När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.

Nääääää, gick ni på den lätta? Det är ju helt enkelt löpande band-robotar som bygger ihop en bil mycket snabbare och effektivare än de mänskliga arbetarna, som nu måste möta en hotande arbetslöshet. Fast det hinner varken Dani eller Diego tänka särskilt mycket på, för NU kommer faktiskt de där superstarka framtids-robotarna och drar på en rejäl holmgång.

Den kvinnliga halvan av duon, Grace, försöker skydda syskonparet från den manliga terminatorn och råder dem att försöka fly. Vilket ska visa sig inte vara särskilt lätt, vilket vi ju alla redan vet. Terminators är ju ostoppbara. Till en viss gräns i alla fall.

Det är svårt att undkomma den olycksbådande tystnad som lägrat sig över Terminator: Dark Fate, så snart efter biopremiären. Det brukar aldrig båda gott och i det här fallet kan jag inte låta bli att instämma. Samtidigt är det lite orättvist, för även om jag inte kan påstå att jag direkt sett fram emot denna senaste installation i mördar-robot-serien är den åtminstone inte uslare än någon av de andra filmerna som tassat Terminator 2 i hasorna. Och det var ju faktiskt nästan 30 år sedan den hade premiär.

Denna gång har man som synes gått back to basics. Slut på försök att nydana serien med en vuxen John Connor eller en ung Sarah Connor. Eller ja, en viss nydaning finns förstås eftersom vi den här gången har en avgjort gammal Sarah Connor. Sarah har sedan förintelsen av diverse framtidsrobot-delar 1995 tyvärr inte kunnat dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Hon har istället fortsatt att odla sin stenhårda badass-persona samtidigt som hon gjort det till sitt livs mission att utplåna varenda terminator hon stöter på.

För tydligen har de fortsatt att droppa ned lite här och var, trots hennes och Johns insatser på mitten av 90-talet. Lite oklart hur, men det är ingen idé att bry sig om sådana petitesser i en sådan här film. För egen del tog det ett tag innan jag insåg att Dark Fate helt bortser från det faktum att det finns en par uppföljare till Terminator 2.

Dark Fate blev en lätt märklig filmupplevelse. Jag kan inte påstå att jag tyckte fullt ös-medvetslös-historien varken var särskilt bra eller särskilt engagerande. Efter ett tag var jag ganska mätt på att se såväl terminators som människor bli slängda som trasdockor hit och dit. Själv hade jag exempelvis gärna sett lite mer spännings- eller karaktärsskapande uppbyggnad innan det första slagsmålet i bilfabriken brakar loss. Det känns inte så överraskande att det inte bara är väldigt många manusförfattare inblandade, utan att de också står bakom manus till exempelvis Batman v Superman och Gemini Man. Samtidigt rullade det hela på med god fart och snipp, snapp snut så var filmen faktiskt slut utan att jag hunnit bli överdrivet uttråkad.

Terminator-seriens huvudpoäng har ju aldrig vilat på filosofiska spörsmål. Men i den mening filosofin finns där har den till största delen handlat om möjligheterna att forma framtiden, både individuellt och globalt. Är allt ödesbestämt eller finns det någon fri vilja inblandat i det hela? Dark Fate lägger fram antagandet att människor måste ha ett mål och syfte med sitt liv medan ett robotliv kan fullbordas först när det saknar mål.

Filmen har levt högt på att än en gång kunnat knöla in både Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger på rollistan. Ingen av dem är direkt dålig men jag tycker att Hamiltons insats exempelvis inte är lika bra som Jamie Lee Curtis i den senaste Halloween-filmen. Dark Fate lever banne mig ännu högre på att göra så många blinkningar och nickningar till sina föregångare att man skulle kunna tro att den drabbats av ett epilepsianfall. Jag kan förstå att frestelsen måste vara enorm men hade kanske önskat att metaelementen hade fogats in lite elegantare än vad som nu är fallet. Handling och dialog gör tappra försök att ”överraska” publiken i detta avseende men är så övertydlig i det arbetet att den faller på eget grepp.

Dark Fate bjuder på tre coola kvinns i form av Linda Hamilton, Mackenzie Davis och Natalia Reyes som Sarah, Grace och Dani, vilket förstås är trevligt. Samtidigt är är manuset dåligt på karaktärsbygge och förlitar sig i allt för hög grad på tuffa actionscener samt en sprillans ny-CGI:ad mattsvart terminator vid namn Rev-9. Han beter sig som en korsning mellan en snabb zombie och en James Wan-demon men blir aldrig så där obönhörligt otäck som både Arnie och Robert Patrick fixade i sin glans dagar. Men det var ju som sagt nästan 30 år sedan.