Doctor DolittleÄven om författaren själv kanske inte höll med om det är det fullt möjligt att se Tolkiens Lord of the Rings-trilogi som ett sätt att bearbeta andra världskrigets trauma, bland annat genom att i alla fall inledningsvis återkalla en förlorad men idyllisk värld. En ultrabrittisk sådan där hober är mildsinta, matglada och helst håller sig till sin egen bakgård.

Berättelserna om djurdoktorn Dr. Dolittle var ett liknande försök att dra tankarna till något annat än första världskrigets fasor när de påbörjades 1920 av författaren och ingenjören Hugh Lofting. Lofting förlade sin handling till ett stabilt och victorianskt England, i den ultrabrittiska och idylliska lilla byn Puddleby-on-the-Marsh.

Här bor Dr. Dolittle. Han var från början en ”vanlig” doktor men tyckte att människor var så tråkiga och ointressanta medan djur var så mycket mer spännande och fängslande. Det är kanske inte så konstigt att hans mänskliga patienter flydde fältet (desto mer att det inte syntes en skymt av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) när de måste dela väntrummet med möss, hundar och katter. Till slut är det Dolittles smarta papegoja Polynesia som föreslår att han kanske skulle kunna slå sig på att bota djur istället. Då skulle han ju åtminstone kunna få jobba med patienter som han är intresserad av.

För att hjälpa Dolittle på traven erbjuder hon sig att lära honom så många djurspråk hon bara hinner av de tvåtusen hon själv behärskar (jag sade ju att hon var smart…) och hans dörr står snart öppen för alla traktens hästar, kor, grisar, rävar, hundar och vildänder. När vi träffar honom i denna musikal från 1967 är han uppslukad av företaget att leta reda på den Stora Skära Havssnigeln.

Men för att kunna fara ut på den typen av dyrbara resor måste Dolittle få in lite kosing och det lär han inte få av sina djurpatienter, även om de är bra på att betala i mjölk, ägg och ridturer. Då är det ju tur att han får en sällsynt Pushmi-pullyu (Push-me-Pull-you), ett lamadjur med ett extra huvud istället för en vanlig, sketen bakdel, från en god vän som han kan förevisa på cirkus med god förtjänst.

Det tog ett tag att slutföra Dr. Dolittle och när den väl släpptes på biograferna floppade den rejält. I alla fall ekonomiskt eftersom den bara spelade in dryga sex av de nio miljoner dollar den kostat (tre gånger så mycket som planerat). Därför är det kanske lockande att istället titta på allt det som försiggick bakom kamerorna och alla de som stod där.

Dr. Dolittle spelas av veteranen Rex Harrison som 1964 gjort stor succé som professor Henry Higgings i My Fair Lady. Möjligen steg denna bedrift honom till huvudet för han tycks ha varit mer än otrevlig mot sina medskådisar. Särskilt den judiske Anthony Newley och den svarte Geoffrey Holder behövde inte sväva i ovisshet om vad de var värda i hans överlägsna ögon. Först när man hotade att ersätta honom med Christopher Plummer ska han ha skärpt sig någorlunda.

Annars är både Anthony Newley och Geoffrey Holder intressanta namn utanför ramarna på just denna musikal. Geoffrey Holder spelade exempelvis sex år senare Baron Samedi i Live and Let Die. Anthony Newley är i sin tur bland annat ansvarig för att ha skrivit låten Goldfinger och musikalen Willy Wonka and the Chocolate Factory med Gene Wilder från 1971 tillsammans med Leslie Bricusse som också skrev musiken till dagens musikal. Bricusse, vilken dessutom skrev min numera stadiga julmusikalfavorit, Scrooge från 1970.

De filmiskt bevandrade lär nog inte heller missa fotografen Robert L. Surtees namn, en man som nominerades till inte mindre än sexton Oscars-statyetter för bland annat The Graduate och The Last Picture Show. Han vann tre av dessa nomineringar, exempelvis för Ben-Hur.

Och när John Hammond sade sig ha ägt en loppcirkus i Jurassic Park var han inte allt för långt från sanningen eftersom cirkusägaren Albert Blossom som visar upp det tvehövdade lamadjuret spelas av ingen mindre än Richard Attenborough.

Men nu går det nog inte längre att skjuta upp ögonblicket när jag måste försöka säga något vettigt om själva musikalen Dr. Dolittle. Att omdömet mer lutar åt ”meh” än ”mindblowing!!!” har kanske blivit tydligt vid det här laget. Jag tror att själva musikalnumren skulle kunna bli riktiga favoriter, de är trallvänliga och särskilt Talk to the animals (And if you just stop to think of it/there’s no doubt of it/I would win a place in history/If I could walk with the animals) har blivit något av en hit helt på egen hand. Och The Vegetarian skulle säkert ha kunnat bli alla vegetarianers kampsång om slutsatsen inte varit att kött ändå är förtvivlat gott (I’ll never make a decent vegetarian/I’m a cheat!/I love meat).

Budskapet att djur också är värda att behandlas som folk är sympatiskt (även om det tydligen inte hindrar att man klär ut både apor, hundar och sjölejon på cirkusen) och Anthony Newelys roll som den pragmatiske irländaren Matthew Mugg påminner inte så lite om Dick van Dykes sotare Bert i Mary Poppins. Men på det hela taget är det uppenbart att de olika delhistorierna i Dr. Dolittle inte är på långt när lika starka eller lika väl sammanfogade som i den förra musikalen. Särskilt när filmen går över i att huvudsakligen bli en kärlekshistoria mellan den aningslöse doktorn (”I don’t understand the human race”) och den kärlekskranka Emma Fairfax blir den på det hela taget rätt ointressant.

Tack vare massiv lobbying från 20th Century Fox vann Dr. Dolittle faktiskt två Oscars trots att mottagandet hade varit rätt ljumt även från kritikerna. Den ena för Talk to the animals, vilket torde kunna sägas vara välförtjänt och den andra för Best Visual Effects, vilket inte kan sägas vara detsamma (även om jag i och för sig aldrig ens har hört talas om den ende rivalen, krigsrullen Tobruk). Dessa specialeffekter består till stor del av mer eller mindre malätna och uppstoppade kritter samt en stor (och extremt ful) plastsnigel. Plastsnigeln blev också stenad av lokalbefolkningen på ön Santa Lucia där dessa scener spelades in, men det berodde i och för sig mer på det faktum att öns alla ungar blivit extremt magsjuka på grund av snigelsmitta.

Dr. Dolittle är charmig och lite lagomt harmlös för en nostalgisk och feel-good lördagsmatiné men den är alldeles för harmlös för att kunna ta sig upp till några högre höjder som musikal betraktat.

star_full 2star_full 2star_half_full
Idag har även Filmitch antagit något av ett sagoskimmer. Dock franskt snarare än ultrabrittiskt.

Annonser