innan han rusar ut genom dörren.

Stefan är överdriven vad gäller både känslouttryck och gester på ett sätt som påminner mig om Adolphsons direktör Dahl från Med dej i mina armar men det är en stil som jag tycker ger ett humoristiskt mervärde. Han är den sortens av/på-personlighet där allt antingen är svartaste katastrof eller himlastormande succé. En personlighet som från rätt skådespelare och under rätt omständigheter är hejdlöst underhållande samtidigt som jag är medveten om att jag aldrig skulle klara av att vistas i samma rum som karljäveln i mer än en minut åt gången.

Fokuset på det kungliga patrasket, alltså teaterfolket, ger Ekman möjlighet till flera olika metanivåer. Dels behöver man inte anstränga sig överhövan för att se fadern Gösta i Stefan (även om samtida kritiker tydligen tyckte att Adolphsons stil och utstrålning var ganska olik den hos Gösta Ekman). Dels finns det flera tillfällen när exempelvis ett passionerat utspel sticks ned med en syrlig replik om överdrivet skådespeleri.

Men Kungliga patrasket är inte bara en historia om Teatern, även om den förstås är den sol kring vilken hela familjen Anker roterar. Visst finns här ett slags romantiserande av scenens lockelse, ett kall och en inre drift som inte går att stå emot (vad Stefan tycker om att skådespelare försöker organisera sig i fackförbund säger sig kanske självt?). Också av Stefans roll som det obändiga konstnärsgeniet, vilken givetvis inte kan leva efter samma regler och ramar som ”vanliga” människor.

Samtidigt är filmen också en historia om att hitta sin egen plats i livet, främst genom Tommy och Monicas olika livsval. Jag gillar hur bägge deras ”avhopp” får löpa parallellt med huvudhistorien, pregnanta men utan att göra överdrivet mycket väsen av sig. Pappa Stefan må vara dramatisk i sina känsloutspel men förhåller sig samtidigt ganska fattad inför sina barns annorlunda vägval (åtminstone sedan Tommy sagt till på skarpen att sluta upp med teatraliska utrop om traditioner som upprätthållits under fem teatergenerationer).

Visst finns här från gång till annan (melo)dramatiskt känslomässiga scener som kanske inte riktigt hittar hem hos mig, särskilt mot slutet. Men på det hela taget var Kungliga patrasket en njutbar filmupplevelse som levererade på flera olika plan. Inte minst i form av paret Hilda Borgström och Olof Winnerstrand som Charlotta och Karl-Hugo. De tillhandahåller både livfull humor, kärleksfulla utbyten och spetsiga kommentarer i en härlig blandning. Toppklass, helt enkelt!

I dag har jag plockat med mig inte mindre än två filmspanare som också tyckt till om Kungliga patrasket: Jojjenito och Fripps filmrevyer.

Annonser