The face of an angel and a body built for war! Så introduceras den unga Alita när hon för första gången ska delta i den mordiska sporten motorball, en slags blandning mellan roller derby och robot wars. Eller ja, precis som gamla hederliga klassikern rollerball om man nu föredrar det.

Men innan dess har det hunnit hända så mycket och introducerats så många olika element att jag känner mig rätt osäker på om jag verkligen befinner mig på samma sida i historieboken om Alita som regissör Robert Rodriguez och hans rollfigurer.

300 år innan Alitas nutid (år 2563, det är i alla fall solklart) utkämpades ett krig mellan mänskligheten på jorden (lite tveksam där…) och ett gäng cyborger (kanske…?) från United Republic of Mars. Marsianerna tycks ha förlorat kriget men alla cyborger borde inte vara marsianer eftersom de förekommer frekvent i samhället. Överhuvudtaget finns oväntat lite fientlighet eller bitterhet från mänsklighetens sida gentemot all things marsian. En av rollfigurerna får till och med påpeka att det där som hände för 300 år sedan, det är väl dags att släppa nu? Å andra sidan är det en tidsrymd som inte tycks ha påverkat övergiven marsiansk teknologi det allra minsta.

Kanske är det också därför det är lika oklart exakt vad krigets utfall inneburit. Det vi kan konstatera är dock att livet anno 2563 suger för de allra flesta. Eller det är i alla fall vad de försöker intala oss. Samtidigt presenteras vi nämligen för livliga gator, choklad i överflöd, fritid nog att träna motorball samt tillräckligt med mat och husrum för alla huvudsakliga inblandade rollfigurer. Att gå på stadens gator efter mörkrets inbrott är förvisso förenat med viss fara för både människor och cyborger, men det kan ju knappast sägas vara ett futuristiskt problem.

Men det är klart att gatulivet ändå inte kan mäta sig med det som hägrar i himlastaden Zalem, den enda som finns kvar efter kriget. Där finns (troligen?) en mänsklig befolkning eftersom man ibland måste lämna detta paradis och bosätta sig på jorden. En av de som gjort det är den briljante läkaren Dyson Ido, vilken bland annat hjälper till att reparera cyborger. Därför vandrar han runt i de gigantiska sophögar som byggts upp under Zalem (det här med återvinning och sopsortering tycks inte vara himlastadens grej) och det är här han hittar tillräckligt mycket av en ung cyborgflicka för att ge sig på att bygga upp henne igen. Han ger henne namnet Alita.

Alita: Battle Angel är baserad på en manga från 90-talet vid namn Battle Angel Alita eller Gunnm. Jag läser mig till att det finns nio serie-volymer, en animerad serie, ett dataspel och ett antal spin-offs. Så det säger sig förstås självt att jag sannolikt hade fattat betydligt mer om jag redan varit bekant med historien innan jag bänkade mig framför dagens Alita.

Men eftersom nu Alita inte presenteras som en uppföljare eller remake tycker jag att manusförfattarna James Cameron och Laeta Kalogridis gott kunde ha ansträngt sig lite mer för att få sådana som mig att hänga med. Jag får verkligen inget grepp om 2563 års värld. Förutom den inledande osäkerheten som jag beskrivit ovan finns också något som kallas för the Factory vars roll och status är oklar. Kanske hänger de ihop med några slags säkerhetsrobotar, kallade Centurions, som patrullerar gatorna, kanske inte?

Det finns förstås en huvudhistoria som centrerar sig kring Alita, men även den är splittrad, rörig och onödigt komplicerad. Först finns varningar om en mördare som Alita ska akta sig för, ett hot som snart övergår i att hon förföljs av en närmast ostoppbar cyborg. Han borde i sin tur vara efterlyst men som inte är det eftersom han skyddas av onda krafter. Och då måste Alita förstås ta reda på vilka de krafterna är, samtidigt som hon försöker besegra cyborgen med hjälp av ett gäng prisjägare och dessutom upprätthålla en odödlig fjortisromans med Hugo (vilken drömmer om att ta sig upp till Zalem men som också bär på en skamlig hemlighet).

Men ok, jag kan inte bara gnälla på Alita. I varje enskilt parti fattar jag ändå vad som händer och då kan det ibland faktiskt vara rätt underhållande. Eftersom Iron Jim Cameron är inblandad är det förstås ingen större överraskning att effekterna är grymt snygga och att han i det avseendet lyckats skapa ett cyborg-samhälle som jag kan låta mina ögon tro på (hjärnan borde jag däremot ha lämnat hemma, synapserna blev bara överhettade).

Å tredje sidan… Efter ett tag börjar det bli väl många scener där Alita avslutar med en knäböjande superhjältepose. Väl många tillfällen där hon i utsökt slow motion måste snurra genom luften för att undkomma en tornado av knivar, kedjor eller vilka tillhyggen hennes motståndare nu råkar vara utrustade med. Men jag tror faktiskt att jag hade haft lättare att svälja detta om Alita varit mer stilistiskt renodlad och historien mindre plottrig.

Dessutom finns det tillfällen när dialogen är både dåligt skriven och tveksam i framförandet. Slutet lobbar upp ett pinsamt uppenbart löfte om (minst) en ytterligare uppföljare, Själva berättelsen och världen är full med välbekanta scifi-klyschor som inte grundas för fem öre. Den ”rara” kärlekshistorien mellan Hugo och Alita övertygar föga. Inte minst i det avseendet tycker jag att jag har fog för min förundran inför en militär makt, vilken fått för sig att det vore en bra idé att först skapa den ultimata fajting-cyborgen för att därefter utrusta henne med en tonårshjärna.

Men för all del, måste jag nu välja mellan mässande blå tvåmetershippies eller cyborger med plasmasvärd är valet väldigt enkelt. Tonårsenkelt, till och med.

Annonser