The Exorcist (1973)

Efter att ha tagit oss an The Conjuring var suget på lite mer filmexorcism påtagligt. Och vad är väl då bättre än att följa upp med en riktig klassiker i genren, en klassiker som jag dessutom har lite blandade minnen av?

Handlingen i The Exorcist har ju 40 år på nacken och torde därför vara hyggligt välbekant – lillflickan Regan blir psykotisk alternativt besatt (beror på om du frågar en psykiatriker eller en präst ). Hur som haver måste hennes själ eller sunda förnuft räddas och de som ska göra jobbet är de katolska prästerna Damien Karras och Lankester Merrin. Inne i ett svinkallt flickrum måste de eventuellt möta djävulen själv medan den oroliga modern står utanför dörren och våndas.

I likhet med Halloween såg jag The Exocist alldeles för sent, vilket på ett sätt är lite synd. Å andra sidan har det sannolikt besparat mig många vakna nattimmar för hade jag sett dem ung och förhållandevis opåverkad hade säkerligen bägge filmerna skrämt skiten ur mig. Nu var jag gammal och förhållandevis skräckfilmsblasé när det var dags och blev därför inte bara icke-skrämd av dem utan dessutom lite besviken – var det här verkligen så mycket att yra om?

Ganska omedelbart vid denna omtitt av The Exorcist blir det i alla fall klart att den filmen faktiskt är något att yra om. Med The Conjuring i färskt minne är det bland annat fascinerande att märka att regissören William Friedkin lyckas skapa ungefär samma nivå på obehagskänslan. Men då inte genom att klaustrofobiskt stänga in sina karaktärer utan genom att låta Max von Sydows fader Merrin piskas av ökenvindar och röra sig i vidsträckta ruinlandskap.

En annan uppenbar skillnad ligger i det berömda tempot. Först blir jag förvånad när jag inser att The Exorcist är två timmar lång, för så himla lång tid kan det ju inte ta att berätta historien om Regan? Och det gör det inte heller, men Friedkin tar däremot mycket god tid på sig att lägga grunden med Karras moderskomplex, upptagna föräldrar och regissörer med taskigt ölsinne. Trots det kan jag inte med bästa vilja i världen, inte ens när jag alltså är fullt medveten om vad Friedkin försöker göra, tycka att det blir segt. Och riktigt hur han lyckas med det vet jag inte, men bra är det.

Vad som också är bra är castingen. Särskilt dramatikern Jason Miller som Damien Karras ser ut som en plågad och mer intellektuell (alltså jesuitisk) version av Sylvester Stallone. Ellen Burstyn speglar händelseutvecklingen genom att hennes firade skådespelar-alterego blir allt mindre glamorös, allt mer påklädd och nunnelik. Själv blev jag också överraskad av Linda Blair som Regan, den unga Linda gör verkligen en exceptionellt bra rollprestation.

Men både skådespelar- och sminkningsmässigt får hon se sig övertrumfad av allas vår egen Max von Sydow. Vi är tvungna att kontrollera både en och två gånger att vi inte sett fel, men det har vi inte. Max är född 1929, vilket ger honom blott 44 ungdomliga år 1973. Vilken som sagt känns helt osannolikt eftersom han i fader Merrins skepnad upplevs som minst 65, helst 70. Hjärtsvag, darrhänt och med sådana där gammelmansrynkor på händerna.

The Exorcist är alltså i väldigt många avseenden en mycket bra film, en klassisk film som står sig än idag. Tyvärr kan jag inte med gott samvete påstå att det är en särskilt läskig film och här får jag kanske skylla på mitt allt för sent påkomna bekantskap. Den ryktbara trappscenen är förvisso förvånansvärt effektiv i sitt sammanhang (särskilt som man ju har sett den lösryckt och i olika versioner ett otal gånger) men rädd blir jag inte. Vare sig av den eller Lindas efterföljande ärtsoppsspyor.

Annons