You are currently browsing the tag archive for the ‘William Friedkin’ tag.

Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.

Tillsammans med Matrix-Keanus Constantine var det Evil Dead-filmerna som väckte idén till årets Halloween-tema. Jag försökte först låta dem följa med in under förra årets zombie-paraply men insåg snabbt att seriens monster inte alls är zombies utan demonbesatta.

Lika klassisk som filmen The Evil Dead är i sig, är väl historien om dess tillkomst? Filmvärlden älskar som bekant entusiastiska visionärer som Sam Raimi och Bruce Campbell, två grabbar som mer än något annat ville göra en skräckfilm. Tack vare old school-crowdfunding (det vill säga böna och be släktingar och vänner om pengar) lyckades de skrapa ihop tillräckligt med kosing för att regissera sin allra första långfilm.

En inspelning som tycks ha innehållit vartenda nybörjarmisstag som kan göras, som av Raimi själv kallats ”twelve weeks of mirthless exercise in agony” men som ändå på något sätt resulterade i en underhållande skräckfilm. Kanske för att Sam Raimi hade ”det” som regissör? En slags fingertoppskänsla som fick honom och teamet att bygga allehanda billiga nödlösningar på plats ute i skogen för att uppnå det efterlängtade resultatet?

Universitetsstudenterna Ash, Linda, Scotty, Shelly och Cheryl tar sig en liten tripp till Tennessee för att campa och mysa i en rustik stuga. Medan Ash och Linda samt Scotty och Shelly dragit sig undan för lite par-mys tycker sig singel-Cheryl uppleva diverse märkligheter och höra röster utifrån den mörka skogen. Under middagen (när paren myst klart) slås dock källarluckan upp som av egen kraft och där nere hittar gänget både en konstig bok och en bandinspelning.

Genom inspelningen får de veta att boken är en uråldrig sumerisk skrift, vars titel Naturum De Mortum (vilken i och för sig låter mer latinsk än sumerisk) kan översättas med De dödas bok. Tyvärr ger sig arkeologen som spelade in sig själv på att läsa ur den egendomliga luntan och åkallar därmed något ondskefullt från de omkringliggande skogarna. Snart är Cheryl inte bara hysterisk och rädd utan också trädvåldtagen och besatt, ett tillstånd som verkar oroväckande smittsamt.

Som synes är själva historien i The Evil Dead enklast möjliga. Fokus ligger istället på det visuella berättandet med bland annat en slags demon-POW genom skogen, kläggiga splattereffekter och generösa mängder fejkblod (så sirapsbemängt att det tog Bruce Campbell timmar att tvätta av sig kletet).

Trots att detta är en skräckfilm känns själva stämningen på något sätt ändå ganska lättsam och härlig. Underhållningsvåld när det är som bäst, helt enkelt. En rolig detalj (spoileralert!) är att vi i den här filmen aldrig får någon final girl. Istället är det Bruce Campbells Ash som bara blir allt tröttare och blodigare när han tvingas ”ta hand” om sina kompisar.

Vad som väl inte känns så himla härligt är det redan nämnda trädvåldtäkten men det är möjligt att man kan skriva upp den på kontot ”ungdomligt oförstånd” hos två tjugoåriga (manliga) filmnördar? Det är om inte annat den enda stora invändningen jag har till en beprövad favorit som vunnit i charm det den förlorat i överraskningsmomenten jämfört med första gången jag såg den.

Demonstatus:
Det är kanske inte så konstigt att jag först tänkte på de demonbesatta i The Evil Dead som zombies. Här är det aldrig snack om att försöka exorcera någon av de drabbade, det enda som hjälper är total styckning.

Exakt vilken typ av demoner som besätter vårt lilla gäng är något oklart eftersom filmen nämner både Sumer som ligger i Irak och Kandar som av allt att döma ligger i Iran. Men det viktiga i The Evil Dead är förstås inte att hitta på en invecklad demonmytologi utan vad de besatta kan hitta på. Utmärkade är att de älskar att håna och plåga sina mänskliga offer, låtsas vara befriad från sin demon för att sedan skratta åt den dumme jäveln som gick på den lätta.

Frågan är dock om det är flera demoner på g här eller om det bara är en enda kraft som kan dela upp sig. Det tycks nämligen hela tiden finnas en övergripande ondska ute i de vida skogarna som exempelvis leder till attackerande träd. Men mäktig är den helt klart eftersom det känns som vi här får minst besatthet, tvångsföreställningar och förtryck.

Annonser

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.

Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.

Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.

Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.

Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.

Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.

Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.

En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.

Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.

Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.

Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.

Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.

Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.

Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.

alt. titel: Exorcisten

Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Den här gången låg självklart fokus på vad som de facto sägs om den demon som hemsöker lilla Regan McNeil. Ni vet, den där som får henne att inte bara spy ur sig hädelser mot Gud med samma frekvens som ärtsoppa, utan också (i vad som för särskilt katolska tittare bör vara en av filmens starkaste scener) onanera med ett krucifix.

Friedkin jobbar i det här avseendet främst med associationsscener. Inget konkret sägs egentligen om demonen men de otrevliga statyerna vid den irakiska utgrävningen och fader Merrins uppenbara obehag inför dem talar sitt tydliga språk. Något eller någon är i antågande och det är inte en besökare som man vill välkomna med öppna armar.

Men har kanske Chris McNeil välkomnat dotterns plågoande med öppna armar? Ellen Burstyns skådespelerska är en kvinna i karriären som lämnar sin dotter i andras vård när hon själv jobbar och har extravaganta spritfester hemma. Hon är dessutom ateist, ett förhållningssätt som tycks vara mer stigmatiserande i USA än vad vi svenskar sannolikt kan föreställa oss.

Men nej, jag tror inte att beskrivningarna av moderns upptagenhet ska tolkas som ett skuldbeläggande av henne. Jag upplever att filmen snarare för fram den lika vanliga som obegripliga situationen ”when bad things happen to good people”.

Gränsen mellan besatthet och psykisk ohälsa är som bekant oerhört svår att identifiera och i likhet med många andra exorcismskildringar gör Chris och Regan många turer hos läkarkollegiet innan de börjar söka andra lösningar. När det gäller den medicinska vinkeln måste jag erkänna att det absolut mest obehagliga vid just den här titten blev scenerna där Regan ligger, till synes helt hjälplös och blottad, inför alla smällande, skrällande och metalliskt mullrande maskiner. Det som torde vara relativt unikt i den här historien är att det faktiskt är läkarna själva som föreslår att Chris prövar alternativet exorcism, snarare än att vara motståndare till en sådan lösning.

Jag har aldrig tyckt att The Exorcist varit en särskilt läskig eller skrämmande film men det är otvetydigt att Friedkin lyckas skapa en svårslagen atmosfär i det kyliga flickrummet. Till stor del beror det säkert på att han klarat av att göra en förhållandevis realistisk film om övernaturliga ting. Merrin och Karras är inga katolska superhjältar, utan två vanliga präster som genomför en ritual fullt sanktionerad av den egna kyrkan. Det är också svårt att komma ifrån att Friedkin sannolikt ritade upp den definitiva kartan mot vilken alla påföljande exorcismfilmer måste förhålla sig, vare sig de vill eller inte. Förra gången jag såg filmen tyckte jag så här och jag kan nog tycka att betyget måste få hålla i sig.

Demonstatus:
Helt i enlighet med den katolska exorcismritualen talar vare sig Merrin eller Karras om en eller flera specifika demoner, utan håller sig till det mer generella begreppet ”unclean spirits”. Däremot talar ritualen direkt till Satan i formuleringar som ”ancient serpent”, ”foe of virtue” och ”persecutor of the innocent”. Det tycks också vara något som Regans inneboende plockar upp eftersom hen ibland uttalar sig som hen vore Satan själv.

Oavsett vilket snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).

alt.titel: Exorcisten

Den katolska ritualen för exorcism statuerar: ”om du ska göra ett demontema måste du läsa åtminstone en klassisk demonbok”. Nähä, inte det? Hmm, det känns som om jag har missat i min Wikipedia-research inför årets Halloween…

Nå, det är svårt att undkomma The Exorcist, särskilt som författaren William Peter Blatty återkom med uppföljaren Legion som han själv dessutom regisserade under titeln The Exorcist III. Själv hade jag goda minnen av den här boken, i klass med The Godfather i det att jag alltid hävdat att jag tycker bättre om boken än om filmen.

Men vid omläsning fick jag anledning att backa på den principen. Med William Friedkins filmatisering i färskt minne måste jag erkänna att regissören gör ett bättre jobb, både med att skapa en obehaglig stämning och skära bort delar som ärligt talat inte behövs för grundhistorien.

Vilken i likhet med typ varenda exorcismberättelse i mannaminne kan rymmas på en kaffeservett: den besatte måste exorceras för att bli av med sin hemsökande demon eller djävul. I det här fallet är det som bekant skådespelerskan Chris McNeils älskade dotter Regan som genomgår en sällsynt svårartad period av prepubertalt uppror.

