You are currently browsing the tag archive for the ‘Äckelfaktor’ tag.
alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega
Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.
Annonser
alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island
Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).
Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.
alt. titel: Flugan
Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.
Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.
I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.
alt. titel: Exorcisten
Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.
alt.titel: Exorcisten
Den katolska ritualen för exorcism statuerar: ”om du ska göra ett demontema måste du läsa åtminstone en klassisk demonbok”. Nähä, inte det? Hmm, det känns som om jag har missat i min Wikipedia-research inför årets Halloween…
The Human Centipede (First Sequence) (2009)
Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.
Med en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.
Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.
That’s what HE said!