alt. titel: Sleepless, I Can’t Sleep
Ack, ni barnramsor. Vad skulle alla fantasilösa seriemördare vara utan er? Platt intet!
I Turin hittas ett par kvinnor brutalt mördade där en av dem hysteriskt pratade om en livsfarlig dvärg kort innan hon dog. Inget polisen blir särskilt glad över eftersom fallet med mördardvärgen har ansetts avslutat sedan 80-talet. Då hittades nämligen den förmodade gärningsmannen Vincenzo de Fabritiis död. Snipp, snapp, snut, case closed.
alt. titel: Exorcisten II: Kättaren
Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?
Lilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.
Efter att ha tagit oss an The Conjuring var suget på lite mer filmexorcism påtagligt. Och vad är väl då bättre än att följa upp med en riktig klassiker i genren, en klassiker som jag dessutom har lite blandade minnen av?
Handlingen i The Exorcist har ju 40 år på nacken och torde därför vara hyggligt välbekant – lillflickan Regan blir psykotisk alternativt besatt (beror på om du frågar en psykiatriker eller en präst ). Hur som haver måste hennes själ eller sunda förnuft räddas och de som ska göra jobbet är de katolska prästerna Damien Karras och Lankester Merrin. Inne i ett svinkallt flickrum måste de eventuellt möta djävulen själv medan den oroliga modern står utanför dörren och våndas.
Efter att ha tagit del av sci-fi-serien-till-film Barbarella, var nästa givna punkt på programmet den tolv år yngre Flash Gordon. Som av en slump (or is it?!) visar det sig dessutom att bägge filmerna är producerade av gamle Dino De Laurentiis.
Hade Joe Turner varit verksam i dagsläget istället för 1975 hade han sannolikt kunnat kategoriseras som en nörd. En litteraturanalytiker som gillar tecknade serier och som hämtar lika mycket inspiration från Dick Tracy som tolkning av kinesiska ideogram. Bortsett från att Robert Redford givetvis aldrig skulle kunna karakteriseras som en nörd.
Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.
Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.
Mentalsjukhus i stora och otillgängliga byggnader är som sagt var inte särskilt upplyftande. Särskilt om de dessutom ligger på otillgängliga platser — som Ashcliffe på Shutter Island utanför Boston. Huvudläkaren Dr. Crawley förklarar för poliserna Teddy och Chuck att detta är den enda institutionen i USA, ja i hela världen, som kan handskas med patienterna. För här handlar det inte om folk som springer omkring och tror att de är Napoleon i trekantiga hattar, på Shutter Island bor de ”criminally insane” (var det bara jag som satt och undrade var på ön de hade placerat ”William J. Le Petomane Memorial Gambling Casino for the Insane”?).
Rörliga bilder och tryckta ord 