You are currently browsing the tag archive for the ‘Äckelfaktor’ tag.
alt. titel: Flugan
Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.
Vad lockar en journalist mer än en bra historia för en artikel? En bra historia för en hel bok, förstås! Forskaren Seth Brundle vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få journalisten Veronica att gå med på att vänta med att basunera ut till världen att Seth knäckt teleporteringens gåta. Trots att han inledningsvis avgett inte så lite stalker-vibbar övertygas Veronica snart av hans intellektuella och socialt förlägna charm.
Det är nästan så man kan börja misstänka att Veronica är lite svag för de här stalker-männen eftersom hennes före detta pojkvän Stathis Borans, tillika både hennes redaktör och collegelärare, vägrar lämna ifrån sig kopian av hennes lägenhetsnyckel. Han förföljer henne, gör sig allmänt och svartsjukt omöjlig samt hotar att publicera Seths upptäckt utan hennes godkännande.
Allt det här gör förstås Seth i sin tur också svartsjuk och misstänksam. Och vad gör forskare när de är svartsjuka, misstänksamma och en smula packade på champagnen som de fått dricka alldeles ensamma? Givetvis genomför man ett ogenomtänkt experiment med sig själv som försökskanin. Och alla vet väl vid det här laget vem som gör Seth sällskap där inne i telepodden?
Nu var det många år sedan jag såg The Fly, men det blev ett helt igenom glatt återseende. Dels var det var roligt att se vad Cronenberg förändrat och förstärkt jämfört med The Fly anno 1958. Exempelvis serveras nu en något mer rimlig anledning till att Seth inte har full koll på hur maskinen faktiskt funkar. Dels påminner 80-talsfilmen mig om hur bra Jeff Goldblum och Geena Davis är tillsammans. Utan deras ömsesidiga kemi och stabilitet hade The Fly sannolikt bara blivit en film full med klägg och halvtöntiga ”Help me”-scener.
Nu blir jag istället berörd av hur Goldblum beskriver sin förvandling (”I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over…”) och bestört tillsammans med Geena Davis när hon upptäcker ytterligare en ovälkommen gäst i sitt liv. Double the body horror, double the fun! Jag fäster mig också vid det faktum att Veronica i nödens stund omedelbart och naturligt vänder sig till svinet Stathis. Antingen ÄR hon verkligen svag för stalker-vibbar eller också har hon ingen annan i sitt liv att be om hjälp och det är i sanning deprimerande. Vilket gör mig konfys eftersom hon i så många andra avseenden är en riktigt positiv kvinnlig rollfigur, särskilt för att vara med i en skräckfilm från mitten av 80-talet.
Men för all del, mycket talar å andra sidan för att Cronenberg, tillsammans med specialeffekterna och sminkningen från Chris Walas och Stephan Dupuis, skulle ha skapat en obehaglig film om så huvudrollerna spelats av ett par skyltdockor. Jämfört med 58-versionen visar regissören här att en långsam förvandling och upplösning (både fysisk och mental) kan vara minst lika effektiv som ett hastigt röjande av ett flughuvud på en människokropp. Scenen framför badrumsspegeln är rejält otrevlig och makaber i all sin enkelhet. Än en gång lyckas Cronenberg i så många olika avseenden trycka in och mecka runt med fingrarna på de där riktigt vidriga triggerpunkterna som är den mänskliga kroppen.
Vid just den här titten hänger jag av någon anledning dock upp mig på Seths försöksdjur innan han själv kliver in i den ”designade telefonkiosken”. Nog måste det finnas mer lätthanterliga apor att experimentera med än babianer som kan vara både starka och aggressiva?
50-tals-flugan hade ambitioner att jaga efter sanningen och förbättra mänsklighetens villkor men fick se allt falla samman på grund av ett litet misstag. 80-tals-flugan är snarare biten av upptäckandets oförfalskade rus och ”penetration beyond the veil of the flesh”.
Annonser
Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.
Carrie White är det nominella mobboffret vid småstadens gymnasieskola. Möjligen kan man tycka att ungdomar i gymnasieåldern borde stå över mobbning vars uttryck snarare passar sig på en mellanstadieskolgård men här spelar antagligen småstadsmentaliteten in. Plus det faktum att det är 70-tal och trettio år av anti-mobbingskampanjer står och stampar i farstun.
Men Carrie har det inte så himla lätt hemmavid heller. Mamma Margaret är en religiös fanatiker som föredrar att låsa in sin dotter i en garderob vid minsta tecken på något som kan kallas liv. Att Carrie börjat menstruera är inte avhängigt biologi, utan gudsfruktan. Riktigt fina flickor befattar sig inte med kropp eller sexualitet i något som helst avseende. Men Carrie har inte bara börjat få bröst och menstruera utan är också lite småhet på populäre Tommy Ross.
Det hon inte vet är att Tommy Ross blivit ombedd av sin ångerfulla flickvän Sue Snell att ta med Carrie på avslutningbalen. Inte som ett skämt, vilket kanske hade varit fallet för bara ett år sedan, utan för att Sue helt plötsligt insett att det kanske inte är så himla schysst att mobba en klasskompis. Problemet är bara att rikemansflickan Chris Hargensen tycker att mobboffer borde förbli mobboffer och tar balen som en förevändning att tvåla till Carrie riktigt ordentligt.
Nu är jag för all del partisk gentemot mr King (husgud, remember?) men när jag den här gången väljer att lyssna på Carrie hittar jag till viss del nya styrkor med berättelsen. Av någon anledning har jag tidigare aldrig fastnat lika hårt för beskrivningen av Carrie som just ett mobboffer och jag slås av Kings förmåga att beskriva den stenhårda skol- och småstadshierarkin där advokatdottern tror sig vara förmer än alla andra. Samt Carries eviga underläge – hela hennes tillvaro går ut på att se sig i rollen som parian, den utstötta.
Mitt hjärta blöder för hennes försiktiga trevanden till en samhörighet, vilka sedan blir desto brutalare krossade eftersom hon hade mage att förhäva sig över sin vedertagna mobboffersroll. Konflikten mellan sex och det religiösa känner jag mig mer ambivalent inför, just religiös fanatism och enögdhet tycker jag nog att King lyckas bättre med i andra berättelser.
King gjorde med Carrie ett försök till det klassiska greppet av en dokumentroman och på det hela taget klarar han av den balansgången helt ok. Förvisso blir det kanske lite väl många utläggningar från läkare och andra vetenskapsmän men de individuella berättelserna från personer som varit delaktiga i Carries uppväxt eller det som timade den ödesdigra bal-kvällen står stadigt i Kings psykologiska fundament.
Med en familjär bekantskap med Carrie i ryggen är det inte skräck- eller äckelelementen som har romanens starkaste bärkraft utan just mobbningssituationen. Sällan har King lyckats så väl med att tydliggöra underdogpositionen som i Carrie. Sedan skadar det förstås inte med de levande beskrivningarna av kopparstinkande blod och bacondoftande förkolnade kroppar. Detaljer, likväl som psykologi, har alltid varit Kings signum.
I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.
alt. titel: Exorcisten
Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.
alt.titel: Exorcisten
Den katolska ritualen för exorcism statuerar: ”om du ska göra ett demontema måste du läsa åtminstone en klassisk demonbok”. Nähä, inte det? Hmm, det känns som om jag har missat i min Wikipedia-research inför årets Halloween…
The Human Centipede (First Sequence) (2009)
Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.
Med en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.
Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.
Som fan av Scream och inte minst A Nightmare on Elm Street är det naturligt att man även söker sig bakåt i Wes Cravens numera voluminösa produktion. The Hills Have Eyes hade sina poänger och nu var det dags för regissörsdebuten The Last House on the Left. En viss spänd förväntan åtföljde tittandet eftersom filmen blivit så pass omtalad.
Hanteringen av odöda (2005)
Stockholm ligger utslaget i augustihettan. Inte blir det bättre av att alla stadens invånare drabbas av sprängande huvudvärk. När trycket väl lättar har en annan press uppstått. Nyligen döda människor har återfått någon form av liv och både samhället och enskilda individer kämpar förtvivlat med att hantera närvaron av de ”omlevande” både praktiskt och mentalt.
alt. titel: Morden vid Wolf Creek
Om inte förr har man nu förstått att det finns all anledning att förhålla sig misstänksam mot alla företag som säljer bildelar, däck och inte minst begagnad campingutrustning. Hur fyller de egentligen sina lager?
Lizzie och Kristy är två brittiska tjejer som på en Australien-semester träffar hunkige Ben. Tillsammans bestämmer sig trion för att det är världens bästa idé att bränna större delen av reskassan på en fallfärdig bil och lämna det idylliska Broome på västkusten för att medelst den fallfärdiga bilen köra tvärs över hela kontinenten till östkustens Cairns. Vem skulle inte välja sorglöst och spritindränkt strandliv för Australiens ökenlika och vidsträckta vildmark?
That’s what HE said!