You are currently browsing the tag archive for the ‘Stig Järrel’ tag.

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Alltnog, Knättarp ägs av Pontus Bruzell som på tåget hem ovetandes fått ett hemligt dokument nedstucket i kavajens innerficka. Dokumentets ägare är en man iförd en distinkt liten mustasch, vilken strax efteråt blir omhändertagen av den svenska hemliga polisen. Så nu måste en av Svea rikes mindre nazistföreningar samla kraft för att kunna stjäla tillbaka pappret som godsägare Bruzell fortfarande inte har hittat i sin innerficka. De enda som kan stoppa det tredje rikets underhuggare är…you guessed it… Sture och Kurre. Eller om man så vill, Märta och Elvira.

På något sätt blir jag ändå alltid lite glad av den här sortens skamlösa uppföljare eftersom de för mig blir ett bevis på världens beständighet. Inte heller på 40-talet var man främmande för att helt enkelt casha in. Fram för lilla Märta uppvisade åtminstone en chimär av handling och erbjöd alltså något lite mer än enbart Stig Järrels uppenbarelse i drag. Lilla Märta kommer tillbaka är enbart en samling löst sammanhängande komiska scener, musikstycken och gags som man nästan kan misstänka att Ekman hade haft liggande i byrålådan sedan början av 40-talet (eftersom en hel del av dem hänger på perioden ”andra världskriget” och miljön ”militärförläggning”).

Det intressanta är att uppföljaren faktiskt är riktigt rolig när det kommer till en del visuella skämt och det skrivna ordet. Jag börjar småflina redan när titeln dyker upp, detsamma gäller rubriken ”Huvudpersonerna den oordning de uppträder”. Det är i framförandet (och sammanhanget förstås) som problemet för min del ligger. Dialogen är inte sällan underfundig men leveransen så överdrivet teatraliskt farsartad (samtida recensenter verkar ha tävlat om vem som kunde använda ordet ”spex” i flest variationer) att humorn försvinner.

Ett annan detalj som bidrar till beständighetskänslan är att Ekman låtit en del av humorn vila på metaelement, alltid ett säkert kort när man vill signalera till publiken ”hörni, vi vet ju alla att det här bara är lättsam underhållning, eller hur?” Alltså förekommer genom hela filmen mer eller mindre komiska textskyltar, trots att det var ett bra tag sedan Sverige gick över till talfilm. Köksscenen där Tollie Zellman och Hugo Jacobson ”ohjälpligt” har trasslat in sig i klibbiga flugfångare är bara måttligt underhållande. Men så kommer den efterföljande textskylten, som informerar om alla andra personer som sedan kommer in i köket (och därmed också trasslar in sig får vi anta), och förvandlar det hela till något mer än ren fars.

Däremot vet jag inte om jag riktigt kan förlåta Ekman för att han använder ett sådant metaelement för det absolut sämsta slutet på en film som tänkas kan, det vill säga inget slut alls. Efter att ha tvingat stackars Douglas Håge (som här spelar en helt annan roll än den han hade i originalet) till en löprunda som rimligtvis borde ha fört den klotrunde mannen bortom hjärtinfarktens gräns är det helt uppenbart att man inte hade en aning om hur eländet skulle avslutas. Slappt, men samtidigt helt i enighet med tendensen att slänga ihop något på en höft för att…just det…casha in på en tidigare succé.

Men för all del, innan dess har vi serverats Hasse Ekman själv i blondlockig peruk och åsett hur svenska klantnazister tvingats byta ut ”Heil Hitler!” till det mindre uppseendeväckande ”Hej Hildur”. Bara det sista påhittet är värt en betygsstjärna helt på egen hand.

Annonser

Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.

Lite mindre välbekant, men å andra sidan desto mer svensk är Hasse Ekmans Fram för lilla Märta. Som mycket väl hade kunnat vara en svensk Charley’s Aunt om det inte varit för att producent Lorens Marmstedt inte hade någon större lust att pröjsa för filmrättigheterna. Då var det ju billigare att låta Hasse Ekman skriva ett nytt manus med samma utgångspunkt. Alltså en man i kvinnokläder.

Å ena sidan kan det vara värt att hålla i minnet att Billy Wilders Some Like it Hot kom först 1959. Å andra sidan måste samtidigt påpekas att Billy Wilder ska ha utgått från manuset till den franska filmen Fanfare d’amour som hade premiär redan 1935.

