Missing in Action (1984)

Missing in Actionalt. titel: Saknad i strid

Snacket gick i Hollywood. Sly Stallone som gjort braksuccé några år tidigare i rollen som sliten Vietnamveteran skulle tillbaka ut i djungeln igen och nu gällde det att smida medan järnet var varmt. 80-talens motsvarighet till bolaget The Asylum (ok, den jämförelsen är kanske lite orättvis), Golan Globus, såg till att klämma in en inspelning av inte bara en, utan två djungelfilmer (guldstjärna i kanten för effektivt utnyttjande av resurser!).

Så gissar jag åtminstone att det kan ha gått till, för annars förstår jag inte riktigt hur denna POW-MIA-film med den något mindre biffige Chuck Norris i huvudrollen kan beskyllas för att vara en Rambo-rip off när den hade premiär året innan.

På samma sätt gissar jag att 80-talets intresse för ”bring our boys back alive”-konceptet kan ha varit en slags amerikansk traumabearbetning av både Vietnamkrigets nesliga nederlag samt ett kallt krig vars temperatur tycktes sjunka ytterligare några grader var dag.

Fortfarande idag finns en lista innehållandes mer än tusen namn på amerikanska soldater som på olika sätt och av olika anledningar sannolikt fortfarande finns kvar ute i de sydostasiatiska djunglerna. Men att det per automatik skulle innebära att åtminstone hundratals av de här soldaterna skulle ha spenderat sin tid i fortfarande aktiva Vietnamesiska fångläger är förstås mer tveksamt. Det har gjorts både utredningar och försök till mer eller mindre genomtänkta räddningsoperationer vilka aldrig resulterat i några särskilt påtagliga bevis.

Vilken tur att det då finns en filmindustri som mer än gärna såg till att skapa den sortens verklighet som den amerikanska filmpubliken suktade efter! Chuck Norris spelar den här gången överste James Braddock, Vietnamveteran som spenderat sju år i just ett fångläger. Han vet alltså hur det egentligen ligger till när de lömska vietnameserna försöker spela oskyldiga och hävda att de minsann inte längre härbärgerar några amerikanska krigsfångar.

Men Chucken visar hur en diplomatisk slipsten ska dras och lyckas medelst dödshot klämma ur en vietnamesisk officer var närmaste läger är lokaliserat. Att han blir utkastad ur landet är en petitess i sammanhanget, han har en tokrolig armékompis som hjälper honom att ta sig tillbaka illegalt. Sedan är det mest en fråga om hur många vietnamesiska soldater och officerare Braddock kan ta av daga samtidigt som han räddar sina olycksbröder.

På ett sätt var Missing in Action lättare att svälja än Rambo. Manuset dröjer inte på när lika länge vid illistiga amerikanska tjänstemän som är mer intresserade av att rädda sitt eget skinn än ”our boys” och soldatpatos. Inledningsvis är den emellertid rätt summarisk kring Braddocks traumatiserande upplevelser i djungeln, vilket kan bli lite förvirrande.

Just den detaljen blir i och för sig fullt begriplig när det visar sig att denna film egentligen skulle ha varit uppföljaren Missing in Action II, medan original-Missing in Action skulle ha behandlat Braddocks tid i Vietnam. Nu blev den filmen istället en slags prequel (Missing in Action 2: The Beginning) och därmed förlorades sannolikt en hel del bakgrund till denna nuvarande Missing in Action som man trodde inte skulle behövas.

Nu var jag som sagt inte jätteförtjust i Rambo, men Missing in Action är knappast någon höjdarfilm den heller. Filmens största problem är också det mest oförlåtliga av dem alla: den är rätt trist. Trots att det pangas för fulla muggar både innan och på plats i djungeln blir det aldrig något schvung i tempot. Många scener där Norris ska smyga på sina intet ont anande fiender är sega. Filmens största behållning torde vara den odödliga scenen där han i slow-motion utkräver en blöt och blodig hämnd med sitt M 60 maskingevär.

star_full 2star_half_full

5 reaktioner till “Missing in Action (1984)”

  1. Precis. Klyschiga och larviga drag går att stå ut med i sådana här filmer, men att MIA är aptråkig är betydligt värre. Chucken är bäst i korta, ofrivilligt komiska actiondoser (läs: Youtube-klipp).
    Däremot (apropå Rambo-franchisen) gillar jag First Blood. Gediget actionhantverk, med lagom många klyschor.

  2. @Henke: Tycker nog Chuck kan funka i en hel film men det ställer större krav på filmen än vad MIA kunde leverera. Bara så det inte finns några frågetecken: Jag gillar också första First Blood, när Sly är kvar i US of A. Tvåan (som kan kallas både för Rambo och First Blood II vad jag förstås) är en helt annan femma

    @Steffo: Rejält! Trevlig sista advent (nu är det inte långt kvar!!!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: