You are currently browsing the tag archive for the ‘Oliver Stone’ tag.

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Nu har Stone i och för sig aldrig gjort sig känd för att vara någon lustigkurre, men i mina ögon fäller den högtravande och teatraliska tonen Platoon som en truppmina. Beskrivningen av hur den unge och oförstörde collegestudenten Chris Taylor ohjälpligt knäcks var säkert brutal, och kanske till och med fortfarande aktuell, när den hade premiär. Platoon var åtminstone den första Vietnamskildringen som skrivits och regisserats av en veteran. Filmen har emellertid tappat en hel del i bägge dessa avseenden. Särskilt med Charlie Sheens berättarröst ringandes i öronen (”I think now, looking back, we did not fight the enemy; we fought ourselves. And the enemy was in us”) framstår Platoon som självterapi för Stones del.

Självklart ska det inledande bibelcitatet ses ironiskt – 1967 fanns det inte särskilt mycket att glädjas över för ynglingarna som skeppats till Sydvietnam för att slåss i en konflikt som de inte har det minsta grepp om. Till det ska läggas ett icke oväsentligt klassperspektiv som Platoon är ganska snabb på att ta upp. Chris är på plats frivilligt eftersom han inte ser någon poäng i den högre utbildningens meningslösa bokkunskaper när arbetarklassens söner tvingas kriga långt från fosterlandet. Hans kamraters reaktion på denna ädelmodiga föresats? ”You gotta be rich in the first place to think like that”.

Klassvinkeln droppas dock vartefter Chris spenderar allt fler dagar i helvetet. Ganska snart kommer konflikten istället att handla om dels det inkompetenta befälet löjtnant Wolfe, dels antagonismen mellan löjtnantens underofficerare: den gode sergeanten Elias Grodin och den onde sergeanten Bob Barnes. Mitt i allt detta står unge Chris, en kille som startar med någon slags känsla av att vilja göra rätt för sig men som snart reduceras till ett djur. Stone ställer förvisso Elias humanism och överseende mot Barnes brutalitet och skoningslöshet men det allt övergripande budskapet är att kriget gör alla omänskliga. Eller i alla fall tvingar alla till omänskliga handlingar.

Rollbesättningen är dock fortfarande smart eftersom Willem Dafoe och Tom Berenger byter plats på de personligheter som publiken kommit att förvänta sig av deras tidigare roller. Elias godhet och Barnes motsvarande grymhet förstärks av ovanan att se Dafoe och Berenger inta de rollerna, något de också gör riktigt bra. Charlie Sheen är heller inte dålig i huvudrollen men funkar bättre som oförstörd ungtupp än slitet råbarkad hane. Det är förvisso inte Platoons fel, men det blir tyvärr lite mycket Hot Shots! över hans röda pannband och ärmlösa skjorta mot slutet.

Möjligen är jag även i andra avseenden orättvis mot Platoon och dömer filmen i backspegeln. Kanske kändes inte scenerna där soldater förtvivlat skriker efter ”Medic!!!” till tonerna av Samuel Barbers Adagio för stråkar lika stereotypa och styltiga när det begav sig? Däremot tycker jag absolut att jag kan anklaga Stone för att överutnyttja det känslosamma musikstycket. När det spelas upp första och kanske till och med andra gången skapas en fin kontrasterande effekt – det oändligt vackra och sorgsna mot det oändligt fula och tragiska. Men därefter fortsätter Stone att peta in det både fyra och fem gånger och då börjar det definitivt kännas en smula nattståndet.

Rollfördelningen är även den allt för välbekant med särskilt Kevin Dillon och John C. McGinley som tuggummituggande djävlar i människohamn. På det hela taget har jag svårt att ta Platoon på allvar. Det är väldigt lite som känns ”på riktigt”, sannolikt just på grund av det svulstiga, patosfyllda och stereotypa. Eldstriderna känns inte i märgen (explosionerna ger snarare intryck av någon som slänger kinapuffar omkring sig) och tragiken känns inte i själen. När nyhetens behag polerats bort av åren som gått sedan 1986 ger Platoon mig inget som jag inte sett allt för många gånger förut. I det påminner den om alla dessa förintelseberättelser som förvisso beskriver en oerhörd tragik men som i någon mening till slut reduceras till det simpla och vardagliga, enbart på grund av sin blotta mängd.

Platoon presenterar ett habilt filmiskt hantverk och vill man är det inga större problem att leka hitta-skådisen-ölhävning med den digra rollistan. Men utöver det finns det filmer som berättar sin Vietnamhistoria på ett bättre sätt än Platoon.

Scarface 1983Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Läs hela inlägget här »

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Läs hela inlägget här »

snowdenEd Snowden vill tjäna sitt land. Befria världen från förtryck. Eller också kanske det bara är möjligheten att kunna skryta med att han jobbar med sådant som han inte får berätta för någon som lockar? Den där lockelsen surnar dock rätt snabbt för den briljante och datorkunnige Snowden när han väl ska börja jobba ute på fältet. Under arbetsträningen handlade det om att lösa låtsasverkliga pussel och ingen gjorde det snabbare eller smartare än Ed.

Läs hela inlägget här »

Midnight ExpressUpptäck Turkiet! Stränderna, kulturen, exotismen, mötet mellan väst och öst! Knarket, rättssystemet, fängelserna! Amerikanen Billy Hayes behöver inte välja, han tar både och. Ett amatörmässigt försök att smuggla ut 2 kilo hasch landar honom en fängelsedom som ändå är förhållandevis mild – lite drygt 4 år.

Läs hela inlägget här »

Any Given SundayHär satt jag i min enfald och trodde att det vara var boxningsvärlden som var genomrutten och full av korrumperade män som inte vill annat än utnyttja oskyldiga atleter.

Men Oliver Stone visar med all önskvärd tydlighet i Any Given Sunday att detsamma gäller för amerikansk fotboll. Om nu någon (förutom jag då) hade lyckats inbilla sig att just den arenan, med sin mediafokusering, sina big bucks och sitt Super Bowl, av någon anledning skulle vara undantaget som bekräftar sportregeln.

Läs hela inlägget här »

Medbloggaren Filmitch uppmuntrade till att hedra fredagen den 13:e med att skriva om en film man ångrar att man sett, oavsett anledning. Mina damer och herrar, jag ger er ett ludet magplask. Så blev det ju en fredagssågning i alla fall, så det kan slumpa sig…

***

Planet of the Apes (2001)

alt. titel: Apornas planet

Kanske borde man inte vara alltför hård mot denna remake av Planet of the Apes. Ett manus och en produktion som tycks ha gått genom varierande stadier av fullbordan sedan slutet av 80-talet då Arnie ska ha varit inblandad. Talande är möjligen också det faktum att den regissör som då var aktuell var Adam Rifkin, vilken istället gick vidare till stordåd som Psycho Cop 2 och National Lampoon’s The Stoned Age.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1996

Watergateskandalen torde vara en av de största politiska händelserna i vår tid. När Oliver Stones Nixon tar sin början är kuppen precis på väg att planeras och alla vet vi ju hur det gick. Men vilka händelser ledde fram till denna skandal? Vilka var skyldiga och varför?

Det är Watergate-avslöjandena och efterföljande rabalder vilka går som en röd tråd genom Nixon. Hans uppväxt och tidigare presidentperiod visas genom ett antal tillbakablickar. Vi får veta att han växte upp i ett strängt religiöst och synnerligen fattigt hem där modern var ledstjärnan och lärde unge Richard att en lögn var den fulaste synd man kunde begå. Två bröders död gjorde att familjen hade råd att låta honom läsa juridik, om än vid ett mindre universitet, något som han alltid skämdes för.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg