Flags of our fathers”A picture can win or loose a war.” Bilden som skulle komma att vinna andra världskriget för USA:s räkning (i alla fall fanns det många som ivrigt hoppades det) var flaggresningen på berget Suribachi på vulkanön Iwo Jima. Strunt samma att slaget om ön var långt ifrån över när bilden togs. Strunt samma att männen som råkade vara med på just den bilden inte kände sig helt bekväma med att kallas ”hjältar” och få representera alla soldater för ett amerikanskt folk som börjat tvivla på att kriget i Stilla havet någonsin skulle ta slut.

Flags of Our Fathers bygger på boken som Joe Bradleys son skrev om sin far och de andra soldaterna som porträtterades på Joe Rosenthals Pulitzer-vinnande foto. Sjukvårdaren Bradley talade aldrig om sina krigsupplevelser med sin familj och boken blir ett sätt för sonen att försöka komma underfund med vad som egentligen hände, på Iwo Jima och på amerikansk mark efter flaggresningen, men också med de män som överlevde det hela.

Av de sex som syns på bilden överlevde nämligen bara tre tillräckligt länge för att kunna skeppas hem igen: Joe Bradley, Ira Hayes och Rene Gagnon. Väl hemma i USA plockades de snabbt upp av en krigsapparat som var i stort behov av pengar och som därför såg vandrade reklampelare för krigsobligationer snarare än traumatiserade soldater.

Det lämpliga i att exempelvis låta dem ”återuppleva” hela den omänskliga krigssituationen på en papier-maché-bergsknalle som ett jippo för att samla in pengar och dessutom uppmana dem att försöka föreställa sig att deras döda kamrater fortfarande fanns i livet (för ökad realism för åskådarna) tycks inte ha föresvävat politiker och toppmilitärer. Hayes reaktion att i det läget ta till flaskan ses inte som en fullt naturlig reaktion på en bisarr situation; istället undras det syrligt om fylla verkligen är det bästa sättet att hedra alla de som dött för sitt land.

Regissör Clint Eastwood är med födelseåret 1930 för ung för att själv ha upplevt det slag han beskriver i Flags of Our Fathers, men slutresultatet andas ett brinnande engagemang för den enskilde soldaten som på ett rent praktiskt plan aldrig slåss för sitt land, utan för de kamrater som delar den helvetiska krigssituationen. Scenerna på den kala och svartsandiga vulkanön är realistiska, kaosartade och obehagliga medan berättelsen om hur tre män blev cyniskt utnyttjade av krigsbyråkratin är absurd och upprörande.

Flags of Our Fathers är mer eller mindre perfekt rent utförandemässigt – tempot är välavvägt, den komplicerade narrativa linjen med hopp mellan flera olika tidsrymder blir (nästan) aldrig rörig, skådespeleriet är kompetent och visuellt har den allt man kan önska i form av färger, scener och miljöer.

Och ändå… I allt detta påminner filmen för min del exempelvis om Changeling: en vansinnigt intressant och välberättad historia som engagerar min hjärna men aldrig mitt hjärta. En orsak just i det här fallet tror jag är att scenerna från Iwo Jima, hur realistiska och välspelade de än är, inte känns annorlunda från högen av andra krigsfilmer (Saving Private Ryan, The Thin Red Line, Enemy at the Gates), vilka också utmärker sig för sin realism. Det är explosioner, kaos, rader av döda och döende soldater, blod och den enskildes maktlöshet.

Men tittar jag generellt på Clintans regissörsproduktion inser jag att denna känsla återkommer inför ganska många av hans filmer, så det kanske helt enkelt är hans stil som inte riktigt funkar för mig? Med det sagt måste ändå medges att han är en av de regissörer som håller en ruggigt hög lägstanivå. Man kan alltid räkna med att det är välgjort och välberättat, det är bara det där lilla extra som ibland saknas.

Annonser