Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Men det är väl också det enda. Lika geriatriska som många av skådisarna är, är nämligen också filmernas hantering eller framställning av såväl känslor som kvinnor. Att här ska finnas känslor är helt uppenbart men det görs alltid klumpigt och övertydligt. Att alla inblandade har svåra minnen av blod, svett och lera är så pass självklart att det blir svårt för mig som tittare att skapa en känslomässig koppling till de rollfigurer som ska berätta om dem.

I originalet är det lika uppenbart att Barney Ross per omedelbums blir förtrollad av den sköna Vilena-bon Sandra. Precis allt i både framställning och dialog skriker ut detta budskap, det går inte att missa. Ändå känner sig filmen tvingad att i ett senare skede uttryckligen påpeka: ”She stands for something”. Detsamma gäller hanteringen av den unge krypskytten Billy i uppföljaren (”Why is it, that […] the ones that deserve to die keep on living?”). Allt detta gör filmernas känslosamma innehåll lika tomt och påklistrat som de trötta referenserna. Möjligen tar man höjd för att filmernas publik ska behöva lika mycket stöd i tankeverksamheten som dess skådisar.

När det gäller filmernas kvinns har i alla fall de två uppföljarna varsin bad ass-brutta, så där har vi en klar uppryckning jämfört med 80-talet. Samtidigt blir bägge två kåta på Barney. Förstås. I relationen till det lite yngre gardet som anländer i del tre diskuterar Barney ledarskap med den upproriske Smilee men tar däremot med farbroderlig belåtenhet emot beskedet ”You know, if you were 30 years younger…” från den annars minst lika kapabla Luna.

Mer kvinnokraft än så bjuds vi inte på i relation till The Expendables. I originalet vill Lee Christmas slå föredetta flickvännens nya kille på käften, vilket han sedan också kan göra med gott samvete eftersom de nye killen (som Lee varnade henne för innan det fanns någon som helst anledning att göra det) givetvis är en kvinnomisshandlare. I den första uppföljaren är Lee och flickvännen ihop (igen) men då har hon förvandlats till den Jobbiga Bruden som ringer vid de mest olämpliga tillfällen och vill veta om Lee tänker på henne. Hi-fucking-larious.

I övrigt bjuder originalet som sagt på aktivistoffret och den idealistiska madonnan Sandra som måste räddas ur knipan hon själv försatt sig i. Medan del två fräser på med ett gäng desperata bykvinnor som försöker försvara sina hem, men gör det skrattretande uselt. Hörni grabbar, det skulle vara större risk att bli skjuten om de inte försökte träffa oss! Visst är det väl hysteriskt, så säg?!

I någon mening är The Expendables-serien ganska underhållande, med tre hyfsat välgjorda dum-action-rökare. Den kommer en liten, liten bit på vägen med det. Åtminstone i tvåan finns det ett par riktigt snygga fajtingscener. Men den innehåller samtidigt alldeles för många dinosauriemän som skådespelar alldeles för uselt för att det ska bli någon helgjuten filmupplevelse för min del.

Några av de som kommer ur det hela med äran någorlunda i behåll är ändå Jason Statham, Mel Gibson, Antonio Banderas och Terry Crews. Jag kan också sträcka mig så långt att Sylvester Stallone kändes något mindre stelopererad i trean. Det intressanta är möjligen att laguppställningen får yngre förmågor som Liam Hemsworth, Kellan Lutz, Glen Powell och Ronda Rousey att framstå som om de levererar rent inspirerade prestationer.

Jag känner emellertid att jag inte riktigt är beredd att svälja vad som på pappret ska föreställa filmunderhållning, men främst handlar om ett gäng gamla kompisar som ska få hänga lite med varandra och dessutom klämma ut några dollars av det hela.

The Expendables (2010)

The Expendables 2 (2012)

The Expendables 3 (2014)