Nu för tiden kan man knappt svinga en spetsad träpåle utan att träffa en bok eller film eller TV-serie om vampyrer i högst vardagliga miljöer, gärna amerikanska små- eller storstäder. Tiden när de långtandade enbart utgjordes av grevar i slängkappa med en centraleuropeisk brytning är sedan länge förbi.

Men 2004 var det ännu inte riktigt lika vanligt (även om Buffy redan hade hunnit både komma och gå) och särskilt inte i svenska sammanhang. Därför slog John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in ned som en smärre bomb när vi fick stifta bekantskap med 80-talsvampyrer i något så oglamoröst som Blackeberg.

Men med 80-talsvampyrer ska inte förstås pudelfrisserade och tupperade playboys i axevaddar och glittrig spandex. Det är inte så mycket Blackeberg. Däremot en lite udda tjej som formar en lika udda relation med tolvårige Oscar.

Oscar är en rätt ensam tolvåring. Allt eftersom han tydligare och tydligare utsetts till klassens mobboffer av Jonny, Micke och Tomas har de få vänner han tidigare haft börjat dra sig undan. Har de inget bättre för sig kan de för all del höra av sig men oftast är Oscar själv med sina Kalla kårar-tidningar och snattade godis. Att säga något till mamma skulle aldrig falla honom in.

Men när han börjar lära känna den knepiga tjejen som tycks märkligt immun mot kyla nere på gården vänder livet sig långsamt i en annan riktning. Eli är inte som någon annan han har träffat förut och hennes särskilda gåvor gör att han hittar en oanad styrka hos sig själv.

Relationen mellan Oscar och Eli är den alltigenom bärande delen av Låt den rätte komma in, men Ajvide Lindqvist har lagt till flera parallellhandlingar som mer eller mindre tydligt hänger ihop med vampyrtemat.

Det som slår mig när jag nu läser om boken för minst tredje gången är hur stark och trovärdig Oscars egen historia är. Det är nästan att den skulle kunna stå för sig själv, helt utan övernaturliga små blodsugare och kattattacker. Mobbningen, det förkrossande utanförskapet som har kommit att bli något som närmast liknar en identitet för honom och den alkoholiserade fadern.

Det som också med en gång blir tydligt är hur underbart jordat i vardagen både skildringar och språk är. Ajvide Lindqvist har med osviklig träffsäkerhet prickat in varje korthugget replikskifte, särskilt när det kommer till Oscar själv. Att det är en debutroman märks inte det minsta i det avseendet.

Samtidigt blir den oansenliga Stockholmsförorten en närmast självständig karaktär jäms med alla de andra, där inte minst den sunkiga kineskrogen intar en prominent plats. Det är ingen vacker bild av pedofila karaktärer, dystra höghusgetton och mänskliga relationer vi får oss serverade, men det är en mycket övertygande sådan. Att det finns så många hjärtskärande versioner av utanförskap är nästan mer än man mäktar med.

Det som författaren alltså lyckas alldeles föredömligt med är att infoga de övernaturliga skräckelementen i en betydligt mer vardaglig miljö och historia. Samtidigt ska man inte luras att tro att boken för den skulle inte är hemsk, Ajvide Lindqvist väjer inte för de mest fasanfulla visioner. Men även här håller han sin berättelse i beundransvärt strama tyglar, skapar en bild men utan att grotta ned sig i den och lämnar sedan hela paketet snyggt och prydligt i läsarens hjärna att tugga vidare på.

Å ena sidan är det inte ett dugg konstigt att Twilight-serien har tiotusentals skrikande fjortis-fans medan Låt den rätte komma in inte har det, trots att bägge två handlar om den omöjliga kärleken mellan en människa och en vampyr. Å andra sidan kan jag inte tycka annat än att det är fruktansvärt orättvist. Oscar förtjänar ett eget team av groupies.

Annonser