You are currently browsing the tag archive for the ‘Robert E. Howard’ tag.
Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Barbarernas hämnd
Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Conan barbaren
Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.
Läs hela inlägget här »
Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle försöka och bekanta mig med den tidiga fantasygenren. Men inte hur tidigt som helst, beroende på definition kan man naturligtvis hitta linjer ända tillbaka till de gamla grekerna och egentligen alla former av mytologi.
Nej, här blev det som i så många andra sammanhang sedan min upptäckt av den föredömliga källan Librivox begränsningar till vad som finns inläst från Public domain-överflödet.
Kapten John Carter stred i amerikanska inbördeskriget på federationens sida och har därför inte mycket att hämta efter freden. Istället ger han och en kompanjon, John Powell, sig in i gruvbranschen. De hittar en rik åder i Arizona men när Powell ska rida för att hämta mer utrustning och mannar blir han överfallen av vilda Apacher (eller ”red rascals” som Carter benämner dem). Carter lyckas mot alla odds rädda sin numera piggsvinsliknande vän, men till ingen nytta. Utmattad faller vår hjälte i sömn i den grotta dit han tagit sin tillflykt.
När nu Filmmedia.se visar bilder från en ny Conan-film kan det ju vara lämpligt att följa upp med den äkta varan. Vissa teman tycks gå igen…
Conan the Cimmerian och Valeria of the Red Brotherhood tar sin tillflykt undan ett gigantiskt monster i en till synes övergiven stad. Den visar sig givetvis snart inte alls vara särskilt övergiven, men däremot på utdöende, då den bebos av folken Xotalanc och Tecuhltli som är i full färd med att decimera varandra i en blodig fejd. För varje Xotalanc som dödas av en Tecuhltli drivs en röd kopparspik in i en pelare av ebenholtz som står i tronsalen och när Conan och Valeria besöker staden är den beströdd av hundratals spikhuvuden. Men det ska visa sig att det största hotet mot våra två hjältar inte kommer från den pågående fejden.
Alan Green är strandsatt på en främmande planet och kan inte bärga sig innan han får komma därifrån. Han vill komma undan sina plikter som toyboy till den bortskämda hertiginnan Zuni, är inte heller särskilt sugen på att fortsätta sitt äktenskap med slavkvinnan Amra men mest av allt vill han bara komma så långt bort från ett samhälle som enligt honom själv mest består av barbari och vidskepelse. Helst vill han givetvis tillbaka till jorden, civilisationens högborg i världsrymden. Så när han får höra talas om två jordbor som landat sitt rymdskepp på en annan del av planeten är tanke och handling ett: han måste ta sig dit.
That’s what HE said!