The Conjuring (2013)

Familjen Perron (pappa, mamma och inte mindre än fem döttrar) flyttar in i ett nytt hus som är ödsligt beläget (check). Trogna jycken Sadie vägrar dock att korsa tröskeln på kåken som tydligen inköptes osedd på auktion (check). Snart hittar man dörren till en förseglad källare (check). Fåglar tenderar till att hela tiden leka kamikaze mot huset (check). Yngsta dottern April skaffar sig snart låtsaskompisen Rory som ingen annan kan se (check) och på mamma Carolyn uppstår det hela tiden mystiska blåmärken som inte enbart kan vara uppkomna under föräldrarnas vildsinta sexliv (check).

Som synes betar sig familjens upplevelser igenom den mest digra listan av fenomen som ska vara ett tecken på hemsökelser. Och det kanske inte är så konstigt eftersom det är händelser som denna och deras dokumenterande, vilka letat sig in i populärkulturen i form av The Amityville Horror, The Haunting in Conneticut och nu senast The Conjuring.

Den gemensamma nämnaren för allt detta är Ed och Lorraine Warren, ett par som sedan tidigt 50-tal undersökt övernaturliga företeelser och dessutom lärt upp ett antal nu verkande demonologer. Japp, detta är alltså människor som på fullaste allvar hävdar att demoner och andar inte bara kan påverka den fysiska världen, utan också medelst diverse ritualer kan fördrivas från den.

Eftersom Ed och Lorraine är fria och företagande entreprenörer och detta är tidigt 70-tal utan flashiga hemsidor eller virala reklamkampanjer genom sociala medier består deras främsta marknadsföring av att de åker runt och håller föreläsningar om sina upplevelser. Och det är vid en av dessa som de kommer i kontakt med Carolyn Perron och familjens problem med det nya huset.

Ju mer jag tänker på det, desto mer störd blir jag av att The Conjuring inte bara säger sig vara en BOATS utan dessutom blir ett slags språkrör för paret Warren och deras affärsverksamhet. Ed Warren gick bort 2006 men Lorraine finns fortfarande i livet och ställde upp med information för att Patrick Wilson och Vera Farmiga skulle kunna avge porträttlika prestationer. Hon var även i andra avseenden rådgivande vid inspelningen, så det är ju klart som korvspad att hela den övernaturliga businessen framställs som både legitim och pålitlig.

Men om man nu ska skippa den typen av invändningar är The Conjuring en riktigt fin liten skräckfilm. James Wan har ju med tidigare alster som Saw och Death Sentence inte direkt framstått som mästaren av subtiliteter (jag har inte sett Insidious ännu) men The Conjuring hålls i ganska strama tyglar redan från början. Och även om de snabbt förbiilande skrämseleffekterna i dagsläget knappast längre kan kallas nyskapande gör de jobbet tillräckligt bra för att jag ska känna mig tacksam över att jag inte såg filmen på bio.

Familjen Perrons hus är mörkt och klaustrofobisk, vilket egentligen är lite fascinerande med tanke på att det samtidigt är så stort att det tycks finnas plats nog för ett andra hus i utrymmen mellan väggar och golv. Inte mycket av det hemska äger rum utomhus, här är det skuggor och övermönstrade tapeter som gör att det plötsligt känns aningens syrefattigt i TV-soffan.

Hemskheterna drar igång ganska snabbt (både för Perrons och Warrens), men eftersom The Conjuring ganska fint balanserar sina två olika historier (som så småningom blir en) behålls spänningen i filmen. Till styrkan hör också en förhållandevis subtil 70-talskänsla i kläder, frisyrer, musik och inredning. Ska man däremot jämföra med Ti Wests The House of the Devil har James Wan däremot inte lyckats skapa en film som tempomässigt känns 70-tal (och det var kanske inte heller hans syfte).

Rekvisitastyrkan understöds av bra prestationer från alla inblandade, vuxna såväl som barn. De fem döttrarna lär jag mig aldrig skilja på, men både Patrick Wilson och Vera Farmiga samt Ron Livingstone och Lili Taylor känns trovärdiga i sina karaktärer.

Riktigt varför man skulle jämföra The Conjuring med Sinister vet jag inte, kanske för att bägge är mörka och klaustrofobiska och jobbar med hoppa-till-moment? Men säg den skräckfilm nu för tiden som inte gör det, utom möjligen slasher-remakes? Men av någon anledning gör ändå min skalle den kopplingen och då är det The Conjuring som står på den förlorande sidan.