You are currently browsing the tag archive for the ‘Alfahannekamp’ tag.

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

Läs hela inlägget här »

Annonser

2000-talet bör rimligtvis gå till historien som filmfantasyns årtionde. Harry Potter och Frodo bröt ny väg 2001 med Harry Potter and the Philosopher’s Stone samt The Fellowship of the Ring. Hur det har gått med de serierna vet vi alla vide det här laget. Mer metafysisk fantasy gick inte riktigt lika bra – till dags dato finns bara The Golden Compass från Philip Pullmans Dark Materials-trilogi

The Lion Läs hela inlägget här »

Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.

***

Public enemiesKnappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.

John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.

Läs hela inlägget här »

Även om man tycker om sitt jobb, kan måndagar kännas tunga. Då kan det vara bra med lite extra hjälp från någon som verkligen kan ta i med hårdhandskarna när det behövs. Några köldslagna vintermåndagar framöver kommer vi att få draghjälp av västerlandets försvarare framför alla: John Rambo. Och först ut är naturligtvis filmen där det snarare är västerlandet som måste försvara sig mot John Rambo.

***

Trots att jag inte är något stort fan av Sly, kan jag inte annat än vara tacksam för att det i slutänden blev han och inte till exempel Clint Eastwood (för gammal), John Travolta (för snygg) eller Dustin Hoffman (för snäll) som fick rollen som John Rambo. Sly är nämligen precis lagom sliten, pumpad, våldsam, labil och skör för den numera odödlige Vietnamveteranen.

Läs hela inlägget här »

I oktober 1942 har slaget om Stalingrad pågått i fyra månader men är fortfarande långt ifrån över. Soldaten Vasilij Zaitsev anläder till fullt kaos och beordras storma tyska befästningar utan så mycket som en vattenpistol att försvara sig med. Alla och envar som försöker retirera blir utan misskund skjutna av sina egna trupper som desertörer. Snart visar det sig dock att den enkle herdepojken från Uralbergen är en jäkel på att skjuta och han blir snabbt förflyttad till ett prickskyttekommando.

Läs hela inlägget här »

Efter ytterligare en kommentarsdiskussion om Heat, den här gången hos Fiffi, var det helt enkelt dags att ta den här filmtjuren vid hornen.

***

Publicerad i Västerbottens Kuriren i februari 1996

Två av Hollywoods mest kända manliga skådespelare som har ett rykte om sig att dessutom vara seriösa är Al Pacino och Robert DeNiro. Egentligen är det konstigt att de aldrig tidigare spelat med i samma film (förutom Gudfadern II där de inte möttes i en enda scen) eftersom de med få undantag rört sig i samma genre — gangsterfilmer. Men Heat är alltså filmen som ändrat på detta faktum.

Läs hela inlägget här »

General Eugene Irwin är en efterlängtad fånge vid militärfängelset (kallat The Castle av fångarna) som styrs av överste Winter. Winter är full av beundran inför den nye internen och blir gruvligt besviken när Irwin, ovetandes om att denne lyssnar, talar nedsättande om Winters stridserfarenhet (han har ingen). Irwin tycks inledningsvis vara nöjd med att endast avtjäna sitt straff och återuppta kontakten med sin dotter men fängelset lider under överste Winters styre och Irwin kan omöjligt låta bli att Inspirera och Leda mannar. Snart har Irwins vistelse urartat till en viljornas kamp mellan de bägge alfahannarna — för ”no castle can have two kings”.

Läs hela inlägget här »

I ett snöigt Klippiga bergen är en ensam man jagad. Han lyckas undkomma och katt-och-råtta-leken fortsätter vidare ned mot slättlandet och öknen.

Jag blir fascinerad av Seraphim Falls. Länge, länge får vi inte veta vem den ensamme mannen är, vilka det är som jagar honom eller varför, och det häftiga är att det inte spelar någon roll. Det är intressant hur lätt det är att ta den ensammes parti bara för att vi sett honom först och han är ensam mot många motståndare för vi vet ju egentligen inte om någon av dem är god eller ond. Harry Gregson-Williams eftertänksamma och vemodiga score betonar Seraphim Falls som en lite annorlunda Western, här är det verkligen ingen pang-pang action.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser