Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.
Fortsätt läsa ”Blonde (2022)”
Bröderna Bloom, Stephen och Bloom (japp, han heter Bloom Bloom), måste tidigt lära sig att ta hand om sig själva och det gör de genom diverse lurendrejerier. Lillebror Bloom längtar redan vid unga år efter något som är ”på riktigt” men lyckas samtidigt vara en så mycket mer tilltalande person när han får låtsas vara någon annan.
Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se 
“Faster than a speeding bullet!” Fast i slutänden var skådespelaren George Reeves inte snabbare än en kula, i alla fall inte den som orsakade hans hett omdebatterade död i slutet av 50-talet. Var det ett ”vanligt” Hollywood-självmord, orsakat av försvinnande möjligheter och förlorad efterfrågan? Eller låg det mer illasinnade motiv bakom?
Wladyslaw Szpilman är pianist vid polska radion. Han delar ett mellan-medelklassliv och lägenhet med föräldrar och syskon i Warsawa. Hela familjen Szpilman, vilket efternamnet kanske ger en aning om, är också judar. Tyskarnas ockupation av staden innebär alltså lite större förändringar för dem än för den genomsnittlige Warsawa-bon.
En undanskymd by någonstans i USA i slutet av 1800-talet. Ett hårt liv på många sätt, men också en oskyldigare tid med enkla nöjen och en tajt sammanhållning bland familjerna. Men faror lurar, både i de avlägsna städerna och i de betydligt mer närliggande skogarna. Av anledningar som snart blir uppenbara är färgen rött förknippad med hot och alla är paniskt rädda för något man kallar de Onämnbara. På grund av dem har man upprättat en skarp gräns mellan byn och skogen som upprätthålls av vimplar och facklor, olika former av offerritualer och ett vakttorn som är bemannat nätterna igenom. Men säg den fara som inte samtidigt är kittlande och många av byns ungdomar är obönhörligt nyfikna på skogen och dess mystiska och mytiska invånare.
Mentalsjukhus som ligger i stora, deprimerande stenbyggnader brukar aldrig innebära goda nyheter, varken för anställda eller patienter. Så inte heller Alpine Grove, där Gulfkrigsveteranen Jack Starks blir intagen efter att ha dömts som polismördare. Det är långa och sunkiga korridorer, tröstlösa allrum, en hord mer eller mindre ovårdade och ryckiga patienter i morgonrock, sadistiska vårdare och så förstås det där rummet i källaren där Dr Becker utför patientexperiment som antagligen inte skulle godkännas av sjukhusledningen. Men, som doktorn så riktigt påpekar, ”You can’t break something that’s already broken”…
Rörliga bilder och tryckta ord 