Top Gun: Maverick (2022)

I Vilda Västern var en ”Maverick” ett kreatur som lyckats förbli omärkt. Å ena sidan kan man se den omärkta statusen som den ultimata symbolen för frihet, en ”Maverick” tillhör ingen utom sig själv och de öppna vidderna. Å den andra innebär detta samtidigt att en ”Maverick” är ett öppet mål, fritt fram för alla och envar att ta i besittning och gör anspråk på som sin egendom.

Nå, det är väl ingen större tveksamhet kring vilken tolkning som ska appliceras på piloten Pete ”Maverick” Mitchell. Den i Top Gun: Maverick-publiken som mot all förmodan inte sett 80-talsklassikern Top Gun eller hört talas om Maverick, Goose, Iceman och de andra coola killarna, behöver inte ens undra särskilt länge över den saken. Redan i filmens början snor Pete Mitchell en experimentell (och med högsta sannolikhet snordyr) flygmaskin. Detta för att bevisa en poäng som egentligen inte behöver bevisas, för att därefter krascha sagda flygmaskin för att bevisa ytterligare en poäng som verkligen inte behöver bevisas.

Top Gun: Maverick får på det hela taget bra draghjälp av Tompa Cruises Maverick, vilken i ganska stor utsträckning beter sig som om det fortfarande vore sent 80-tal och inte tidigt 20-tal. Pete Mitchell agerar fortfarande mer som en kille på 20+ än en snart pensionsfärdig karl, sannolikt för att det är det enda han kan. En kvart in i filmen har han som sagt kraschat ett plan och vid ett flertal tillfällen åkt jättejättejättefort på sin Kawasaki utan en tanke på trivialiteter som hjälm eller andra typer av skydd. Men hey, han har ju sin flygarjacka med en massa emblem och sina pilotglasögon och torde därmed passera för odödlig.

Den statusen tar det dock ett tag att banka in i skallen hos de unga flygarässen vid United States Navy Strike Fighter Tactics Instructor program, mer känt som TOPGUN (grundat 1969 för att lära ut ”the lost art of aerial combat”). Tack vare sin gamle polare Iceman får Maverick det förvisso föga attraktiva uppdraget att träna ”the best of the best” för vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Träna, sade ni? Japp, den fyrkantige kommendören Cyclone, vilken högst motvilligt tagit emot Maverick, svär på att den befordransomöjlige piloten aldrig kommer att få en aktiv stridstjänst igen. Tror vi att detta löfte kommer att upprätthållas tills dess att eftertexterna rullar?

Nej, det utfallet är såklart lika sannolikt som att Top Gun: Maverick inte skulle vara en fullkomligt skamlös dryga två timmar lång nostalgirunksession, kompletterad med ett lagomt uppdaterat vridmoment mot slutet. Kan man acceptera den premissen – att det vi ser inte är något mindre än en saga med en ohyggligt svag (om ens någon) verklighetsförankring – måste jag erkänna att jag hade betydligt mer nöje av filmen än jag hade vågat hoppas på.

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist men Top Gun: Maverick lyckas ändå åkalla känslan jag tycker mig minnas, samtidigt som manusen inkorporerat en del rimliga uppdateringar. Mavericks ankomst till Top Gun speglar exempelvis både hans egen och Charlies (Kelly McGillis) från originalet. Och för den som varit orolig – det är klart att vi får höra både Harold Faltermeyers Anthem och Kenny Loggins.

Självklart måste det också till lite fler personligt färgade svårigheter för Maverick än enbart behovet att ta onödiga risker med otaliga skattedollars samt både sitt eget och andras liv. Därför står han snart öga mot öga med Rooster, son till Goose och Carole, spelad av Miles Teller. Det går naturligtvis inte att göra det mötet hur djuplodande som helst inom ramen för denna saga, men man har i alla fall ansträngt sig för att ta sig vidare från den givna utgångspunkten: ”You killed my father. Prepare to die”. Dessutom hade jag aldrig kunnat drömma om att Miles Teller kunde bli så lik Anthony Edwards anno 1986, en ganska rolig detalj.

Och apropå saga, ni minns det där självmordsuppdraget? Med ett heistliknande upplägg (mycket bestämda förutsättningar vad gäller bland annat tidsramar) bygger det samtidigt på intrikat flygande som ska åtföljas av ett nästintill omöjligt bombsläpp. Jag svär, begreppet ”ventilation hatch” luftas (även om det inte åtföljs av någon replikversion av ”I used to bullseye womp rats in my T-16 back home”). Nackdelen med sagokänslan är möjligen att det egentligen aldrig blir någon större spänning i det hela, insatserna känns konstant supertrygga. Och det gäller såväl det professionella som det personliga.

Istället för Kelly McGillis har Top Gun: Maverick slängt in en något yngre flamma i form av Jennifer Connelly men eftersom detta är första gången vi träffar hennes Penny är det inte en relation jag känner något större engagemang inför. Även här återfinns dock en del av de där uppdateringarna eftersom inledningen till svettigt sex strax klipps till lättsamt post-coitalt pillow talk för att peka på en mognare och, dare I say it, medelålders relation.

Det är som synes otroligt lätt att raljera över det allra mesta i Top Gun: Maverick men jag hade trots det (och något överraskande) en riktigt underhållande stund med gamle Pete Mitchell och de yngre förmågorna på Top Gun. Nu är dock den stora frågan: törs jag se om originalet?

2 reaktioner till “Top Gun: Maverick (2022)”

  1. Ptja då jag aldrig sett första filmen är intresset för uppföljaren minimalt. Bra skådisar gör dock att den lockar en smula kanske till stream

  2. Well, utan en grundläggande positiv inställning till originalet vet jag inte hur enkelt det kommer att vara för Maverick att gå hem. Men med det sagt skulle det såklart vara intressant att höra vad du tyckte om du kommer dig för att se den

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: