Även om man tycker om sitt jobb, kan måndagar kännas tunga. Då kan det vara bra med lite extra hjälp från någon som verkligen kan ta i med hårdhandskarna när det behövs. Några köldslagna vintermåndagar framöver kommer vi att få draghjälp av västerlandets försvarare framför alla: John Rambo. Och först ut är naturligtvis filmen där det snarare är västerlandet som måste försvara sig mot John Rambo.

***

Trots att jag inte är något stort fan av Sly, kan jag inte annat än vara tacksam för att det i slutänden blev han och inte till exempel Clint Eastwood (för gammal), John Travolta (för snygg) eller Dustin Hoffman (för snäll) som fick rollen som John Rambo. Sly är nämligen precis lagom sliten, pumpad, våldsam, labil och skör för den numera odödlige Vietnamveteranen.

Lika välplacerad är Brian Dennehy som den rätt schysste småstadssheriffen som samtidigt är en liten minihitler vilken inte kan låta bli att jävlas lite med den sjabbige luffaren. Och när den sjabbige luffaren jävlas tillbaka är det ju bara helt naturligt att man vrider upp trakasserierna ett snäpp. Att det blir ett snäpp för mycket för en elitsoldat med allvarliga krigspsykoser är ju inte så lätt att veta.

Tempot i First Blood är en välavvägd bergochdalbana där de första våldsamheterna kommer överraskande snabbt in i filmen. Däremot är det nästan lite synd att konceptet Rambo har kommit att bli synonymt med uppföljarnas ultravåld, för det här är egentligen nästan mer av en mörk thriller än renodlad action. Och trots att att de inledningsvis obekymrade polisernas (de som menar att killen inte är särskilt farlig, utan bara korkad som ränner rätt ut i skogen) öde är oundvikligt sitter man ändå som på nålar när Johnny kryper fram ur sina hålor, nästintill osynlig.

Filmen måste dessutom ses som en svidande uppgörelse med USA:s behandling av sina Vietnamveteraner. Rambo konstaterar över radion till sin överste Trautman med bruten stämma att det inte finns några vänligt inställda civilister. Hans avslutande monolog om krigets fasor och frågor hur man går vidare efter att ha varit täckt med en väns kroppsdelar sätter sig i hjärtat.

Men mest imponeras jag av alfahannekampen mellan Sly och Dennehy (eller kanske alfa- och gammahannekampen). Trots att de två skådespelarna inte delar många scener, efter de inledande, med varandra är deras respektive reaktioner och motreaktioner perfekt balanserade. Efter Dennehys erkännande att han gärna själv hade plockat Rambos skalp blir det desto mer kännbart när han hjälplöst sittandes på poliststationens tak måste åse hur en vertiabel naturkraft raserar hela hans värld — staden som innan Rambos ankomst var Hope.