Soylent GreenÅret är 2022 och i hela världen (eller i alla fall den del som betyder något, det vill säga New York) råder det brist på allt. Allt utom människor, vill säga. Populationsbomben har exploderat med besked och på New Yorks ca 1,2 kvadratkilometer trängs 40 miljoner pers.

Särskilt sällsynt är naturligtvis mat och då inte bara för att det är så många som äter upp den. Nej, här snackar vi en pålagd växthuseffekt och förstörd natur tack vare föroreningar och allmän nedsmutsning. Företaget Soylent Corporation har generöst nog övertagit matproduktionen. Soylent Red och Soylent Yellow är helt artificiellt, medan den outsägligt läckra Soylent Green görs av plankton. För medan jorden är på väg att gå under måste ju haven fortfarande producera i samma takt som tidigare, eller hur? Oavsett vilket, är Soylent Green mer sällsynt än de undermåligare färgerna och därför också hårdare ransonerat.

Polisen Robert Thorn är lyckligt lottad i det att han inte bara har en egen lägenhet (även om han måste kliva över alla de som övernattar i trapphuset som fort han ska ut från den) utan också genom sitt jobb ibland kan plocka åt sig både det ena och det andra. Särskilt lycklig blir han av uppdraget att undersöka mordet på den rike William R. Simonson eftersom det i Simonsons luxuösa lägenhet finns både varmvatten, tvål och riktig mat. Två av tre grejor som han ser till att stoppa på sig. En fjärde grej som han inte heller kan plocka med sig är ”möbeln” Shirl, en sorts konkubin som hör till lägenheten, men de två tycks få en omedelbar kontakt med varandra.

Tack vare att Thorn i grund och botten är en bra (eller åtminstone extremt misstänksam och cynisk) polis och dessutom delar sin lägenhet med den gamle akademikern Sol Roth, vilken agerar som Thorns privata databas, börjar han snart fundera på om Simonsons mord verkligen var så enkelt som alla andra vill göra gällande. Inte nog med att människor som Simonson pratade med precis innan han dog själva börjar trilla av pinn, Thorns chef börjar dessutom pressa honom att lägga ned hela undersökningen. Kan det på något sätt hänga ihop med att Simonson satt med i Soylent Corporations styrelse?

Ända sedan jag såg den utmärkt roliga mockumentären Drop Dead Gorgeous har jag varit nyfiken på denna Soylent Green. Där är det nämligen en av skönhetstävlingsflickorna med skådespelarambitioner som i talangdelen valt att framföra Thorns avslutande magnum opus. Enda problemet med kändisskapet hos Charlton Hestons förtvivlade utrop torde vara att själva cloun i historien knappast kan vara någon överraskning för någon som ser Soylent Green idag.

Filmen överraskar positivt måste jag säga. Av någon anledning hade jag fått intrycket av att det var en film som framförallt blivit känd på grund av det ovan nämnda, men som utöver detta inte hade särskilt mycket att komma med.

Men både när det gäller story och stämning levererar Soylent Green. Det överbefolkade New York är ödsligt och trångt på en och samma gång. Av någon anledning fick jag Blade Runner-vibbar av gatmassorna även om det här handlar om ständig värmebölja (växthuseffekten, remember) snarare än ständigt hällregn. Jag blev också väldigt förtjust i det faktum att filmen, med några få notabla undantag, hela tiden höll sig på gräsrotsnivån och vi slipper övertydliga sekvenser där en ondsint företagsstyrelse planerar för hur de ska överta världen samtidigt som de sätter fingrarna mot varandra och väser ”Excellent…” på bästa Monty Burns-manér.

Lite störande var däremot det faktum att jag aldrig tidigare reflekterat över hur läskigt lik Arnold Schwarzenegger Charlton Heston är. Inte så att jag störde mig på att jag märkte det först nu, utan att det störde själva upplevelsen eftersom det hela tiden kändes som att jag egentligen satt och tittade på en actionrulle som var 15 år yngre.

Men bortsett från det är Heston ett bra jobb med att vara cynisk och sträv när så behövs, vilket är oftast. Thorn får dock chans till större känslosamhet inför vännen Sol och där bör det ha spelat in att skådespelaren Edward G. Robinson precis avslöjat för gamle stenansiktet att han var döende i cancer.

Genusmässigt följer filmen tyvärr i tids- och genremässiga trogna hjulspår. Vi har några nunnor på ett barnhem, en vis äldre (judisk?) kvinna och två mer eller mindre glada horor. Det är särskilt fascinerande att se hur man dialogmässigt lyckas få det till att det egentligen är Shirl som behöver Thorn efter det att han har utnyttjat henne på det sätt som hon är menad att utnyttjas. Därmed försvinner alla otrevliga antydningar om att Thorn är en rätt sunkig karaktär som tar för sig av människor på samma självklara sätt som han gör av andras mat och badrumsutensilier.

Att det är en annan tid märks också på filmens stunts. Stuntmännen tycks alla gå above and beyond när de ramlar och rätt kännbart dunsar i backen. Det länder helt klart en större verklighetskänsla till filmen men det är inte utan att man undrar hur många skadade ansträngningarna resulterade i.

Och glöm nu inte hemläxan, det är bara nio år kvar innan den måste sitta i ryggraden: Soylent Green är…ja, vadå?

Annonser