Ok, lite fuskigt är det eftersom jag redan har publicerat den här texten en gång och dessutom inte heller sett om filmen. Men i kompletthetens namn är det petitess. Med tanke på hur snäll jag var mot Rambo III skulle jag kunna tänka mig att jag kanske skulle ha gett denna fjärde Rambo-film lite högre betyg om jag sett den tillsammans med de andra filmerna. Å andra sidan är Johnny-boy tillbaka och nosar lite på ideologin och det är aldrig nyttigt…
***
alt. titel: Rambo IV, John Rambo
John Rambo söker en fristad från sina minnen i Thailand, där han försörjer sig på att fånga ormar till en turistisk ormfarm och skjutsa omkring folk i sin båt. En dag blir han uppsökt av ett kyrkligt gäng från USA som vill att han ska ta dem in i Burma (eller Myanmar som man väl ska säga nu för tiden) där de ska hjälpa de kristna karenerna, som blir förföljda på grund av sin religion, med mat, medicin och Guds ord. John vägrar först, med argumentet att man aldrig kan förändra någonting, men blir så småningom övertalad. Han släpper av dem på andra sidan gränsen och återvänder till Thailand. Givetvis går det inte så bra för välgörarna och givetvis måste Rambo än en gång tuffa mot landet-som-inte-längre-heter-Burma, den här gången med ett gäng legosoldater i lasten.
Jag blir inte klok på Rambo. Filmens anslag, där man får veta att de kristna karenerna (majoriteten av detta folk är dock buddist-animister) blir grymt förföljda av burmesisk militär, gör intryck av att detta kommer att bli en Angelägen film. En sådan där som gör att man direkt lyfter på luren till Röda korset eller annan lämplig hjälporganisation så snart man har sett klart. Denna stämning understryks vidare av att våldsskildringarna är extremt naturalistiska — det känns som det är meningen att man ska bli äcklad av kroppsdelar, blod och hjärnsubstans som flyger i alla riktningar. Och tro mig när jag säger att det är mycket av den varan. Vi snackar här alltså inte om något visuellt snyggt våld där man nästan glömmer bort att någon dör när blodet står som en fontän i slo-mo.
Själva handlingen motsäger däremot den stämningen. Efter några pliktskyldiga flashbacks från tidigare filmer och ett visst våldsmotstånd från John Rambos sida är det fullt ös med pilbågen (och givetvis mer moderna eldvapen också) som vanligt. Man hade åtminstone väntat sig att han under en period skulle konka runt på ett litet karenskt barn eller något liknande men de enda som i realiteten tycks vinna på hans burmesiska slaktorgie är västerländska missionärer och legosoldater.
Den förhållandevis stora del av filmen som ägnas åt att betona hur enormt grymma och genomonda, inte bara den cigarettrökande och på-gränsen-till-pedofilhomosexuelle högste officeren, utan i princip hela den burmesiska armén är gör också att framställningen känns obalanserad. Det är nästan så man undrar om Sly, som förutom att inneha huvudrollen också har regisserat och varit med om att skriva manus, någon gång har fått en öl i knäet på en burmesisk restaurang.
Obalansen följer även med i klippningen. Möjligen är det meningen, men ibland är händelseförloppet så hackigt att man knappt hänger med på vad som händer. Tidvis får man sitta minutrarna efter något har exploderat och försöka lista ut vem det var som sprängde vad och vilken konsekvens det var tänkt att få.
Nej, denna nyversion kan definitivt hoppas över till förmån för det mer än 25 år äldre originalet.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Den här var jag relativt förtjust i, kanhända beroende på att mina förväntningar inför filmen låg ngn kelvin över den absoluta nollpunkten. Din recension var dock avsevärt mer underhållande än filmen som jag inte sett om.
Tack å bock 😀 Låga förväntningar kan göra underverk för den uslaste av filmer.
Men Sofia, det här är ju en BRA film. Härligt ös, kreativt dödande och en jättefin Sly – dvs allt som krävs för en riktigt BRA film. Haha. Kan riktigt se framför mig hur totalt wacko du tycker jag är nu 😉
@Fiffi: Haha, inte det minsta, du har ju Sly-undantagstillstånd 😉 Och kreativt dödande är aldrig fel men jag har en vag misstanke om att jag och mr. Stallone mycket sällan drar jämt. Och nu kan jag se framför mig hur wacko DU tycker att JAG är 😀
Jag tycker givetvis att den är bra mycket bättre än vad du gör, men det glädjer mig ändå att den får en och en halv stjärna. Då finns det ändå något där, något som stoppar från att lämna stjärnan ensam.
Ibland måste man nöja sig med det lilla här i livet.
@Pladd: Du är en modest man, du. Jag måste säga att jag verkligen hoppas att Sly har vett att uppskatta den odödliga kärlek han tydliga kan uppväcka i sina fans 😉
Hahaha, ja, liiiiiite då 😉