alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet

”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”

Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.

Mitt i allt detta finner vi nyhetschefen Max Schumacher som tills nyligen trodde att det fortfarande fanns en plats för ”verkligheten” inom TV. Att nyheter handlar om att förmedla viktiga och sanna saker till TV-publiken. Programchefen Diana Christensen, med idéer om program som The Mao Tse-Tung Hour (komplett med äkta bilder på en terrorgrupp som rånar banker!), ser dock till att ta honom ur den villfarelsen.

Sidney Lumets Network gör mig lite förvånad. Jag hade nog trott att filmen skulle vara en mer traditionell beskrivning av livet på ett TV-bolag. Kanske till och med lite av en thriller, något i stil med All the President’s Men fast på TV. Istället utspelas ett drama så argt och cyniskt (jag törs faktiskt inte använda ordet ”skruvat”) att det nästan skulle kunna uppfattas som science fiction. Tänk The Running Man minus Arnie i sparkdräkt och motorsågar.

Om inte annat känns både temat och historien märkligt profetisk. I en av sina spyende monologer skriker Howard Beale till TV-publiken att ”The only truth you know is what comes out of this tube. This tube is the most awesome goddamn power in this whole godless world. Television is not the truth. Television is a goddamn amusement park. We’re in the boredom killing business.” Byt ut Robert Duvalls korta 70-talskostymbrallor eller Faye Dunaways fjäderklippta hår och häpp: Network skulle lika gärna kunna utspelas idag och handla om nätet och sociala medier.

Duvall spelar spelar chef till Dunaways Diana Christensen och de är bägge lika samvetslösa och krassa när det kommer till vad som krävs för att dra tittare. Ingen av dem bryr sig det minsta om vad som skulle kunna utgöra ”bra” eller ”hederlig” TV, det enda som betyder något är huruvida man har en ”hit show”. Jovialiske Ned Beatty är i sin tur konglomeratschef, högsta hönset. Han får en chans till en egen predikan inför Howard och passar då på att berätta om det enda som betyder något här i världen: ”one holistic system of systems [—] The international system of currency”.

Nej, varken Sidney Lumet eller manusförfattaren Paddy Chayefsky verkar ha haft vare sig höga tankar eller några större förhoppningar om standarden på samtidens TV-utbud. Inte heller om den amerikanska publiken, vilken i filmens perspektiv är en ansiktslös massa som villigt glufsar i sig vad skräp än UBS och Diana klämmer ur sig. Politisk ideologi? Glöm det, hängivne kommunisten Laureen Hobbs visar sig vara precis lika pengakåt som alla andra när hon får chans till en del av kakan (”Don’t fuck with my distribution costs!”). Terrorgruppen Ecumenical Liberation Army (lite Life of Brian-varning på det namnet…) säljer sina mordiska tjänster till högstbjudande.

Till slut står vi alltså i princip där med programmet som Max och Howard föreställde sig i inledningens suprunda – The Death Hour. ”A great Sunday night show for the whole family”. Filmen speglar tyvärr till och med 70-talsverkligheten i så motto att reportern Christine Chubbuck faktiskt sköt sig själv inför kameror 1974. Det finns förstås mycket spekulation kring huruvida den händelsen inspirerat Chayefskys manus.

William Holdens Max är möjligen den ende som får vara en slags förnuftets röst i hela den här cirkusen men han lever minst sagt på lånad tid. Jag tappar räkningen på alla gångerna han hinner få sparken av den hemske Frank Hackett under filmens gång. Jag upplever dessutom att Networks budskap i det avseendet är att en nostalgisk längtan efter en svunnen tid med moral och ryggrad är fullkomligt meningslös. Max inleder dessutom en i mina ögon något obegriplig affär med Faye Dunaways Diana – jag menar, vad kan hon få ut av det utom möjligen lite groupie-fucking-vibbar?

Då blir det faktiskt lite lättare att se hela den biten som något allegoriskt. Max blir tillsammans med Diana i ett försök att ”rädda” henne (och televisionen) från att förfalla ned i total och riktningslös amoralitet. Deras kärlek skulle kunna bli något ”verkligt” att hålla fast i och värdesätta. Men Diana tar givetvis inte den chansen och Max lämnar henne frivilligt, med rak rygg. Fast inte rakare än att han knatar direkt hem till frugan han varit gift med i 25 år och ber att hon ska ta honom tillbaka.

Usch, ju mer jag tänker på den desto hemskare blir Network. Den blir ju bara ännu hemskare tack vare att den är en riktigt bra producerad film med fantastiska skådisprestationer. Networks tröstlöshet och allt uppslukande cynicism får mig att känna mig smutsig och skamsen, särskilt som ett enkelt byte från TV till nätbaserad underhållning gör att den där cynismen kommer väldigt nära.