Påskekrim X3: Deckare i korthet (2009, 2010 och 2011)

Karin Fossum: Varsleren (2009)

alt. titel: Döden skall du tåla

Karin Fossum bevisar med Döden skall du tåla än en gång att hon är en av de bättre deckarförfattarna som finns där ute. Utan att behöva ta livet av en enda av sina karaktärer skapar hon en isande stämning av osäkerhet.

Johnny Beskov är en liten terrorist i ordets rätta bemärkelse. Han är ingen femåring som får regelbundna vredesutbrott, utan en allt för genomtänkt 17-åring som vill göra avtryck i människors liv. Och det gör han genom att beröva dem tryggheten, i gärningar som skulle kunna beskrivas som skämtsamma om det inte vore för att de var så grymt utstuderade. En äldre kvinna får se sin egen dödsannons i tidningen, en döende man får påhälsning från begravningsentreprenören och en mor får beskedet att hennes dotter ligger svårt skadad på sjukhuset.

Det smarta med att beskriva offer som faktiskt inte dör är att Fossum med Döden skall du tåla kan fortsätta att berätta vad som händer med människor där mattan brutalt ryckts undan under deras fötter. Boken visar hur små, till synes nästan obetydliga, händelser kan få stora konsekvenser. Även Johnny Beskov är en berömvärt nyanserad gärningsman, han älskar sin morfar över allt annat samtidigt som han finner stort nöje i att observera sina offers förtvivlan och med skrämmande kallblodighet funderar på hur det skulle vara att dumpa en kastrull med het olja över den fylleutslagna moderns ansikte.

Lika bra som Älskade Poona är boken inte, men det är ändå med en icke föraktlig förnöjsamhet som jag åter stiftar bekantskap med den ovanligt vanlige polisen Konrad Sejer.

Anna Jansson: Drömmen förde dej vilse (2010)

Anna Jansson är ytterligare en av de där författarna som enligt mitt förmenande tillhör ett (möjligen övre) mellanskikt av svenska deckare, tillsammans med exempelvis Camilla Läckberg eller Liza Marklund.

Möjligen ska jag här dock börja använda imperfekt istället för presens (vilket tyvärr gäller alla tre kvinnsen), för medan Janssons första böcker om polisen Maria Wern, när hon fortfarande bodde i Kronviken och var gift med den odräglige Krister kändes rätt fräscha och hyfsat underhållande går Drömmen förde dig vilse rejält på tomgång. Enda gången Janssons förmåga till humor träder fram på allvar är hos den hypokondriske Harry och hur han lyckas övertyga sig om att han lider av allt från tarmcancer till borrelia.

Maria har som bekant flyttat till Visby, möjligen beroende på att Anna Jansson behövde en ny stad att ödsla sina nästan maniskt detaljerade beskrivningar på. Men som så ofta ger den typen av övertydliga markörer inte den närvarokänsla som jag måste anta eftersträvas, utan känns mest irriterande påklistrade.

Annars är historiens alla komponenter välbekanta: en mördare som för långa inre monologer för att vi i det längsta ska försöka gissa oss till vem det är, minst en uppenbart skyldig karaktär som just därför inte kan vara det, en personlig anknytning mellan huvudkaraktärer och brotten vilken går utöver deras roll som lagens väktare (fast den här gången för kriminaltekniker Erika Lund istället för Maria själv) och inte minst extremt elaborerade mord.

Här börjar Drömmen föra dej vilse bli nästan parodiskt utstuderad eftersom dåden backas upp av en minst sagt ytlig psykologisk beskrivning (Thomas Harris, du har mycket på ditt samvete!). Fråga: om varje bok ska innehålla det värsta Maria Wern någonsin sett i sitt yrkesverksamma liv, hur mycket längre kommer Jansson att kunna dra det? Med tanke på att vi här är inne på alla galna seriemördares favorit: flådda lik.

Som lagomt engagerande bakgrundssurr i iPodden är Drömmen förde dej vilse acceptabel, men definitivt inte mer än så. Och jag förstår att Jansson gillar svenska diktare, men vad har egentligen Ferlins strof med själva innehållet i boken att göra?!

Pontus Ljunghill: En osynlig (2011)

Det är femtiotal i Visby och den i förtid pensionerade kommissarie John Stierna får anledning att återkomma till det fall som inte bara förändrade hans karriär, utan också hans privatliv. Det är snart på dagen 25 år sedan den åttaåriga Ingrid Bengtsson hittas brutalt ihjälslagen på Djurgården och en utmattande mördarjakt tar sin början. Ska Stierna kunna hålla sitt förhastade löfte om en snar upplösning till Ingrids förtvivlade mor?

Pontus Ljunghill är ytterligare en av alla dessa journalister (men han är dessutom kriminolog) som också vill ha en bit av den svenska deckarkakan och En osynlig anges föga förvånande vara den första boken av en serie. Men i det oöverskådliga träsk som är svensk deckar- och spänningslitteratur står ändå debuten ut en smula. Till viss del beror det förstås på att Ljunghill plockar lätta efterforskningspoäng genom att förlägga sin handling till sent 20-tal.

Med sin kunskap i kriminologihistoria skapas en polismiljö som känns fräsch bland annat på grund av det faktum att utredarna enbart är hänvisade till fingeravtryck och fantombilder. Men Ljunghill tecknar också ett finstämt porträtt av en relation som går i stå tack vare Stiernas allt ökande fixering vid att fånga lilla Ingrids mördare. Däremot kan författaren naturligtvis inte hålla sig borta från detaljerade Stockholmsskildringar som i och för sig även de får en uppfräschning tack vare sitt historiska perspektiv.

En osynlig är en bok som faktiskt gör mig lite nyfiken på att se vart Ljunghill kommer att röra sig härnäst.