Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Av olika anledningar blev det aldrig av att se vare sig originalet eller uppföljarna (lämpligt betitlade The Expendables 2 och The Expendables 3) när det begav sig. Men varför se filmer en och en när man kan beta av allihop i ett enda sextimmars-maraton? Jag insåg att det fanns en klar risk att överdosera på trilogins skäligen enkla koncept men kände samtidigt att det skulle kunna vara intressant att se om det fanns likheter och skillnader mellan dem. Kanske jag skulle få århundradets överraskning?

Men, nej, så blev det förstås inte. Och det förvånar sannolikt få att det gick att hitta betydligt fler likheter än skillnader inom film-trojkan. Faktiskt nästan inga skillnader alls, skulle jag säga, med undantag för rollbesättning och geografi.

I centrum står gruppledaren Barney Ross som leder ett gäng legosoldater till oroshärdar och kidnappningsnästen världen över. De är alla mer eller mindre (oftast mer. Förstås) ärrade, föredetta ”riktiga” militärer. Så visst, till sin grundtyp är alla rollfigurer John Rambo. Alla tre filmerna börjar med ett mer formellt uppdrag från CIA, vilket i sin tur leder till att The Expendables måste fortsätta på en redan inslagen väg. Antingen i form av en räddningsaktion eller hämnd. I originalet är storskurken en girig general som statskuppat sig till makten på den fiktiva sydamerikanska ön Vilena. Första uppföljaren slänger fram en vapenhandlare i öststats-miljö medan den andra har snokat rätt på ännu en vapenhandlare som i sin tur opererar i det återigen fiktiva landet Azmenistan. Det känns inte som att det är en slump att landet uttalas som ”Ass-menistan”… Kickern är att vapenhandlaren i del tre har ett förflutet med Barney Ross.

Men i övrigt följer filmerna en ganska tydlig mall där underhållningen ligger i att se ett stridsdugligt gäng gnabbas eller ta en öl på hemmaplan. När de inte åstadkommer sjuka mängder ihjälskjutna, ihjälknivade eller ihjälslagna skurkar. Eller mer precist, skurkunderhuggare.

I teorin kan jag utan problem känna mig lockad av charmen i att se en klassisk 80-tals-dum-action-rökare, fast i yngre format. I fallet The Expendables-serien finns dock ett par problem med det konceptet i praktiken. Ett av dem är att det inte blir något yngre format (innan del tre) eftersom alla rollerna besätts av snubbarna som gjorde sina dum-action-rökare på 80-talet. Det gör inte att formen känns yngre, däremot rejält plastikopererad och artificiellt uppumpad med metoder som jag blir skraj av att tänka på. Många av de inblandade är, särskilt i originalet, så ohyggligt stela i såväl mimik som kroppsrörelser och repliker att det blir rent plågsamt. Jag lider alla helvetets kval å deras vägnar.

Upplägget blir inte heller hjälpt av att serien försöker balansera på en oerhört delikat referensgränsdragning, eftersom den gör det med samma snubblande precision som en hjärnskadad boxare. Att se Arnold Schwarzenegger mentalt ladda i cirkus 2 sekunder innan han klämmer ur sig en variant av, eller hänvisning till, repliken ”I’ll be back” (som dessutom inte alltid är jätterelevant för sammanhanget) gör i alla fall mig inte särskilt upprymd. Och han är inte den ende som tvingas genomgå ett sådant stålbad. Han är å andra sidan den ende med glesa hårimplantat som får honom att se ut som en tunnhårig skräckfilmsdocka.

Jag hade visst mycket att säga om The Expendables, så…to be continued