You are currently browsing the tag archive for the ‘Marcus Nispel’ tag.

Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.

Sort of i alla fall. Den tryggaste berättarrösten ever, det vill säga Morgan Freeman, bjuder upp till dans i form av en skamlös LOTR-kopia när han delger oss berättelsen om en mäktig mask som delades upp på flera olika barbarstammar för att oskadliggöra dess kraft. I en av dessa barbarstammar finns den unge Conan, en rask ung man men kanske lite väl dumdristigt djärv enligt fadern Corin. Hans son måste lära sig att kontrollera sitt hetsigt övermodiga temprament innan han är värdig att svinga ett svärd av cimmerianskt stål.

Det är dock en dag som Corin själv aldrig kommer att få uppleva. Innan dess hemsöks byn nämligen av den onde Khalar Zym som nu bara saknar en enda bit av den där farliga masken som Morgan Freeman berättade om. Gissa vilken barbarstam han har kvar att slakta för att hitta den sista biten?

Men till skillnad från Arnie i originalet får den moderne Conan ingen chans att bygga sig ett rejält muskelberg fastkedjad vid en snurr-mackapär med oklart syfte. Han får istället utveckla sina förmågor som en hyfsat sorglös pirat, vilken ogenerat tar för sig av frigivna slavflickors ”tacksamhet”. Mer eller mindre av en slump stöter han ihop med en av Zyms underhuggare och först då tycks snöbollshämnden komma i rullning.

Jag gissar däremot att det knappast är en slump att det tidigt i filmen påpekas hur viktigt det är med snabbhet och balans. För även om Aquaman himself, Jason Momoa, förstås är sjukt vältränad har han långt kvar till Arnies massiva kroppsbyggarhydda. Först när jag nu får något att jämföra med inser jag också att Arnie faktiskt var en ganska bra Robert E. Howard-barbar. Hans lite korkade stil kan nämligen också tolkas som tvär och tjurig på ett korthugget sätt som inte alls ligger för Momoas Conan.

En annan skillnad som snabbt också blir tydlig är hur enormt mycket blodigare denna nya upplaga av filmen är. Kanske hämtade musikvideoregissören Marcus Nispel lite inspiration från sina remakes av både The Texas Chainsaw Massacre och Friday the 13th, för under den första kvarten stänker det banne mig mer blod än i båda de föregående barbar-filmerna tillsammans. Stundtals är våldet både grafiskt och rått på ett sätt som inte känns särskilt motiverat, möjligen för att det skär sig mot den övergripande fantasy-stämningen.

Denna Conan-version bombade rätt så rejält och jag kan förstå det. Som i så många andra fall av nyare fantastik-film känns det som om filmmakarna förlitat sig i alldeles för hög grad på mäktiga CGI-vyer. De kan i och för sig kan se mer ”verkliga” ut än 80-talets matte painting-bakgrunder men lyckas allt för sällan skapa en övertygande illusion. Det hela tenderar snarare att kännas platt och själlöst.

Med risk för att jag idylliserar originalet i allt för hög grad kan jag heller inte tycka att Stephen Langs Zym matchar James Earl Jones Thulsa Doom i någon större utsträckning. Det känns som om Lang närmast repriserar sin galningsroll från Avatar och det hela blir bara överdrivet. Särskilt som den kombineras med Rose McGowans häxdotter, komplett med sylvassa stålklor. Istället för Sandahl Bergmans svärdsviftande Valeria måste vi nöja oss med Rachel Nichols i en slags nyversion av den betydligt mesigare Jehnna från Conan the Destroyer. En Chosen One-kvinna som inte kan göra så mycket mer än att skrika på hjälp och rulla runt i sänghalmen med Conan.

Inte för att 80-talsversionen av Conan the Barbarian är någon storartad film men den har i alla fall med årens lopp lyckats samla på sig en slags bombastisk charmfaktor som jag betvivlar att denna 10-talsupplaga någonsin kommer att stöta upp. Till min förvåning kommer jag till och med på mig själv med att sakna samtalen om och med guden Crom eftersom de ändå blev en slags antydan om att Conan hade någon som helst form av tankeverksamhet utöver det som ligger omedelbart framför honom.

alt. titel: Fredag den 13

Självklart såg jag om det ikoniska originalet Friday the 13th från 1980 inför 2020 års Halloween-tema. Det landar så fint så mellan den allmänt accepterade upptakten Halloween och den böljande vågen av mer-av-samma-sak-filmer som The Burning eller The Prowler. Faktiskt var det så att den här omtitten, så att säga av den i sitt rätta sammanhang, fick mig att till viss del om- och uppvärdera fredags-filmen. Så hur skulle det då gå när det nu var remake-dags? Säg hej till 00-talets fredagsungdomar!

Friday the 13th är inte en remake i strikt mening, snarare en uppföljare. Här ligger jag förstås illa till eftersom jag inte mäktade med alla fredags-uppföljare som redan finns. Det enorma hålet i både min filmallmänbildning och detta års Halloween-tema är alltså att jag fortfarande bara sett den allra första Friday the 13th. Så, nu är plåstret avrivet, sårskorpan bortpillad och korset framkrupet till. Jag skäms. (Fast inte tillräckligt för att orka åtgärda saken här och nu…)

Så jag inser såklart att jag missar högvis med referenser, hänvisningar, nickningar och blinkningar nog för att konkurrera med en nervös och parkinsondiagnosticerad chihuahua i Friday the 13th anno 2009. De är ibland dock tillräckligt övertydliga för att till och med jag ska fatta att det någonstans sannolikt förekommer en rullstol. Jag har också snappat upp tillräckligt mycket popkultur för att exempelvis ha koll på att Jason inte ikläder sig sin klassiska hockeymask förrän i del tre (denna ny-version har ansträngt sig för att ge oss alla tre Jason-typerna – skräckbarnet, säckhuvudet och den maskbeklädde).

Det man kan diskutera i all oändlighet, särskilt när det kommer till slasher-genren, är vad som krävs för en framgångsrik skräckfilm. Ta original-Halloween som exempel: vad är viktigast, att vi verkligen engagerar oss i vår sympatiska final girl Laurie eller att vi fascineras och skräms av den ikoniske Michael Myers? Nu skulle jag i och för sig vilja hävda (och jag är absolut inte ensam i det) att Halloween lyckas med både-och.

När jag läser på om denna nya Friday the 13th blir det emellertid helt uppenbart att det finns en enda huvudperson som filmmakarna vill fokusera all uppmärksamhet på och det är Jason Vorhees. Stuntmannen Derek Mears fick rollen som den klassiska gestalten och brer i mina ögon på ganska tjockt när han menar att han ville ”portray Jason as a victim in the film” I Mears tolkning får Jason representera alla ”who were bullied in high school — specifically those with physical deformities — for being outcasts”. Kanske kan hans dåd i viss mån till och med ursäktas eftersom han bara ”exacts his revenge on those trying to take over his territory at Crystal Lake”?

Hej, hej, hej, hold your horses, Derek. Snackar vi cash-in-remake här eller snackar vi cash-in-remake? Låt oss vara realistiska en sekund – i åtminstone denna version (jag kan ju inte uttala mig om alla de andra uppföljarna) är Jason absolut inget mobboffer som bara ger igen eller försvarar sitt territorium. Redan filmens upptakt, där vi får en kort omtags-snutt från originalets upplösning (som naturligtvis inte alls står sig i jämförelse), väcker så många frågor. Så Jason ser alltså sin mamma bli halshuggen? Så han har alltså inte drunknat? Eller är han ett spöke? Har Pamela Vorhees haft någon kontakt med sin son som eventuellt är död? Hur kan Jason annars ”höra” moderns uppmaningar ”They must be punished, Jason. Kill for mother”? Under resten av filmens gång fortsätter han också glatt att ta livet av betydligt fler än de som kan sägas ”invadera hans territorium”.

I mångt och mycket är Friday the 13th en typisk uppföljare. Morden är fler och grisigare. Sexet är (mycket) mer uttalat med stort fokus på företagsamma flickor, tajta magmuskler och övernaturligt välformade bröst. Samtidigt upplever jag den också som ganska typiskt 00-talig, här finns en vibb av filmer som Hostel och Wolf Creek. Eller varför inte andra remakes som I Spit on Your Grave och Last House on the Left?

Över hela filmen vilar en anda av bister beslutsamhet. Nu har jag inget fantastiskt intryck av regissören Marcus Nispel, så det är mycket möjligt att det är mina fördomar som spelar in, men jag undrar om han egentligen ville göra den här filmen? Den är inget uselt hastverk men förmedlar en stämning av kärv pliktetik. Hela historien är bara något vi ska ta oss igenom, kosta vad det kosta vill. Ska man lyckas med den typen av metakommentarer som filmen ändå vill göra gentemot både fredags-franchisen och slasher-genren tror jag att det krävs ett lättsammare handlag. Nispel borde ha försökt åkalla mer av Wes Craven och mindre av Eli Roth, i alla fall i det avseendet.

Summan av kardemumman är att jag har sett sämre filmer, både remakes och uppföljare, bara inom ramen för detta års Halloween-tema. Samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte att Friday the 13th var någon särskilt rolig eller ens underhållande film. Vilket, som vi alla vet, är det värsta brott en film kan begå.

Final girl: Whitney Miller. Vars främsta egenskap är att hon ska vara jättejättelik Pamela Vorhees? Annars skulle hon ju aldrig blivit kidnappad av Jason (som håller henne vid liv i en hel månad?!) och heller inte lyckats distrahera honom i ett avgörande ögonblick.

Sedan går det förstår inte heller att blunda för det faktum att Whitney är en äkta slasher-jungfru through and through. Vi får aldrig några ekivoka kameraåkningar utmed hennes kropp och hela härligheten avslutas till och med tillsammans med hennes bror för att det inte ens ska finnas möjligheten till hanky panky när allt är över.

Historik/psykologi: Lite oklart, som sagt. Är Jason ens en fysisk varelse eller ett övernaturligt väsen? Filmen sätter egentligen aldrig ned foten i det avseendet.

Vapen: Ujuj, vilka vapen har vi inte? Den pålitliga macheten och pilbågen, absolut, men också skjutvapen, lantbruksutrustning och flismaskiner.

Killer-o-vision: Typ-ish…?

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg