It’s a comedy, it’s sexy and it’s action. It’s a total entertainment experience!
Nå, så låter det i alla fall när sångaren/komikern/skivbutiksföreståndaren Rudy Ray Moore får beskriva sin alldeles egenhändigt gjorda film om sin alldeles egenhändigt påhittade scenpersona – Dolemite. And fuckin’ upp motherfuckers is his game!
Fortsätt läsa ”Dolemite Is My Name (2019)”
Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.
Efter att ha gått på komedi-pumpen med Buster Keaton tyckte jag att det var lika bra att ta itu med en annan humorklassiker: Laurel and Hardy eller, på ren svenska, Helan och Halvan. För egen del har paret aldrig haft samma status som geniet Charlie Chaplin, men jag var nyfiken på att se om detta baserades på realiteter eller bara något slags vagt minne av tittningar i späd ålder.
Stan Laurel var den egentligen medellånge och medeltjocke britten som bredvid den långe och rejält tjocke amerikanen Oliver Hardy istället uppfattades som liten och späd. Den dynamiska duon spelade gemensamt in över 70 kortfilmer (både tysta och vältaliga) samt 20 långfilmer, flertalet av dem ackompanjerade av den lätt igenkännliga ”The Dance of the Cuckoos”.
På förekommen anledning, hade jag faktiskt en text om en Peter O’Toole-film liggande. Tidigare har jag nog bara skrivit om klassikern Lawrence of Arabia. Filmer med Joan Fontaine är åtminstone Hitchcocks Rebecca och Hammerrullen The Witches.
***
Benjy Stone (Benjamin Steinberg to his mother) tycker redan att han har världens bästa jobb. Tänk att få vara del av den blomstrande TV-industrin vid femtiotalets mitt och dessutom göra det som skämtförfattare till en av dess mest populära komiker: Stan ”King” Kaiser.
Alla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.
En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).
Jakten på Edvard: Om Edvard Persson, filmerna och de som var med när det begav sig (2013)
En milstople är nådd för Rörliga bilder och tryckta ord. För första gången har jag blivit erbjuden recensionsexemplar och passande nog är det inte bara en bok, utan en bok om film.
I dryga trettio år, mellan 1924 och 1956, spelar Carl Edvard Persson in film. Under större delen av dessa trettio år är komikern närmast ofattbart populär och inte bara hemma i gamla Svedala. Filmer som Kalle på Spången och En sjöman till häst går på export till ett av Tyskland ockuperat Danmark och får representera frihet och mild upprorsanda. I mitten av 40-talet gör Edvard en kombinerad propaganda- och inspelningsresa till diverse svensksamhällen i USA där man utlyser Edvard Persson-day och han får träffa Cecil B. DeMille.
Jakten på Edvard är skriven av Pontus Brandstedt som under hela sin akademiska bana tycks ha haft ett ömt klappande hjärta för den svenske komikern. Bokens undertitel beskriver innehållet relativt väl, fokus ligger på Persson och hans (ljud)filmer samt en hel massa folk.
Rörliga bilder och tryckta ord 