alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.

Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.

Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.

Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.

Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).

Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.