Das Vorspiel (2019)

alt. titel: Prélude, The Audition

Enligt Google Translate betyder ”vorspiel” förspel, en term som skulle kunna antyda något betydligt mer vågat än vad ljudet av ivrigt gnidande fiolstråkar förebådar. För i det här sammanhanget pratar vi mer i termer av upptakt, ett preludium. Det senare är förstås en än mer välfunnen term eftersom vi kastas rakt in i en uppspelning för inträde till en prestigefylld musikskola. Många känner sig kallade, få äro utvalda.

Läraren Anna är en av dem som sitter i juryn och som tycker sig se något hos den osäkre Alexander, varför hon tar sig an honom som sin elev, mot kollegornas inrådan. Det dröjer inte länge innan vi får klart för oss att det inte är särskilt mycket som funkar särskilt bra i Annas liv.

En födelsedagsmiddag med pappa, make och son blir en stel affär där morfadern pressar en uppenbart ovillig dotterson att spela något för sällskapet. Samlivet med maken, instrumentmakaren Philippe, går…upp och ned kan vi väl säga. Medan relationen med sonen Jonas mest går ned, där grabben tydligt markerar vad han tycker om att behöva konkurrera med mammas elever.

Själv har Anna, inledningsvis av oklar anledning, problem med sitt eget fiolspelande (lex ”Those who can, do. Those who can’t, teach”) samtidigt som kollegan och älskaren Christian vill att hon ska vara med i hans stråkensemble. Och nej, det är ingen förskönande omskrivning…

Det ligger nära till hands att jämföra Ina Weisses Das Vorspiel med Michael Hanekes La pianiste. Bägge filmerna innehåller komplexa och ångestfyllda kvinnliga musiker, Nina Hoss i det förra fallet, Isabelle Huppert i det senare. Rent skådismässigt skulle jag säga att de är jämspelta när det handlar om att förmedla den ibland ogripbara ångest eller leda eller vad det nu är som drabbar deras rollfigurer. Rent hantverksmässigt är bägge gedigna filmer.

Men om minnet inte sviker mig föreligger det däremot en viss skillnad när det gäller manussidan. I La pianiste blev jag fascinerad av Isabelle Hupperts pianolärare och vad som fick henne att göra som hon gjorde. Att Haneke sedan inte ger några som helst svar på den frågan är ju bara förväntat.

Men när det gäller Das Vorspiel ger Ina Weisse och medmanusförfattaren Daphne Charizani alldeles för lite att gå på. Anna förblir i allt för hög grad ett mysterium och framstår i de fragmentariska scenerna som så oåtkomlig och outgrundlig att jag inte ens blir nyfiken på att fundera över varför det blivit som det blivit. Det är för mycket som händer som inte påverkar händelseutvecklingen på något tydligt sätt, för mycket som förblir outtalat.

I slutänden känner jag mig helt hänvisad till förklaringsmodellen att Nina Hoss Anna är en kvinna som av diffusa anledningar (men där vissa av dem helt säkert har sin grund i barndomen med en död mor och en intill misshandelsgränsen strikt far) synes inställd på totalt självsabotage. Och det är faktiskt inte särskilt spännande.