Alltnog, den arbetslöse cellisten Sture blir själaglad när han äntligen hittar en annons om ett jobb. Haken är emellertid att positionen erbjuds av systrarna Inga och Barbro och de har inte en tanke på att anställa en manlig musiker i sin trio. Stures rumskompis Kurre är i sin tur redigt less på att alltid behöva slanta upp för deras gemensamma utgifter och övertalar därför Sture att klä ut sig till Märta. Själv hänger Kurre med som Märtas fästman för att se till att allt går rätt till.

Uppenbarligen var det ont om kvinnliga cellister i 40-talets Sverige. I alla fall ser vi inga konkurrenter till Märta och de fyra befinner sig därför inom kort i småstaden Lillköping (mellan Eskilstuna och Enköping, så…Strängnäs?). Givetvis utvecklas en del kärlekstrassel eftersom Barbro omedelbart blivit intresserad av den ”förlovade” Kurre medan Sture tycker att Inga är ett tjusigt fruntimmer. Vilket möjligen kan hänga ihop med att hon allt som oftast paraderar runt i deras gemensamma Lillköpings-boende iförd små soldressar (det är ett enastående vackert väder just den här sommaren).

Men kärleken förpassas till baksätet när Lillköpings Kvinno- och djurskyddsförening bestämmer sig för att lansera en kvinnlig riksdagsledamot. De är trötta på den koleriske borgmästaren Granlund som inte tycks bidra med mycket mer än att se ut som Lenin och rya åt sin fru Lovise. Hans politik verkar det inte heller vara mycket bevänt med eftersom hans främsta budskap plötsligt är att vara emot det ”hotande kjortelväldet”, vilket knappast kan ha varit aktuellt innan han fick konkurrens från Kvinnoföreningen. Och vem utgör den konkurrensen? Jomen, lilla Märta, förstås.

Fram för lilla Märta är kanske inte så välkänd idag men det går snabbt att konstatera att den var en hejdundrande succé när det begav sig. Nu är det förstås inte säkert att precis allt som skedde 1939-1945 kan sättas i samband med andra världskriget men det är samtidigt lockande att tänka sig att svenskarna i september 1945 äntligen var redo att ta en fars till sitt hjärta, utan några samvetskval.

Besökarna stormade biograferna och inte heller den samlade kritikerkåren tycks ha haft särskilt mycket att invända. Förnöjt konstaterar jag att min nye favorit Stig Järrel får mycket beröm i huvudrollen, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att han redan prövat lyckan som Charleys tant på teaterscenen. Jag kan också tycka att det är högst välförtjänt, Järrels prestation sveper in hela produktionen i ett allmänt gemyt som jag har oerhört svårt att värja mig mot. Han spelar sin Märta med samma pillemariska munterhet som Danny Kaye uppvisar när han får vifta med solfjädrar i White Christmas. Järrels karaktäristiska leende blir här bara en smula lite för ansträngt och överdrivet för att markera att han i och för sig trivs i sin kvinnoroll men att det fortfarande är just en roll. Det sitter på plats oavsett om han mular en oförskämd snorunge med tårta eller om han måste avvisa en lite för ivrigt uppvaktande Thor Modéen.

Det är befriande att i princip inget av humorn bygger på skämt om att Märta är ful eller manhaftig eller att Sture skulle bli mindre manlig på grund av sin charad. Däremot utnyttjar Ekman Järrels kroppsliga uttryckssätt – sekvensen när han i full mundering ångar fram på Stockholms gator bolmandes på en cigarett är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Inte minst tack vare alla huvuden som förvånat vänds i hans riktning.

Humorn är kanske inte alltid av toppkvalitet (där måste jag erkänna att jag föredrar Wilders film) men Fram för lilla Märta har också sin samtidskommentar som talar för sig. Även i detta fall skulle det nog ha varit allt för lätt att genom Stig Järrel i kvinnokläder driva med kvinnosaken. Men istället ges han en chans att passionerat tala inför en ovanligt uppeldad riksdag om hemmafruarnas otacksamma situation. Vilket inom kort leder till att det är borgmästarinnan Lovise som kan säga till sin, nu underdånige, make ”Det är inte jag som ska tro, utan du som ska veta!”

Fram för lilla Märta kommer jäkligt långt på ren charm. Att den sedan dessutom innehåller namn som Julia Caesar, Thor Modéen, Douglas Håge, Hasse Ekman och Stig Järrel svider inte, det heller.

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Läs hela inlägget här »

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser