You are currently browsing the tag archive for the ‘Dinosaurie’ tag.

Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.

Och jag inbillar mig att det inte minst är för alla dessa ungar som vetenskapsjournalisten Anna Davour gjort gemensam sak med konstnären Stålenhag. Tillsammans har de ruvat ett ägg som kläckt ur sig praktverket Urtidsbilder. En bok för alla oss som aldrig kunnat motstå lockelsen hos tanken på meterstora grävlingar, flygande ödlor med sex meters vingspann eller tolv meter höga skräcködlor.

Det räcker ju med själva uttrycket – skräcködlor – för att man ska få en liten mysrysning längs med ryggraden. Genom Anna Davours texter har jag i och för sig lite svårt att få grepp om den exakta definitionen av ”dinosaurie” men en snabb titt på relevant Wikipedia-artikel kan möjligen förklara varför författaren duckat just den frågeställningen.

Fokus i Urtidsbilder ligger nämligen på att göra alla dessa märkliga varelser så relaterbara för en nutida publik som möjligt. Då är det inte riktigt läge att börja haspla ur sig långrandiga utläggningar om kräldjurens taxonomi. Infraklassen Archosauria (härskarödlor) innehåller nämligen exempelvis såväl ordningarna Crocodilia (vilken i sin tur bland annat innehåller de nu levande krokodilsläktena) som Dinosauria (skräcködlor) och Pterosauria (flygödlor). Ordningen Ichtyosauria (fisködlor) inordnas i sin tur inte i samma infraklass, men väl i underklassen Diapsida.

Däremot passar författaren på att göra vissa evolutionära poänger, vilka också känns mer relevanta än taxonomiska sådana. Exempelvis poängteras: ”Fåglarna utvecklades vid sidan av flygödlorna, som hörde till en annan gren på reptilernas släktträd. Naturen uppfann, kan man säga, vingar och flygkonst flera gånger. När liknande lösningar utvecklas parallellt kallas det för konvergent evolution”.

Uttrycket ”relaterbar” ska dock inte tolkas som att Davour och Stålenhag gjort en tecknad serie där Velociraptorer knallar omkring i gängtatueringar och säger ”wassup” eller Archaeopteryx testar den senaste vejpsmaken Yellow Wacky Taffy. Istället formar författaren en gemenskap mellan dåtid och nutid när hon bland annat påpekar att Velociraptor var ”lika tung som en jämthund”. Jag tolkar valet att alltid hänvisa till de olika djuren som ”han” eller ”hon”, istället för ”den”, som ett berättartekniskt grepp med samma syfte.

Davour visar också på geografiska kopplingar. Fossil från den sex meter långa Mastodonsaurus, vilka ofta återfinns i sandsten, nämns i samma mening som de tyska borgar och kyrkor vilka är byggda av samma sandsten. Det Tyskland som vi känner idag låg alltså för dryga 200 miljoner år sedan vid och under Tetyshavet. På samma sätt frammanas en känsla av igenkänning och samband när jag läser att Plateosaurus (i fossilletandets tidevarv döpt till ”Schwäbisk lindorm”, en upp till 10 meter hög växtätare) är den första dinosaurien som hittats i Norge.

I sina korta texter har Davour som synes passat på att dessutom peta in en hel del fossilhistoria. Fynden av dessa urtidsödlor har fullt naturligt påverkat mänskligheten och vår bild av dinosaurier mer än deras blotta existens för miljoner år sedan. Men vår föreställnings dinosaurier handlar inte enbart om vitnande ben och fossilkunskap. Nej, här finns potential för fantasin att härja fritt när de märkliga djuren och deras obekanta miljö ska tolkas visuellt. Och i det fallet får förstås Simon Stålenhag chans att briljera på samma sätt som Anna Davour gör i sina texter. Stålenhag är ju tidigare mest känd för sina diskbänksrealistiska bilder av ett 70- och 80-tals Sverige med futuristiska inslag. Men kanske ligger dinosaurier inte så långt bort från detta som man skulle kunna tro eftersom de, likt robotar i ett typiskt svenskt landskap, gärna upplevs som både förtrogna och främmande på en och samma gång.

Och om vi nu ska snacka om det välbekanta? Möjligen suggererar jag fram ickeexisterande kopplingar till den mest klassiska av alla moderna dinosaurieskildringar, men jag får icke desto mindre intrycket av att Stålenhag i sin bild av två velociraptorer ger oss en liten nickning i riktning mot filmen som gjorde just den arten mer välkänd än självaste T-Rex.

Jag har redan använt begreppet ”praktverk” i samband med Urtidsbilder och det är föga förvånade mycket tack vare Stålenhags bilder. Hans styrka ligger inte i detaljarbetet, utan i att frammana en känsla av en svunnen forntid samtidigt som miljöerna ändå framstår som välbekanta. Läsaren har inga problem med att känna igen effekten när solljus filtreras ned i vatten eller genom ett lövverk. Bara det att att det den den här gången faller på en en två meter lång Erypos istället för en vanlig, jäkla krokodil.

Helheten är alltså viktigare än ett precist detaljarbete och tillåter man bara sig själv att svepas med är det inga större problem att känna av det piskande regnet mot ansiktet eller vätan i den tidiga morgondimman. Många av Stålenhags bilder vibrerar av liv och lyckas förmedla en känsla av att de lyckats fångat de skygga motiven mitt i språnget. Han ger oss en chans att lyfta på förlåten till forntidens hemligheter, tjuvkika på spektaklet som utspelas framför våra ögon från fåtöljens trygghet.

Urtidsbilder är en bok att bläddra fram och tillbaka i, en bok att låta sig tjusas av. Det är en bok som jag önskar att jag själv hade haft när jag befann mig i den värsta dinosaurieåldern. Lyckligtvis är det aldrig för sent att tillåta sig gå i barndom.

Även om det tog ett bra tag innan postning säger jag såklart stort tack till Fria Ligan för ett recensionexemplar.

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Jurassic WorldÅsynen av den där färdigbyggda dinosaurieparken i Jurassic World (samt det övergivna besökscentret icke att förglömma) ledde föga förvånande till en obönhörlig längtan att återbesöka de tidigare delarna i Jurassic-serien. Originalet från 1993 lämnades faktiskt därhän vid denna omtitt – jag känner att jag sett Jurassic Park så pass många gånger att jag är säker på dess stadigvarande kvalitet.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaAv historien lär vi att vi inget lär av historien (inte ens när den är miljontals år gammal). Av Jurassic World lär vi att man inget lärt av det som timade i de andra dinofilmerna.

Visst, framsteg har gjorts vad gäller genetik (fler nya arter, för det gick ju så smidigt med de man hade förut) och Isla Nublar har utvecklats till den underhållningens högborg som John Hammond en gång drömde om. Komplett med Samsungs Innovationscentrum (”Hi, I’m Mr. DNA!”), the IMAXexperience dino style, souvenirshoppar och Margaritaville. Men den grundläggande problematiken, missuppfattningen att det går att kontrollera naturen bara för att man ”äger” den i rent juridisk mening, har man naturligtvis inte fått bukt med.

Jurassic World Läs hela inlägget här »

Transformers 4alt. titel: Transformers 4, Trans4mers

Detta är tydligen filmserien som får mig att äta upp mina egna uttalanden, gång efter gång. Efter Revenge of the Fallen trodde jag att mina förväntningar på Transformers hade nått vägs ände. Ändå hamnade jag till slut där framför TV:n med Dark of the Moon. Efter den svor jag dock på att det var slut mellan mig och CGI:ade robotbilar, hur underhållande jag nu ändå hade tyckt att den första filmen från 2007 var.

Läs hela inlägget här »

One Millions Years BCVärlden är ung, men hård och ogästvänlig. Att döda eller dödas är vad som gäller och människans enda övertag är hennes list. Fast så värst mycket list vet jag inte om man påstå finns hos den stam av tidiga hominider vi får möta. De kan visserligen lura ett vårtsvin att ramla ned i en grop, men den sociala strukturen bygger helt på att den starke tar vad han vill ha, må det sedan vara stekt gris eller kvinnor.

Resultatet är ständiga slagsmål mellan staminvånarna, åtföljda av de grymtningar som tycks utgöra hela deras kommunikationsbas. I ett sådant besegras Tumak av sin far och resultatet är att han söker sig bort från stammen. I flera dagar vandrar han genom den nyfödda och föga tillmötesgående världen, full som den är av enorma ödlor, spindlar och dinosaurier.

Läs hela inlägget här »

I begynnelsen var John Hammond. Men innan den pengahungrige företagspampen som inte ville slösa dyrbar DNA-teknik på att kurera sjukdomar var Sir Darren Penward. En brittisk aristokrat som drömde om en värld där det en gång för alla, på mer rättvisa villkor, skulle avgöras vem som var mäktigast – däggdjuren eller dinosaurierna.

CarnosaurFör trots att John Michael Crichton skapade en hållbarare story med sin temapark, var han faktiskt inte först. Det var istället australiensiske John Raymond Brosnan, under pseudonymen Harry Adam Knight, som förlade dinosauriernas återkomst via DNA-teknik till ett privatägt zoo på den lugna brittiska landsbygden. Här är svaret på 48 000-kronorsfrågan mumifierade dinosaurier och ett ändlöst laborerande med kycklinggener.

Läs hela inlägget här »

En ensam liten flygödla som inte fick plats i det senaste Halloween-temat.

***

PterodactylPaleontologiprofessorn Michael Lovecraft upplever det akademiska mottot ”publish or perish” alltför bokstavligt. Han har en sista chans att bevisa att han är en duktig forskare innan han med huvudet före kommer att förvisas till en exil som inbegriper populärvetenskapliga youtube-föreläsningar och sakkunnig till mediokra dinosauriefilmer.

Läs hela inlägget här »

Kan det verkligen vara ett helt år sedan det förra Halloween-temat?! För egen del känns det som om det var igår vi fick stifta bekantskap med klassiker i form av Vampyren, Varulven, Fantomen och Monstret, men jag har hört att det ska vara så när man blir gammal.

Möjligen kan det också ha att göra med att jag nyss avslutade det långdragna ALIM-temat, men är det oktober så är det. Halloween 2012, here we go!

Det här året har inneburit betydligt mer rotande i filmkulturens sophögar och utflykter till mindre nogräknade bakgator. Ett par av bidragen skulle möjligen kunna räknas som ”klassiker”, men då inom sin ganska begränsade genre. Till viss del återbesöker vi Monstret eftersom temat för månaden är, hang on to your underwear, Fjälliga fasor.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg