You are currently browsing the tag archive for the ‘Conan the Cimmerian’ tag.

alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren

Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.

Först måste han bara se till att eskortera den unga Jehnna under sökandet efter en juvel som krävs för att få tag på ett magiskt horn, vilket i sin tur ska pryda pannan på den sovande guden Dagoth som därmed inte ska behöva sussa längre. Simpelt, eller hur?!

Med på färden följer (tyvärr) inte bara Malak utan också den enorme Bombaata som Jehnnas personliga livvakt, med särskilt fokus på hennes oskuld. Jehnna är nämligen lyckligt ovetande om att det också krävs ett jungfruoffer för att få fart på Dagoths…horn. På vägen plockar det lilla sällskapet dessutom upp den stridbara Zula.

Tja, ska man matcha Arnold Schwarzeneggers speciella utseende är Grace Jones inget dåligt val. Hennes stenhårt muskulösa Zula står dessutom i skarp kontrast till den blondlockiga Olivia d’Abo som spelar Jehnna. En rollfigur som i sin tur tyvärr inte får särskilt mycket mer att göra än att vara the Chosen One och skrika på hjälp i tid och otid. Kanske försökte man göra Conan the Destroyer mer barntillåten än den första barbar-filmen eftersom det enda Conan inte får hjälpa Jehnna med är den här jungfru-detaljen.

Den barntillåtna misstanken återkommer; både för att själva framställningen är betydligt mindre blodig än den första filmen och för att man har lagt in fler komiska moment. Malak är som sagt en typiskt gnällig och feg comic relief och den förekommande ”magin” slår allt som oftast fel. Den tokroliga nivån markeras tidigt genom en call back till Conan the Barbarian där Arnie (återigen) får slå ned en dromedar. Det behöver kanske inte sägas att detta inte är en förändring som Conan the Destroyer vinner på. Inte heller Basil Poledouris musik håller samma kvalitet och även om effekterna inte alltid var superba i Conan the Barbarian höll de i alla fall bättre klass än uppföljarens hiskeligt fula ”ap-man”.

För regin står veteranen Richard Fleisher, mannen som bland annat gav oss 20,000 Leagues Under the Sea på 50-talet, Fantastic Voyage och Doctor Dolittle på 60-talet samt Soylent Green på 70-talet. Ingen dålig meritlista, alltså. Inte heller manusförfattaren Stanley Mann är någon dununge i sammanhanget med filmer som Eye of the Needle och Firestarter under bältet.

Lite underligt kan jag därmed tycka att slutresultatet inte blev bättre. Men det kanske helt enkelt handlade om att bolaget Dino De Laurentiis Company ville ha något lättsmält och lättsålt och så blev det lite väl lättsmält? Nu blev det roligaste med Conan the Destroyer att fundera på om det fanns någon Lovecraft-inspiration bakom guden Dagoth. Både för hans namn, det faktum att han hänvisas till som sovande och att han får några slags simhudslabbar när skiten träffar fläkten.

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.

Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.

Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.

Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.

Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).

Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.

När nu Filmmedia.se visar bilder från en ny Conan-film kan det ju vara lämpligt att följa upp med den äkta varan. Vissa teman tycks gå igen…

Conan the Cimmerian och Valeria of the Red Brotherhood tar sin tillflykt undan ett gigantiskt monster i en till synes övergiven stad. Den visar sig givetvis snart inte alls vara särskilt övergiven, men däremot på utdöende, då den bebos av folken Xotalanc och Tecuhltli som är i full färd med att decimera varandra i en blodig fejd. För varje Xotalanc som dödas av en Tecuhltli drivs en röd kopparspik in i en pelare av ebenholtz som står i tronsalen och när Conan och Valeria besöker staden är den beströdd av hundratals spikhuvuden. Men det ska visa sig att det största hotet mot våra två hjältar inte kommer från den pågående fejden.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, The Price of Salt
Tony Burgess
, Pontypool Changes Everything

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg