You are currently browsing the tag archive for the ‘Äckelfaktor’ tag.

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Läs hela inlägget här »

Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.

Läs hela inlägget här »

Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.

Läs hela inlägget här »

Collegekompisarna Paxton och Josh backpackar sig genom Europa men att döma av deras beteende när de väl kommer till Amsterdam har de primärt haft siktet inställt på droger och tjejer, snarare än anrik kultur. Eller också är det bristen på det förra i tidigare länder som gör att de beter sig som två rövhåliga kalvar på grönbete i den nederländska huvudstaden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island

Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).

Läs hela inlägget här »

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Läs hela inlägget här »

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg