You are currently browsing the tag archive for the ‘Stig Järrel’ tag.

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

En tid senare sitter Birger på tåget på väg till västkusten och träffar då på den unga och livliga Eva Berg, husmor på internatskolan Ringsala. Han vill bli omhändertagen, hon vill ta om hand. A match made in heaven. Och ändå… Månne är det bara för att Evas kollega på Ringsala, Rolf Nordmark, skulle kunna ge sig själv en redig fläskläpp för att Birger hann före med att fria till Eva, men visst är det ändå något skumt med den nybakade maken?

Mer Hasse Ekman, fler positiva överraskningar. Till att börja med blir jag glad av att se Stig Järrels namn i förtexterna till Lågor i dunklet eftersom han enbart tack vare Med dej i mina armar och Första divisionen seglat upp till en favoritplats bland skådisar. Men den här gången är det inte komedi som gäller och det blir raskt uppenbart att hans glada leende länder sig precis lika bra till att istället vara maliciöst och elakt när hans Birger bereder sig på att ge en av sina busiga elever anmärkning.

Han fortsätter sedan att stå i fokus resten av filmen och med en sådan tyngd på axlarna måste jag erkänna att han svajar lite nu och då. Manuset kräver ganska stora känsloutbrott, en hel del smygande (där jag inbillar mig att Ekman tillåtit sig bli inspirerad av regissörer som Fritz Lang) och lite väl många scener där han måste flacka oroligt med blicken när omgivningen pratar om den pyromanivåg som hemsöker Ringsala.

För det är nämligen detta som änkefru Anna Charlotta fruktade: hennes Birger ser sig som en person vilken inte är begränsad av de komplex och hämningar som hemsöker alla andra människor. Han är sann mot sig själv, vilket framförallt innebär att han futtar på lador när han är upprörd över något. Hans ångest(hantering) och dess koppling till relationen med Eva är knappast något som Ekman beskriver med någon större subtilitet men det gör å andra sidan inte Lågor i dunklet till en dålig film. Vars titel förövrigt blir en del av det tydliga berättandet eftersom lågorna som flammar i dunklet inte bara är de som konkret slår upp från byggnaderna som Birger bränner upp utan också de vanföreställningar som fladdrar omkring i hans hemlighetsfulla hjärna.

Som av en ren slump råkar Edvin Adolphsons Rolf Nordmark vara Ringsalas biologilärare och han får därvid möjlighet att föreläsa för gossarna om hur obalans i hjärnans hormonproducerande körtlar kan ge upphov till skumma sinnelag. Eftersom han senare, tillsammans med Järrel, får möjlighet att diskutera denna sak i termer av ”övermänniskor” undrar jag om det ändå inte fanns en tanke hos Ekman att också lyfta lite på den nazistiska filten som fortfarande låg blöt och tung över både Europa och Ryssland.

Fast i ett underhållningssammanhang, för Lågor i dunklet är en helt ok thriller (vars psykologiska inslag i och för sig är mer spännande än den faktiska händelseutvecklingen) med en hel del oerhört sympatiska detaljer. Överhuvudtaget tycker jag mig notera att Ekman återigen har väldigt bra hand med mellanmänskliga relationer och skådespelardynamik. Utbyten och samtal flyter för det mesta på anmärkningsvärt naturligt. Jag älskade exempelvis samspelet mellan Hugo Björne och Linnéa Hillberg som rektor och rektorska vid Ringsala. Inför en middagsbjudning pladdrar han glatt på om det lilla ”anförande” han tänkt hålla medan hon himlar åt sin egen spegelbild på ett sätt som gör det kristallklart för tittarna exakt vad hon tycker om sin makes, allt för välbekanta, påhitt.

Som vanligt är det också intressant att notera genusmässiga skiljelinjer i så här pass gamla filmer. Jag blir positivt överraskad av att det faktiskt är Hugo Björnes rektor som får säga till den överbekyddande Inga Tidblads Eva att hennes Birger väl är karl nog att koka sitt eget morgonkaffe?! Samtidigt fäller samme Björne den i backspegeln extremt problematiska åsikten att en vansinnigt svartsjuk make är den ”finaste komplimang en ung fru kan få”. En åsikt som helt uppenbart inte alls sågs som det minsta problematisk eller ett varningstecken, utan tvärtom något man skrockade lite överseende åt. Ja, se den ungdomen…

Förutom det där med övermänniskotanken avslutas också Lågor i dunklet på ett sätt som ges extra eftertryck med tanke på när den är gjord (även om det rent filmiskt kanske inte är det mest eleganta som skådats). Dels låter Ekman kameran panorera över ett antal ansikten under en julotta, ansikten på de medmänniskor som Birger Sjögren i sin hybris deklarerat att han skiter fullkomligt i. Jag vill gärna tolka Ekmans bildval som en markering att en sådan åsikt inte är acceptabel. Dels får Hugo Björne hålla att avslutande tal där han hoppas att det kommande året ska visa sig mindre bekymmersamt än det nyss gångna. Då känns det som sentida tittare ganska tungt att veta att året bara var 1942.

Annonser

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Vi anländer till flygflottiljen Lindenäs (inspelningen skedde dels i Karlsborg, dels i Frösön) samtidigt som den unge fänrik Gunnar Bråde, återkommen efter en kortare tids konvalescens orsakad av störtning. Bland den första divisionens flygare får han stifta bekantskap med divisionschefen Krister Hansson som är glad som en lärka eftersom hans älskade Mona äntligen sagt ja till att gifta sig. Men det blandas raskt smolk i glädjebägaren eftersom hon inte alls tänkt sig bli flygarhustru. Krister skulle kunna få en alldeles utmärkt, för att inte tala om trygg, plats i hennes pappas företag. Hennes tilltänkte blir mycket upprörd över kraven att lämna ”vapnet” och slår med omedelbar verkan upp förlovningen.

Då sitter signalisten Bertil Johansson mer rejält fast i relationsskiten. Han har just blivit antagen till officersubildningen på Ljungbyhed när hustrun Greta kommer med de ”glada” nyheterna att hon är med barn. Divisionens spjuver, löjtnant Rutger Sperling, är förvisso singel men lider å andra sidan av ögonproblem som snart inte längre kan åtgärdas av hans, förvisso eleganta, monokel. Över dem alla härskar överste Magnus Ståhlberg, bister och med manligt kluven haka. Men hans bisterhet kommer sig av den där olyckan med Gunnar Brådes flygarfar…

Visst är det lätt att raljera en smula över denna stadigt svenska Top Gun eftersom flygarna aldrig behöver möta farligare fiender än vårdslösa kollegor och tekniktrubbel. Samtidigt är det inte så svårt att förstå att svenska flygvapnet ville ingjuta lite mod och mandom i folket med hjälp av morske män. Här har vi ett gäng som aldrig för en sekund överväger att överge ”vapnet”, oavsett vad alternativen månde vara. När löjtnant Sperling får flygförbud finns tjänsterevolvern lite väl nära till hands och trots att fänrik Brådes far dödsstörtade fanns det aldrig någon tvekan hos vare sig honom eller hans ömma moder vilken väg sonen skulle välja. Beredskapen och beslutsamheten var allt igenom god och på kvällarna fylls mässen av allsång: ”Att flyga är att leva”.

Och i likhet med Med dej i mina armar är det bara att erkänna att historien i Första divisionen både är tillräckligt välskriven och väl berättad för att det inte ska vara några större problem att hålla uppmärksamheten vid liv. Det förekommer en hel del bildsnitt och skuggspel som vittnar om ett eftertänksamt team bakom kameran och när det ska till lite spänning, vid en olycksdrabbad bombövning, tycker jag det fungerar riktigt bra, det också. Däremot är slutet, med en blanksvettig Bråde bakom spakarna som måste kämpa mot en alltför tät dimma, väl teatraliskt och med ett överraskande abrupt slut.

Det där med det teatraliska, ja… På det hela taget blir jag faktiskt positivt överraskad av att både prestationer och framförande känns förhållandevis naturliga (inom filmens ramar, vill säga). Undantagen skulle möjligen vara en olycksalig sekvens där Ekman sett sig tvungen att lägga in en berättarröst som egentligen bara meddelar publiken att allt går sin gilla gång på flottiljen under ett par månader samt när signalisten Johansson och mekanikern Storken leker oppfinnar-Jocke med någon slags icke namngiven teknisk utveckling.

Skådespelarmässigt stiger Stig Järrel (i rollen som Sperling) högt över sina flygarkamrater i mina ögon. Fasiken, vad han är sympatisk! Jag gillade ju hans amanuens i Med dej… också, så fortsätter det i den här riktningen har jag en ny favorit på g. Hasse Ekman själv spelar Gunnar Bråde men både han, Gunnar Sjöberg (kaptenen Krister Hansson) och Ragnar Falck (signalisten Bertil Johansson) är mer slätstrukna i jämförelse med Järrel (som i och för sig har en avsevärt tacksammare roll att spela). Ingen av dem är dåliga men kanske lite tråkiga. Då får faktiskt Lars Hanson ut mer av sin traumatiserade överste Ståhlberg.

