Wind River (2017)

Taylor Sheridan har ett ganska gediget CV när det kommer till thrillermanus – Hell or High Water samt både Sicario och uppföljaren Day of the Soldado. I fallet Wind River har han inte bara hållit i pennan utan också regissörstaktpinnen.

Jag har inte sett Day of the Soldado men i både Sicario och Hell or… upplever jag att Sheridan också vill säga något, inte bara berätta en rafflande historia. Ämnet för Wind Rivers del är amerikanska urinvånare eftersom den döda kropp som hittas i Wyomings Wind River-reservat också tillhör en ung kvinna som bodde på reservatet.

Och när jag nu surfar runt på Wikipedia ser jag att filmens avslutande information, om våld mot och mord på ”indigenous women”, är mer än bara ren information, det är tydligen en hel rörelse. I både Kanada och USA har ”missing and murdered Indigenous women” (MMIW) kallats för en epidemi och man har sökt uppmärksamma det faktum att dessa kvinnor löper dubbelt så hög risk för att bli utsatta för våld jämfört med många andra demografiska grupper.

Ett behjärtansvärt ämne, utan tvekan, men tyvärr något som Sheridan inte riktigt lyckats sammanfoga med den rafflande historia som han plitat ihop. I alla fall när det gäller ”missing”, för i Wind River är det aldrig någon som försvinner, bara unga kvinnokroppar som hittas ute i vildmarken och snön.

Hjälten för dagen är viltvårdaren Cory Lambert, spelad av Jeremy Renner, en högst kapabel man som sammanbitet meddelar utocknes FBI-agenten Jane Banner ”I hunt predators”. Tack vare Corys lokalkännedom och spårarkompetens går det ganska snabbt att snoka sig fram till vem som skulle kunna vara ansvarig för Natalie Hansons död.

Jag tyckte mycket om både Sicario och Hell or… men Wind River blir en något mer tveksam affär. Sheridan kan utan tvekan detta med spänning och utnyttjar ganska bra ogästvänligigheten i klimatet och naturen för att understryka sin skoningslösa historia. I och med introduktionen av Elizabeth Olsens Jane Banner påminner det hela också en smula om 90-talsfilmen Thunderheart med Val Kilmer, Sheridan har bara ersatt South Dakota-hetta med Wyoming-kyla.

Men rollen som Jane Banner blir tyvärr en ganska otacksam sådan. I (det förvisso vällovliga) syftet att uppmärksamma sin publik på den utsatta positionen för ”indigenous women” reduceras Jane till att ständigt behöva vika sig för Corys vildmarkskompetens. Han är man, behärskad, ärrad, sorgsen, jägare och hemtam. Hon är kvinna, passionerad, ung samt ett blankt ark både personlighets- och bakgrundsmässigt. I alla avseenden som tänkas kan är hon en fisk på torra land eller, om man hellre vill det, en alligator i djupsnön (hon är egentligen stationerad i Fort Lauderdale). Ska man hårdra det hela blir övriga kvinnoroller (i den mån de alls existerar) aldrig stort mer än oskyldig boskap som bara har att invänta rovdjursattacken.

Vid ett enda tillfälle får vår FBI-agent ikläda sig lite pondus. Men även den situationen går snart överstyr, bland annat för att hon missat spår som Cory däremot uppmärksammat och därför kan komma till undsättning. I slutänden räddar han dagen (och i någon mening till och med kan stilla ett gammalt hämndbegär) som en regelrätt och klassisk Western-hjälte à la John Wayne. Men inte nog med det, han blir också den som bekräftar och står som garant för Janes professionella självförtroende.

Ojämlikheten mellan Cory och Jane blir också desto mer uppenbar eftersom Sheridan lägger ganska mycket tid på att grundlägga vår hjältes historia och bakgrund. Med en förhållandevis modest speltid om dryga 100 minuter skulle Wind River istället ha behövt lite mer omvårdnad när det gäller själva mysteriet och dess upplösning för där går det så pass snabbt att det ibland känns direkt klumpigt. Själva dådet presenteras i en ganska abrupt inklippning som borde kunnat hanteras elegantare eller i alla fall mer organiskt i filmens övriga handling.

Att Cory får spruta ur sig vildmarksvisdom blir smått parodiskt när jag väl börjat tänka på det och jag skulle bli förvånad om det inte förekommit kritik om ”white savior narrative” för Wind Rivers del. Som rollen är skriven känns det emellertid som det nästan är omöjligt att undvika någon form av kritik – skulle Cory ha spelats av en skådis med ”rätt” påbrå hade han definitivt kunnat uppfattas som en oerhört stereotyp indian-karaktär. På samma sätt har historien ständigt rumpan bak när det kommer till livet och förutsättningarna i reservatet. Antingen får man låtsas som att det inte finns några problem att tala om eller också leva med omdömen av typen ”It may be hard to get out [från reservatet], but it certainly feels condescending for a non-Native to write as much”.

Men under själva titten lyser ändå Sheridans thriller-kompetens igenom, för detta är frågor som jag börjat grunna mer på när det hela var avslutat. Där och då hade jag inga problem att engagera mig i mysteriet och bita lite på naglarna i ren spänning. Dessutom var det trevligt att återse en numera distinkt äppelkindad Graham Greene (för övrigt ännu en detalj som Wind River delar med Thunderheart).

Så här i Corona-tider var det dags att testa något nytt och Wind River blev därmed föremål för mitt första Netflix-party tillsammans med några andra filmspanare. Henke på Fripps filmrevyer och Jojjenito var inte med just den gången, men hade sett filmen och också skrivit om den. