alt. titel: Jurassic World: Le monde d’après, Jurassic World: Ein neues Zeitalter, Jurassic World – Il dominio, Jurassic World Dominion
Redan 2013 kom en film som hette Walking with Dinosaurs, så i någon mening är världen som möter oss i Jurassic World: Dominion sen till festen. Men i denna tredje Jurassic World-film är det ju meningen att vi ska övertygas om att människor och dinosaurier verkligen lever sida vid sida i en nutida verklighet.
Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.
Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.
Åsynen av den där färdigbyggda dinosaurieparken i Jurassic World (samt det övergivna besökscentret icke att förglömma) ledde föga förvånande till en obönhörlig längtan att återbesöka de tidigare delarna i Jurassic-serien. Originalet från 1993 lämnades faktiskt därhän vid denna omtitt – jag känner att jag sett Jurassic Park så pass många gånger att jag är säker på dess stadigvarande kvalitet.
Av historien lär vi att vi inget lär av historien (inte ens när den är miljontals år gammal). Av Jurassic World lär vi att man inget lärt av det som timade i de andra dinofilmerna.
Visst, framsteg har gjorts vad gäller genetik (fler nya arter, för det gick ju så smidigt med de man hade förut) och Isla Nublar har utvecklats till den underhållningens högborg som John Hammond en gång drömde om. Komplett med Samsungs Innovationscentrum (”Hi, I’m Mr. DNA!”), the IMAXexperience dino style, souvenirshoppar och Margaritaville. Men den grundläggande problematiken, missuppfattningen att det går att kontrollera naturen bara för att man ”äger” den i rent juridisk mening, har man naturligtvis inte fått bukt med.
alt. titel: Transformers 4, Trans4mers
Detta är tydligen filmserien som får mig att äta upp mina egna uttalanden, gång efter gång. Efter Revenge of the Fallen trodde jag att mina förväntningar på Transformers hade nått vägs ände. Ändå hamnade jag till slut där framför TV:n med Dark of the Moon. Efter den svor jag dock på att det var slut mellan mig och CGI:ade robotbilar, hur underhållande jag nu ändå hade tyckt att den första filmen från 2007 var.
Världen är ung, men hård och ogästvänlig. Att döda eller dödas är vad som gäller och människans enda övertag är hennes list. Fast så värst mycket list vet jag inte om man påstå finns hos den stam av tidiga hominider vi får möta. De kan visserligen lura ett vårtsvin att ramla ned i en grop, men den sociala strukturen bygger helt på att den starke tar vad han vill ha, må det sedan vara stekt gris eller kvinnor.
Resultatet är ständiga slagsmål mellan staminvånarna, åtföljda av de grymtningar som tycks utgöra hela deras kommunikationsbas. I ett sådant besegras Tumak av sin far och resultatet är att han söker sig bort från stammen. I flera dagar vandrar han genom den nyfödda och föga tillmötesgående världen, full som den är av enorma ödlor, spindlar och dinosaurier.
I begynnelsen var John Hammond. Men innan den pengahungrige företagspampen som inte ville slösa dyrbar DNA-teknik på att kurera sjukdomar var Sir Darren Penward. En brittisk aristokrat som drömde om en värld där det en gång för alla, på mer rättvisa villkor, skulle avgöras vem som var mäktigast – däggdjuren eller dinosaurierna.
För trots att John Michael Crichton skapade en hållbarare story med sin temapark, var han faktiskt inte först. Det var istället australiensiske John Raymond Brosnan, under pseudonymen Harry Adam Knight, som förlade dinosauriernas återkomst via DNA-teknik till ett privatägt zoo på den lugna brittiska landsbygden. Här är svaret på 48 000-kronorsfrågan mumifierade dinosaurier och ett ändlöst laborerande med kycklinggener.
En ensam liten flygödla som inte fick plats i det senaste Halloween-temat.
***
Paleontologiprofessorn Michael Lovecraft upplever det akademiska mottot ”publish or perish” alltför bokstavligt. Han har en sista chans att bevisa att han är en duktig forskare innan han med huvudet före kommer att förvisas till en exil som inbegriper populärvetenskapliga youtube-föreläsningar och sakkunnig till mediokra dinosauriefilmer.
Kan det verkligen vara ett helt år sedan det förra Halloween-temat?! För egen del känns det som om det var igår vi fick stifta bekantskap med klassiker i form av Vampyren, Varulven, Fantomen och Monstret, men jag har hört att det ska vara så när man blir gammal.
Möjligen kan det också ha att göra med att jag nyss avslutade det långdragna ALIM-temat, men är det oktober så är det. Halloween 2012, here we go!
Det här året har inneburit betydligt mer rotande i filmkulturens sophögar och utflykter till mindre nogräknade bakgator. Ett par av bidragen skulle möjligen kunna räknas som ”klassiker”, men då inom sin ganska begränsade genre. Till viss del återbesöker vi Monstret eftersom temat för månaden är, hang on to your underwear, Fjälliga fasor.
Rörliga bilder och tryckta ord 