I Sverige, liksom på andra håll, har diskussionens vågor gått höga kring den popularitet som åtnjutits av sanna historier, dokumentärromaner, under de senaste dryga tio åren. Ofta har dessa böcker rört brott och kriminalitet, inte sällan kopplat till knarkhandel och drogmissbruk, ämnen som naturligtvis lånar sig väl till spännande böcker, böcker som blir desto mer intressanta eftersom de ju är sanna.

Debatterna har oftast uppstått när det förekommit frågetecken kring historiernas förmenta sanningshalt och inte sällan uttrycker läsare stor besvikelse (exempelvis Oprah Winfrey över boken A Million Little Pieces av James Frey) när de upplever sig lurade — de trodde ju att allt som stod var sant. Runt slutet av 2008 var det dags för denna debatt att drabba journalisten Liza Marklund samt uppgiftslämnaren och författaren Mia Eriksson.

I Gömda (1995, rev. ed. 2000) beskriver Liza Marklund hur hon kommer i kontakt med Mia Eriksson, en av de ”vanligaste och smartaste tjejer” hon träffat. Denna extremt genomsnittliga tvåbarnsmamma, vars högsta önskan är ett Svenssonliv med radhus, skinnsoffa och spegelvägg, berättar för Liza en våldsam historia om hur hon blir ihop med Mannen med de Svarta Ögonen. Till en början är allt tomtebolycka men den förbyts snart i trakasserier och hot från både mannen själv och hans landsmän.

Mia förlovar sig och föder mannen en dotter innan relationen bryts men det hela fortsätter och eskalerar till mordhot med knivar, automatvapen och släggor. Innan Mia, nye maken Anders och två barn (Mia har hunnit få ytterligare ett barn med Anders) blir förflyttade av socialtjänsten har mannen med de svarta ögonen hunnit både misshandla och våldta henne ett upprepat antal gånger. Inte heller Anders eller Mias övriga familj går säker. I och med förflyttningen går familjen under jorden — de måste förbli Gömda. Ständigt lever de med skräcken att bli funna och i så fall säkerligen dödade av Mias förre fästman.

Även Asyl (2004) är skriven av Liza Marklund utifrån Mias berättelse och delas upp i tre huvudsakliga delar. Först berättas hur familjen kommer tillbaka från en längre utlandsvistelse (landet är inte specificerat) för att återigen försöka leva i Sverige, hemlandet de alla älskar. Här träffar också Mia Liza Marklund (av någon outgrundlig anledning kallad Hanna Lindgren) och de bestämmer sig för att försöka få Mias historia utgiven.

Svenska myndigheter misslyckas emellertid även denna gång att skydda dem från mannen med de svarta ögonen och familjen flyr därför till Chile och Santiago. I detta mellanspel försöker Mia och Anders (men mest Mia) att skapa sig en tillvaro men landet är allför främmande, alltför fattigt. Därför kommer de i bokens avslutande del till USA där Mia med advokat försöker se till att hon och barnen får asyl på grund av ”domestic violence”.

I Mias hemlighet (2005) står Mia författarmässigt på egna ben (men har fortfarande journalistiskt bistånd, dock inte från Liza Marklund) och berättar om hur livet ter sig i USA, ett liv som ingalunda är en dans på rosor trots att hotet från mannen med de svarta ögonen bör vara ur världen.

Nu är det istället Anders som börjar krångla när Mia vill vara oberoende och även barnen, framförallt dottern Emma, mår inte bra. Den stora grejen med Mias hemlighet är dock att det här avslöjas att Mia var tvungen att lämna sitt äldsta barn, sonen Daniel, hos fadern när familjen Eriksson gick under jorden för alla de där åren sedan i Sverige. Ska hon våga och orka ta kontakt och hur kommer Daniel i så fall att reagera?

Emma, Mias dotter (2008) berättar i mångt och mycket samma historia som de tidigare böckerna men ur dottern Emmas perspektiv. Emmas osäkra liv har gett upphov till en arg och trasig flicka som slutligen finner tröst i självstympning och crystal meth.

Mias berättelse, eller kanske framförallt Liza Marklunds version av den, ifrågasätts ordentligt i Mia: Sanningen om Gömda (2008) av frilansjournalisten Monica Antonsson. Antonsson beskriver hur hon själv träffade och intervjuade Mia när Gömda publicerades för första gången och hur hon greps av kvinnans berättelse.

Antonsson och Mia hade därefter sporadisk kontakt under åren men journalisten upplevde att historierna blev mer och mer motsägelsefulla ju oftare hon talade med Mia och ju mer hon närläste böckerna. Till slut kom hon i kontakt med Levi Hjortsberg, hans fru Marie-Louise och deras son Michael från Oxölesund. Grejen var bara att Michaels biologiska mamma var Margareta (Maggan), som inte var någon mindre än böckernas Mia. Det är alltså han som är ”Daniel” i Mias hemlighet. Genom Levi och Michael får hon också träffa Osama Awad, mannen med de svarta ögonen.

Antonsson hävdar med stöd i dokument och vittnesbörder från Levi, Osama och andra Oxölesundsbor att ”sanningen” inte alls var en rejäl och prudentlig tvåbarnsmamma och bankanställd som efter ofattbart lidande finner stöd i en ny man men trots detta är tvungen att fly stan. Istället framträder en kvinna som gick i specialklass, gillade att ”ragga” på stadens flyktingförläggning och vars nya man (egentligen inte alls svenske ”Anders” utan chilenske ”Luis”) blev dömd till fängelse efter han med vilje kört på Osama. Osama har i sin tur anmälningar på sig om misshandel av Mia/Maggan men inte alls i den omfattning som anges i Gömda.

Bilden är dock inte enhetlig: Mia/Maggan beskrivs omväxlande som naiv, god mor, hysterisk, dramaqueen, oskyldig, hämndlysten, rar, paranoid och dålig vårdnadshavare. Omdömen som som sällan eller aldrig artikuleras men som ändå framställs ganska tydligt är betydligt mer graverande: madrass, notorisk lögnerska/mytoman och bidragsfuskare. Ingen av bokseriens tre huvudpersoner är alltså några av Guds bästa barn och triangeldramat mellan Mia/Maggan samt de två männen blir helt plötsligt inte så mycket gastkramande som sorgligt och sjaskigt.

Det som satte fart på debatten var ju egentligen inte huruvida Mia/Maggan gillar utländska karlar eller att hon inte alls var den lysande studiebegåvning som hävdats (även om vissa skribenter frossat i Mias förvandling från rekorderlig mönstermedborgare till whitetrashbrutta med dyslexi) utan de olyckliga ord, varmed förordet till Gömda inleds: ”Det här är en sann historia.” Boken kallas dessutom för ”dokumentär roman”, en karaktärisering som följer med även i Asyl och Mias hemlighet, varför man som läsare helt naturligt antar att även de är ”sanna”.

Monica Antonsson visar övertygande i Mia att tillräckligt många händelser i både Gömda och Asyl inte har det verklighetsstöd som man skulle kunna förvänta sig men det är ganska uppenbart att den hon egentligen vill klämma till inte är Mia/Maggan, utan kollegan Liza Marklund. Det var också Marklunds författaragerande och reaktion på anklagelserna (eller kanske snarare avsaknaden av den) som debatten framförallt gällde: Janne G och Tiina Rosenberg höll på Marklund, andra menade att hon åtminstone borde ha kunna vara lite mer källkritisk.

Nu var det Marklunds poäng att snarare skriva Gömda som ett led i sitt korståg mot kvinnomisshandel och nonchalerandet av våldsbrott mot kvinnor och barn, varför man skulle kunna tänka sig att Mia/Maggans förvandling tjänade syftet att göra henne mer identifierbar, för vem vill vara whitetrashbruden som raggar på flyktingförläggningen?

I boken får också kvinnojourens trygga Ingrid betona att alla kvinnor kan råka ut för en våldsam man och det är inget man ska skämmas över eller har dåligt samvete för. Problemet är väl bara att Marklund både velat ha kakan kvar och äta upp den: Mias berättelse ska vara vanlig, Mia skulle kunna vara som vem som helst, samtidigt som Mias unika karaktärsstyrka (vilken tycks ha mer gemensamt med en viss Annika Bengtzon än verklighetens Maggan) framhålls gång på gång.

Andra delar är svårare att hacka i sig. Exotismstereotypen känns väldigt tröttsam: mannen med de svarta ögonen är spännande med en sexuell dragningskraft som Mia inte kan förklara medan Anders är tryggheten personifierad. Det är i den här bemärkelsen som förändringen av verklighetens chilenske Luis till bokens Anders också är det som skaver mest eftersom Marklund då verkligen ställer Den Andre mot hederlig svenskhet.

De få läpparnas bekännelser som i Gömda finns där man försöker lägga skulden på ”kultur” och ”tradition” snarare än islam och ifrågasättandet av mannens religionstillhörighet (han påstod sig ha varit med om massakrerna i Sabra och Shatila under libanesiska inbördeskriget) dränks effektivt av det allt överskuggande hot som finns från mannen och hans landsmän. Likaväl som Luis blev Anders hade väl Osama kunnat bli Janne?

Avslöjandena i Mia förutan, finns i böckerna också en hel del motsägelser. Mia påstår sig exempelvis inte var särskilt religiös men ber ofta till Gud, motsätter sig mannens krav på konvertering till islam med hänvisning till att hon är kristen (alltså inte att hon inte är troende överhuvudtaget) och tar till förböner innan hon bestämmer sig kring en riskabel operation.

Förvandlingen av Anders från en trygg, omtänksam, omhändertagande och barnkär man till ett tjurigt, våldsamt, penningkåt och verklighetsförnekande barn känns också väldigt konstig. I enlighet med böckernas politiska budskap blir Mia ofta kallad för ”hora” av mannen med de svarta ögonen och man förstår att hon tycker att det är en vidrig förolämpning i allt sitt patriarkala systemförtryck. Trots det låter hon det inte bara passera när Daniel i Emma säger att hans syster klär sig som en hora (och allvarligt, säger man verkligen det till en syster som man träffat för första gången för en vecka sedan?) utan ber istället dottern att gå och klä om.

Men om man bortser från sådana svåra frågor som vad ”sanning” egentligen är och hur man ska förhålla sig till den när man skriver böcker, hur läsvärda är då böckerna om Mia? Historien som sådan är mycket riktigt både gastkramande och spännande, inte minst i Gömda där huvudpersonen utsätts för närmast outhärdlig fysisk och psykisk misshandel.

I det perspektivet blir Mias hemlighet snarare ett melodram än en thriller där hugande läsare undfägnas försäkran om att Mia klarar av att gå vidare och får det goda liv hon alltid förtjänat efter sin pärs. De tre första böckerna är drivet skrivna och trots flitig användning av klichéer samt uppenbara vändningar och cliff hangers, närmast deckarlika bladvändare. De är helt enkelt god underhållning även om Mias upprördhet över sina viktproblem i Mias hemlighet ter sig lätt skrattretande i förhållande till det som skett tidigare.

Emma är dock ett kapitel (heh…) för sig. Boken är i stora delar rena omtuggningar av vad som redan berättats i de tre böckerna (ibland i princip ordagrant men så pass rörigt att det är svårt att veta när det är Emma själv som berättar och när det är någon annan) utan att man får sig något extra till livs från Emmas eget perspektiv. Man skulle kunna bli upprörd över ett så uppenbart försök att rida på framgångsvågen från de tidigare böckerna, men det hela känns mest tragiskt och en smula patetiskt. Inte minst eftersom också det enda som är nytt, Emmas missbruk, beskrivs som så pundargeneriskt att det skulle kunna handla om vem som helst och inte en flicka som varit på flykt större delen av sin barndom.

Dessutom är Emma riktigt dåligt skriven. Tonen grundar sig hela tiden i något slags fjortisperspektiv när det exempelvis gäller val av situationer som beskrivs, samtidigt som det här och var förekommer alldeles för ”vuxna” ordvändningar (ibland också sådana som varit populära i de tidigare böckerna). Emma svimmar inte, hon ”faller i dvala”, hon är inte förbannad utan ”skakad” och hon skriker ”som ett sårat djur”.

Mia: Sanningen om Gömda blir i sin tur egentligen bara intressant om man läser den i skenet av de andra böckerna om Mia, den klarar inte av att stå på egna ben. Den lider dessutom av en viss rörighet, vilket framförallt kommer sig av att författaren använder sig av allas riktiga namn, oavsett om hon avhandlar vad som hävdas i böckerna eller Oxölesundsverkligheten. Däremot är Mia alltid Mia, utom när vittnen intervjuas, vilka känner henne som Maggan. I många fall är ”bevisen” dessutom uttalanden som ”Jag kan aldrig tänka mig att…” men författaren försöker i alla fall inte få dem att låta mer substanstiella än vad de är.

En möjligen ofrivillig bieffekt av alla intervjuer är också de tröttsamma attityder som fortfarande råder när det gäller både invandrare, kvinnor och hustrumisshandel. Kulturblandningar fungerar aldrig, Maggan skulle ha hållit sig till svenske Levi. Det är osannolikt att Osama skulle ha kunnat misshandla Maggan, han var ju så spenslig och hon relativt kraftig. I den misstänksamma anda som boken är skriven kan man ju inte heller låta bli att fundera på om Antonsson själv författat den som en partsinlaga (och i så fall mot vem) eller om hon enbart är intresserad av ”sanningen”, vad den nu månde vara?

Gömda (enbart baserat på boken som bok och inte en ”sann historia”):

Asyl (samma som ovan)

Mias hemlighet (samma som ovan)

Emma, Mias dotter (samma som ovan)

Mia: Sanningen om Gömda

Sammantaget betyg (med all bakomliggande debatt i beaktande, vilket då ger rejäla neddragningar för historiens förmenta ”sanningshalt”)

Annonser