Som synes är detta en manly men-film, något som förstås sällan överraskar när det kommer till genren krigs- eller militärfilmer. Förtexterna gör lama försöka att inte bara tillägna filmen de tappra flygarna utan också ”kvinnorna som står vid deras sida” men inte blir det så mycket av den saken när allt kommer till kritan. Mona är länge fullkomligt oförstående inför Kristers hängivenhet och Greta reduceras närmast till en familjemässig fotboja på Bertils karriärsplaner. Scenerna när han oroligt vankar av och an i förlossningsklinikens väntrum, kontrasterade mot dramatiken i Brådes dimhöljda flygmaskin, engagerar inte stort eftersom vi aldrig fått möjlighet att skapa känslomässiga band till vare sig Greta eller deras relation.

När filmen hade premiär i september tycks recensenterna ha blivit alldeles till sig i trasorna. Aftonbladet skrev att ”man kan tryggt påstå att denna svenska film är fullt i klass med det bästa som åstadkommits”. Riktigt så långt vet jag väl inte om jag skulle vilja sträcka mig men visst bjöd Första divisionen på en trevlig och habil filmstund.

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Och så här hade det kunnat pågå tills dess att Krister antingen söp ihjäl sig på champagne och Vårbys starka drinkar eller tvingades gå i förnedrande konkurs (och därmed inte längre exempelvis ha råd med en barberare för att underhålla sin minutiöst managerade tangorabatt). Men golf är en farlig fritidssyssla – den här söndagen får Krister en boll i skallen och tappar minnet.

Krister vill för allt i världen inte att det ska komma ut att han inte längre vet vem han är (av skäl som han inte behagar dela med sig av till oss i publiken) och han fejkar sig därför fram så gott det går. Och det går ju ganska så bra, särskilt som han snart träffar på sin ex-fru Barbro och blir störtkär i den vackra operasångerskan. Barbro verkar i sin tur ha gått och väntat på en sådan här utveckling och gör Krister extra nöjd med arrangemanget genom att insistera på att de inte ska ”prata om det gamla”. Men nu råkar Barbro redan vara ivrigt uppvaktad av amanuensen Felix, vilken genom sina icke figur-sydda kavajer och tjocka glasögon förstås inte kan komma i fråga som kavaljer när nu den elegante Krister åter dykt upp på spelplanen.

Studio S släppte en massa Hasse Ekman-filmer som kostade nära nog ingenting och då var det ju bara att passa på. Med dej i mina armar är Ekmans regidebut och en mycket habil sådan måste jag säga. Historien som sådan är en charmig bagatell där man inte bryr sig så mycket om att saker och ting inte alltid är riktigt rimliga. Som till exempel det faktum att Krister med en gång limmar på Barbro, trots att han vid tillfället tror sig vara både gift och fembarnsfar.

Edvin Adolphson och Karin Ekelund är både charmiga och roliga tillsammans samt väl uppbackade av Thor Modéen som Vårby (en anglofil av stora mått) och Stig Järrel som Felix. Ska vi vara helt ärliga är det i och för sig männen som får ta hem de flesta humoristiska poängerna medan Karin Ekelund mest är en sångfågel iförd gräddbakelseklänningar. Men när Adolphson blir nästan gråtfärdig över ett foto föreställande sin inbillade barnaskara eller Järrel försöker muntra upp Ekelund genom att fresta med intrikata schack-problem gör det inte så mycket. Och det är faktiskt ganska roligt när Ekelund ska låtsas vara sjuk men inte vill lägga ned huvudet på kudden för att inte förstöra sin frisyr.

För att vara en historia som bygger på beprövade koncept som identitetsförvirring och minnesförlust, grepp som lätt kan bli både långdragna och oerhört krystade, håller Med dej i mina armar ett effektivt tempo och lyckas dessutom klämma fram en riktigt smidig upplösning. Mera Hasse Ekman? Ja, tack gärna!

Även bloggkollegan Henke körde igenom ett gäng Ekman-filmer för ungefär tre år sedan på Fripps filmrevyer, Med dej i mina armar var en av dem.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Selma Lagerlöf, Jerusalem

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser