Egentligen är det rätt fantastiskt att Rambo III fortfarande finns kvar i sinnevärlden. Dels visar den upp samma oförblommerade rysshat som den förra Rambo-filmen i ett läge när Mikhail Gorbatjov faktiskt började korka upp den magnumbetongflaska som var Sovjetunionen, med allt vad det innebar av Glasnost och Perestrojka. Dels är hjältarna (vid sidan av de oförvägna amerikanerna förstås) personer som drygt tio år senare antagligen utgjorde Al-Qaidas stormtrupper. Jag känner mig fortfarande helt knockad av filmens avslutande dedikation, till ”the gallant people of Afghanistan”. Och då var ändå originallydelsen (innan 9-11) ”the brave Mujahideen fighters of Afghanistan” (enligt Wikipedia i alla fall). Att George Bush d.y. inte personligen jagade upp varenda kopia av Rambo III och offentligt brände dem på bål övergår mitt förstånd.

John Rambo försöker föra ett fredligt liv i Thailand som allt-i-allo vid ett munkkloster även om han då och då beger sig in till Bankok och går på stadens gator som en vanlig man. Eller snarare går till fightingringen och spöar upp en kille som är minst lika muskulös men bra mycket mer lättrörlig än den vid det laget 42-årige Stallone. Och det är genom denna slagsmålsfaiblesse som Sam Trautman än en gång söker upp sin gamle soldat. Trautman tycker att Rambo borde göra sin ”bit” i Afghanistan genom att förse Mujahedin-gerillan med vapen för att bekämpa sovjetiska trupper.

Rambo håller emot medan Trautman, rätt okänsligt kan man tycka, pressar på och menar att en dödsmaskin som Rambo aldrig kan förneka eller förändra sin natur (how’s that for karma?!). Men han får faktiskt åka från Thailand i ogjort ärende för att strax därefter givetvis försätta sig i skiten genom att tillfångatas av sovjeterna i Afghanistan. Och därmed också försätta Rambo i skiten, för även om vår hjälte kan stå emot nöden hos ett helt folk kan han förstås inte vända en kompis ryggen. Snart befinner sig John Rambo i ett helt nytt land som han kan våldsverka sig igenom.

Jag måste ha blivit avtrubbad efter pärsen med Rambo, för här stör jag mig inte ens hälften så mycket på genomonda ryssar och übertuffe Johnny. Möjligen beroende på att det känns som att man här har släppt alla ideologiska pretentioner och primärt siktat på att göra en vanlig, hederlig räddningsaction. Plus att naturligtvis kunna visa upp Stallones väldefinierade överkropp.

Medan Podorovsky i Vietnam var lite mer elegant och välartikulerad, lite mer av en James Bond-skurk, är överste Zaysen i Afghanistan en flåbuse som ständigt är svettig, orakad och gillar att skjuta ned oskyldiga afghanska kvinnor och barn (synnerligen utförligt dokumenterat kan tilläggas). Underhuggaren Kourov är om möjligt ännu mer primitiv än sin Vietnammotsvarighet Yushin; medan Yushin främst jobbade med eltortyr verkar Kourov aldrig ha kommit förbi nävstadiet.

Men detta är enbart skillnader i nyans, hela poängen med dem är ju trots allt att de ska få rejält med pisk av Rambo. Alla föreställningar om att det må vara ok att slå tillbaka, men först när motståndaren ”draws first blood”, var det länge sedan man såg i backspegeln. Nu är det hjärndöd action och lite självkirurgi så långt ögat kan nå. Och för all del, hjärndöd action är inte det sämsta, men det bör påpekas att 80-talet producerade betydligt bättre hjärndöda actionrullar än den här. Det blir egentligen aldrig riktigt spännande eftersom det är så uppenbart att John Rambo är överlägsen precis alla. På sin höjd blir det väl lite så där charmigt fånigt när exempelvis Rambo och Trautman gör ett ”last stand” mot halva den sovjetiska armén där ute i öknen eller ett förvisso rätt minnesvärt chicken race. Och så är det ju inte varje dag man ser en amerikansk film som i princip jämställer muslimska krigare med Navy SEAL’s.