Det man som läsare får från Blatty är en (ibland onödigt och övertydligt) detaljerad no nonsense-bok om en sönderstressad mamma som söker alla utvägar för att hjälpa sin dotter och en skeptisk präst. Författaren tar fiktionen till hjälp för att beskriva såväl svarta mässor som själva exorcismbusinessen. Allt annat kan sägas vara mer eller mindre extravaganta tårtdekorationer vilka vi ju alla vet kan vara allt från smaskiga till rent oätliga.

Något som egentligen inte gör någon som helst skillnad för själva historien men som är en intressant avvikelse från filmen är att fader Merrin i princip omgående identifierar demonen som Pazuzu och att det är ett väsen som han mött tidigare.

Fader Damien Karras är inledningsvis inte heller samma plågade själ som vi vant oss vid från filmen och blir därmed en viktig skuldra för Chris att luta sig mot. Det är hans research som lotsar oss genom både forskning om relationen mellan besatthet och psykisk sjukdom samt den katolska kyrkans exorcismritualer. Senare i boken är det också han som får utgöra en anledning för Merrin att lägga ut texten om demonens motiv för att besätta en oskyldig liten flicka som Regan.

Merrins teori (jag vet inte i hur hög utsträckning Blatty här stödjer sig på tidigare katolska teologer) är att demonen använder den besatta personen som ett verktyg för att så gudstvivel i hens omgivning. Dels genom uttalanden som spelar på gömda skuld- och skamkänslor som alla släpar runt på, dels genom att besattheten blir ett tydligt tecken på att Gud inte finns eller är ointresserad av mänskligheten. En god och allsmäktig gud skulle aldrig låta någon lida sådana kval under demonens inflytande.

Att demonen kan spela på Karras skuldkänslor inför den döda modern är väl nästan lika välkänt som det tvetydiga utropet ”Take me! Take me!”. Vad som däremot görs betydligt mer explicit i boken (till och med av demonen själv) är Chris eventuellt saggiga moderskap. Blatty utrustar henne med en redan död son, vilken kanske gett henne så svåra mentala ärr att hon aldrig kunnat knyta an till Regan på samma sätt. Regans pappa Howard stack eftersom han blev sotis både på Chris karriär och hennes relation med dottern. Och som grädde på moset tvingar Regans ”sjukdom” Chris att tacka nej till ett hett efterlängtat regissörsjobb vilket skulle ha varit nästa steg i hennes karriär.

Blattys The Exorcist är ingen dålig bok, den var bara inte lika bra som jag mindes den. Tyvärr lider den förstås också av efterföljande årtionden av exorcismskildringar vilket förtar den eventuella fräschör som den hade där i början av 70-talet. Det den har mot Friedkins film är helt klart en högre äckelfaktor i beskrivningarna av hur den demoniska Regan översköljer de inblandade med alla upptänkliga kroppsvätskor (plus några till). Men bland litterära förlagor vars filmatiseringar blivit ännu mer kända är The Exorcist absolut inte boken man behöver plocka upp allra först.

Demonstatus:
Pazuzu var ingen typ som Blatty hittade på själv, utan han hör hemma i gammal mesopotamisk religion. Han är både en slags demonkung och själv ansvarig för sydvästanvinden, en vind som för med sig såväl torka som gräshoppor. Utseendemässigt är han en blandning mellan människa och olika djur (exempelvis lejon, hund och skorpion).

Här snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).

ExorcistEfter att ha tagit oss an The Conjuring var suget på lite mer filmexorcism påtagligt. Och vad är väl då bättre än att följa upp med en riktig klassiker i genren, en klassiker som jag dessutom har lite blandade minnen av?

Handlingen i The Exorcist har ju 40 år på nacken och torde därför vara hyggligt välbekant – lillflickan Regan blir psykotisk alternativt besatt (beror på om du frågar en psykiatriker eller en präst ). Hur som haver måste hennes själ eller sunda förnuft räddas och de som ska göra jobbet är de katolska prästerna Damien Karras och Lankester Merrin. Inne i ett svinkallt flickrum måste de eventuellt möta djävulen själv medan den oroliga modern står utanför dörren och våndas.

Läs hela inlägget här »

Det största problemet med The Hunted torde vara att den som febrilt försöker vara en något annat än en First Blood-ripoff, när det är allt den är. En rätt halvdan First Blood-ripoff dessutom. Benicio del Toro har, efter att ha varit elitsoldat vid krigshärdar över hela världen, fått sig en knäpp och springer omkring ute i skogen där han dödar jägare. Den Ende Som Kan Hämta honom är gamle hederlige Tommy Lee Jones, eftersom han tränade bland annat del Toros förband i en grå forntid.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg