Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

1922 (2017)

Wilf James är på det hela taget ganska nöjd med sin lott här i livet. Han har 180 tunnland bra jordbruksmark i Hemingford Home, Nebraska (nudge, nudge). Samt en plikttrogen och hårt arbetande son som kommer att ta över familjegården när det är så dags. Kanske till och med skapa ett ännu större lantbruk eftersom Henry ivrigt uppvaktar grannflickan Shannon Cotterie, vars far Harl också är bonde (“She’s got huge…tracks o’ land!”).

X3: Victoria Bergmans svaghet (2010-2012)

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut.

Berget offrar (2018)

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Jorden vaknar (2017)

Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.

Year’s Best Hardcore Horror Volume 1 (2016)

Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.

Hostel (2005)

Collegekompisarna Paxton och Josh backpackar sig genom Europa men att döma av deras beteende när de väl kommer till Amsterdam har de primärt haft siktet inställt på droger och tjejer, snarare än anrik kultur. Eller också är det bristen på det förra i tidigare länder som gör att de beter sig som två rövhåliga kalvar på grönbete i den nederländska huvudstaden.

Buio Omega (1979)

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Antropophagus (1980)

alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island

Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).

Mr. Mercedes (2014)

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.