Q (1982)

alt. titel: Q – The Winged Serpent, The Winged Serpent

Den 11 september 2001 flög döden in i Manhattans skyskrapor. Knappt tjugo år tidigare hade den istället flugit ut från dem.

New York-polisen står lamslagna inför en serie ritualistiska mord, där offren hittas flådda. Alla hade de innan sin död dessutom uttryckt ett stort intresse för ett museum om mellanamerikansk mytologi. Samtidigt börjar det bli farligt att vistas på skyskrapstaken, må du vara byggjobbare eller topplesssolbadare. Ned på gatorna regnar det både blod och kroppsdelar från takoffren.

I’ll sssssssee you around…

Och därmed är årets Halloween tillräckligt infirad för min del. Det här temat, Fjälliga fasor, har knappast inneburit några höjdpunkter på filmfirmamentet men det är ju heller inget man riktigt förväntar sig av djurskräckisar. Vid genomläsning av alla inlägg upptäcker jag att orden ”inte bra” förekommer i överflöd.

Piranhaconda (2012)

Efter avslutat tema tror jag att jag ska hålla mig ifrån Syfy-produktioner på ett tag. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar med just nu.

Idiotiskt manus 1A för dagen involverar ett B-filmsteam som är på Hawaii för att spela in mästerverket Head Chopper 2. Jag gissar att en av producenterna är Roger Corman? Nåväl, det potentiella slutresultat ser ut att bli marginellt sämre än vad jag sitter framför i detta nu.

Samtidigt härjar det runt två monstruösa (jag börjar snart få slut på synonymer till ”väldigt stora”) ormar på ön som tycks ha specialiserat sig på att tugga i sig turister och forskare på ett sätt som skapar måleriska små blodmoln. Ungefär som när man stampar på en väl utvecklad röksvamp.

Piranha 3DD (2012)

Under parollen ”Twice the terror. Double the D’s” gör Piranha 3DD entré. Som om inte titeln vore nog för att man som tittare skulle fatta vad som står i fokus den här gången. Hint: det är inte pirayorna. I än högre utsträckning än Piranha 3D är det de mjölkproducerande körtlarna som sitter på den kvinnliga bröstkorgen, vilka har huvudrollen.

I en kort nyhetsresumé påminns vi vad som hände för ett par år sedan i Lake Victoria, en ort som därefter dött brist-på-turist-döden. Hela sjön är de facto död i försöken utrota de förhistoriska och fjälliga krypen och det är bara att be till gudarna att man har lyckats. Eller har man? Nyhetsinslaget missar inte ett så uppenbart anslag – ”Can it happen again?” Ehhhh, jag gissar på ”you’re damn right it can and it will!”

Mega Python vs. Gatoroid (2011)

Vid en första anblick kan den klassiske fakiren synas ägna sig åt självplågeri – nålar i kinderna, spikmattor och svält – men egentligen handlar det om en rigorös religiös regim som syftar att föra utövaren närmare Gud. Möjligen är det så man bör närma sig produktionsbolaget The Asylums filmer, för när det gäller utövande av filmsjälvplågeri finns det egentligen ingen vettig anledning (jag säger vettig anledning).

Piranha 3D (2010)

alt. titel: Piranha 3-D

Vatten! Spring break! Partybrudar! Wet T-shirt! Fylla! Förhistoriska pirajor! Blodbad!!

Ungefär så. Och så någon lam handling som filmen försöker låtsas är huvudsaken om en blyg kille som till slut står på sig och därmed får tjejen han trånat efter i flera månader. Fast både filmen och vi vet ju att huvudsaken är blodbadet (bokstavligt talat) och Bröst. Tuttar. Tatas. Brön. Pattar.

Dinocroc vs. Supergator (2010)

Äntligen förstår jag syftet the produktionsbolaget The Asylum. Efter att ha suttit igenom deras rejält sopiga Mega Python vs. Gatoroid (oh, we’ll get to that one, don’t you worry…) framstår nämligen den Cormanproducerade Dinocroc vs. Supergator som högkvalitativ underhållning. Är jag månne en konspiration på spåren, orkestrerad av 85-åringen himself?

Särskilt komplicerad är upplägget naturligtvis inte och sammanfattningen på Wikipedia säger det riktigt bra: ”In Drake Industries Research Lab, Kauai, Hawaii, Supergator breaks free from the lab. It eats 2 scientists and escapes to water. Dinocroc also eats 2 Scientists and goes into the trees.”

Anaconda 3: Offspring (2008)

alt. titel: Anaconda 3, Anaconda III

Ungefär halvvägs in i Anaconda 3 utspelar sig följade replikskifte:

Jag: Jag kan inte ta den här filmen på allvar när David Hasselhoff dyker upp.
Min älskade make (som gav upp efter cirkus 5 minuter): Så du kunde ta den på allvar innan då?

Ni, kära bloggläsare, förtjänar ärlighet och sanning framförallt, så jag ska avslöja något. Ni kanske blir förfärade, upprörda, ja, chockade in i märgen men när allt kommer omkring tror jag att både jag och ni mår bäst av brutal uppriktighet. Är ni beredda?

Black Water (2007)

Så. Det hela började bra. Systrarna Lee och Grace och Graces pojkvän Adam åker på semester till Australiens Northern Territory där de börjar med att besöka en krokodilfarm. Sedan vill Adam ut och fiska och de tre drar iväg med hjälp av Jim och hans båt uppåt längs en flod som enligt Jim ska erbjuda bra fiske. Men när de kommit en bra bit in i ett mangroveområde kultar båten oförklarligt runt. Adam och Grace lyckas rädda sig upp i ett träd, Jim flyter snart upp till ytan med ryggen före (inget bra tecken) men av Lee syns inte ett spår.

Rogue (2007)

alt. titel: Territory

Australien är kluvet för min del. Å ena sidan skulle jag verkligen vilja åka dit, inte minst när jag ser bilder som de i Rogue av ett bedårande och samtidigt högst egenartat landskap. Å andra sidan har vi de dasslocksstora spindlarna. Jag har spindelskräck så till den grad att jag gladeligen skulle simma genom de mest krokodilinfesterade vatten om jag bara slapp åttabeningarna.

Fast kanske inte ändå. Krokodiler är otvetydigt fascinerande djur men framförallt de australienska saltvattenskrokodilerna håller man gärna på en armlängds avstånd. Eller två. Eller tio. Men om man som den lilla turistgruppen i Rogue är strandsatta på en yttepytteliten ö mitt i en flod som dessutom är påverkad av tidvatten och därför snart kommer att översvämmas är det lättare sagt än gjort.