alt. titel: Barbarernas hämnd
Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.
Likt en viss cimmerisk barbar tvingas den rödhåriga Sonja åse hur den onda drottningen Gedren slaktar hennes familj. Men eftersom Sonja är kvinna räcker detta trauma naturligtvis inte, hon blir också omhändertagen av Gedrens soldater innan hon lämnas åt sitt öde.
Men Sonja svär att hämnas och tränar därför upp sig till en formidabel krigare. Det enda hennes svärdsmästare inte kan övertala henne till är att släppa sitt hat till manssläktet. När Gedren stjäl en kraftfull talisman som hotar att förgöra hela världen är det dags för Sonja att utkräva sin hett efterlängtade hämnd. Med sig på färden får hon inte bara den hjälpsamme Kalidor utan också prins Tarn, vars kungadöme Hablock förstörts av Gedren.
Milda Matilda… Ingen kan med den bästa vilja i världen påstå att Arnie under detta tidiga 80-tal var någon särskilt bra skådis men han är ingen som helst match för Brigitte Nielsen i rollen som Sonja. Tillsammans skapar de en kemi mer konstlad än en gris som bär Carmen Mirandas bananhatt. Deras avslutande ”kyss” över korsade svär ser direkt plågsam ut för dem bägge två.
Dessutom tycks Red Sonja inte riktigt veta på vilket genusben den ska stå. Å ena sidan ska Sonja vara en kapabel och självständig kvinna (även om hon som sagt varnas av sin mästare att hennes manshat kan komma att bli hennes undergång). Hon ger sig bara åt den man som kan besegra henne med svärdet i hand. Å den andra är Schwarzeneggers Kalidor en efterhängsen jäkel som envisas med att hävda att även om Sonja inte vill ha hans manliga hjälp behöver hon den icke desto mindre. Dessutom tillägnas Ennio Morricones trevliga “main theme” under förtexterna uteslutande bilder på en hästburen Kalidor.
Det spelar säkert en viss roll att Arnie vid den här tidpunkten sannolikt drog mer publik än en nybakad skådis-Brigitte Nielsen. Men faktum kvarstår: trots att man här försökt att skapa en slags kvinnlig motsvarighet till Conan (vilket förstås är hedervärt) ligger väldigt mycket fokus på huruvida hon kan tänka sig att ha en karl eller inte. Och “inte” är helt uppenbart fel alternativ.
Vi vet ju alla att putslustiga barn är en styggelse på film och Ernie Reyes Jr. i rollen som prins Tarn är inget undantag. Vi få därmed samma olyckliga försök till tokroligheter som i Conan the Destroyer. Sandahl Bergman återkommer från Conan the Barbarian men rollen som Gedren är av naturliga skäl betydligt mindre matig än Valeria. Utöver det bjussar Sonja på vad som kan vara filmhistoriens fulaste animatroniska spindel samt brottaren Pat Roach (en man som förekom i såväl Conan the Destroyer som den framtida Willow) som får slänga upp armarna och vråla ”Aaaaargh” när Sonja ränner sitt svärd genom honom.
Men ni kanske undrar över Red Sonjas koppling till Conan-filmerna? Förutom Richard Fleisher och Arnie, vill säga? Jomen, till den historiska novellen ”The Shadow of the Vulture”, publicerad i The Magic Carpet Magazine 1934, hittade Conans skapare Robert E. Howard på den kvinnliga svärdskämpen Red Sonya of Rogatino. Hon fick sedan inspirera Marvel Comics till introduktionen av figuren Red Sonja 1973 i deras serie om Conan. Häpp!
Det jag tar med mig från den här titten är alltså att filmen bland annat spelades in i den del av den italienska bergskedjan Appeninerna som kallas Gran Sasso och som faktiskt bjuder på otroligt häftiga naturscenerier. Red Sonja är lite smårolig och en sådan där film som man kan prata runt en hel del men någon större filmupplevelse bjuder den inte direkt på.
Rörliga bilder och tryckta ord 