alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Först måste han bara se till att eskortera den unga Jehnna under sökandet efter en juvel som krävs för att få tag på ett magiskt horn, vilket i sin tur ska pryda pannan på den sovande guden Dagoth som därmed inte ska behöva sussa längre. Simpelt, eller hur?!

Med på färden följer (tyvärr) inte bara Malak utan också den enorme Bombaata som Jehnnas personliga livvakt, med särskilt fokus på hennes oskuld. Jehnna är nämligen lyckligt ovetande om att det också krävs ett jungfruoffer för att få fart på Dagoths…horn. På vägen plockar det lilla sällskapet dessutom upp den stridbara Zula.

Tja, ska man matcha Arnold Schwarzeneggers speciella utseende är Grace Jones inget dåligt val. Hennes stenhårt muskulösa Zula står dessutom i skarp kontrast till den blondlockiga Olivia d’Abo som spelar Jehnna. En rollfigur som i sin tur tyvärr inte får särskilt mycket mer att göra än att vara the Chosen One och skrika på hjälp i tid och otid. Kanske försökte man göra Conan the Destroyer mer barntillåten än den första barbar-filmen eftersom det enda Conan inte får hjälpa Jehnna med är den här jungfru-detaljen.

Den barntillåtna misstanken återkommer; både för att själva framställningen är betydligt mindre blodig än den första filmen och för att man har lagt in fler komiska moment. Malak är som sagt en typiskt gnällig och feg comic relief och den förekommande ”magin” slår allt som oftast fel. Den tokroliga nivån markeras tidigt genom en call back till Conan the Barbarian där Arnie (återigen) får slå ned en dromedar. Det behöver kanske inte sägas att detta inte är en förändring som Conan the Destroyer vinner på. Inte heller Basil Poledouris musik håller samma kvalitet och även om effekterna inte alltid var superba i Conan the Barbarian höll de i alla fall bättre klass än uppföljarens hiskeligt fula ”ap-man”.

För regin står veteranen Richard Fleisher, mannen som bland annat gav oss 20,000 Leagues Under the Sea på 50-talet, Fantastic Voyage och Doctor Dolittle på 60-talet samt Soylent Green på 70-talet. Ingen dålig meritlista, alltså. Inte heller manusförfattaren Stanley Mann är någon dununge i sammanhanget med filmer som Eye of the Needle och Firestarter under bältet.

Lite underligt kan jag därmed tycka att slutresultatet inte blev bättre. Men det kanske helt enkelt handlade om att bolaget Dino De Laurentiis Company ville ha något lättsmält och lättsålt och så blev det lite väl lättsmält? Nu blev det roligaste med Conan the Destroyer att fundera på om det fanns någon Lovecraft-inspiration bakom guden Dagoth. Både för hans namn, det faktum att han hänvisas till som sovande och att han får några slags simhudslabbar när skiten träffar fläkten.