Rambomåndag: Hot Shots! (1991) och Hot Shots! Part Deux (1993)

Trodde ni att det var klart nu? Icket! För mig är dessa filmer så intimt förknippade med Rambo att det skulle vara otänkbart att hoppa över dem i en sådan här exposé. Och för Rambomåndag får till och med eventuella Oscars-funderingar stå åt sidan.

***

Behold! The awesome power of the comedy! När jag för n:te gången sätter mig för att titta på Hot Shots!-filmerna inser jag att många scener som i min hjärna har tillhört Rambo-filmerna egentligen har sitt upphov i dessa parodier. Vilka å andra sidan i hög utsträckning naturligtvis i sin tur har tagit dem från just Rambo-filmerna.

Rambomåndag: Rambo (2008)

Ok, lite fuskigt är det eftersom jag redan har publicerat den här texten en gång och dessutom inte heller sett om filmen. Men i kompletthetens namn är det petitess. Med tanke på hur snäll jag var mot Rambo III skulle jag kunna tänka mig att jag kanske skulle ha gett denna fjärde Rambo-film lite högre betyg om jag sett den tillsammans med de andra filmerna. Å andra sidan är Johnny-boy tillbaka och nosar lite på ideologin och det är aldrig nyttigt…

***

alt. titel: Rambo IV, John Rambo

John Rambo söker en fristad från sina minnen i Thailand, där han försörjer sig på att fånga ormar till en turistisk ormfarm och skjutsa omkring folk i sin båt. En dag blir han uppsökt av ett kyrkligt gäng från USA som vill att han ska ta dem in i Burma (eller Myanmar som man väl ska säga nu för tiden) där de ska hjälpa de kristna karenerna, som blir förföljda på grund av sin religion, med mat, medicin och Guds ord. John vägrar först, med argumentet att man aldrig kan förändra någonting, men blir så småningom övertalad. Han släpper av dem på andra sidan gränsen och återvänder till Thailand. Givetvis går det inte så bra för välgörarna och givetvis måste Rambo än en gång tuffa mot landet-som-inte-längre-heter-Burma, den här gången med ett gäng legosoldater i lasten.

Rambomåndag: Rambo III (1988)

Egentligen är det rätt fantastiskt att Rambo III fortfarande finns kvar i sinnevärlden. Dels visar den upp samma oförblommerade rysshat som den förra Rambo-filmen i ett läge när Mikhail Gorbatjov faktiskt började korka upp den magnumbetongflaska som var Sovjetunionen, med allt vad det innebar av Glasnost och Perestrojka. Dels är hjältarna (vid sidan av de oförvägna amerikanerna förstås) personer som drygt tio år senare antagligen utgjorde Al-Qaidas stormtrupper. Jag känner mig fortfarande helt knockad av filmens avslutande dedikation, till ”the gallant people of Afghanistan”. Och då var ändå originallydelsen (innan 9-11) ”the brave Mujahideen fighters of Afghanistan” (enligt Wikipedia i alla fall). Att George Bush d.y. inte personligen jagade upp varenda kopia av Rambo III och offentligt brände dem på bål övergår mitt förstånd.

Rambomåndag: Rambo: First Blood Part II (1985)

KA-BOOOM!!! Rambo inleds med en explosion som rätt övertydligt signalerar vad som komma skall. Men just den här explosionen är faktiskt en kontrollerad sådan och äger rum i det stenbrott där John Rambo sliter i sitt anletes svett för att sona de brott han begick i småstaden Hope för tre år sedan.

Men han ska snart få en chans att återigen göra en insats för fosterlandet. Han blir uppsökt av överste Sam Trautman, som ber honom att än en gång äntra Vietnams djungler för att snoka reda på de stackars amerikanska krigsfångar som fortfarande sitter där, trots att själva kriget tog slut för tio år sedan. Logiken bakom att ge uppdraget till en (1) före detta krigsfånge, (2) svårt traumatiserad på kuppen och (3) som med största sannolikhet inte fått något som ens kommer i närheten av terapi under åren han släggat sten kanske vi får återkomma till (filmen gör det nämligen inte).

Rambomåndag: First Blood (1982)

Även om man tycker om sitt jobb, kan måndagar kännas tunga. Då kan det vara bra med lite extra hjälp från någon som verkligen kan ta i med hårdhandskarna när det behövs. Några köldslagna vintermåndagar framöver kommer vi att få draghjälp av västerlandets försvarare framför alla: John Rambo. Och först ut är naturligtvis filmen där det snarare är västerlandet som måste försvara sig mot John Rambo.

***

Trots att jag inte är något stort fan av Sly, kan jag inte annat än vara tacksam för att det i slutänden blev han och inte till exempel Clint Eastwood (för gammal), John Travolta (för snygg) eller Dustin Hoffman (för snäll) som fick rollen som John Rambo. Sly är nämligen precis lagom sliten, pumpad, våldsam, labil och skör för den numera odödlige Vietnamveteranen.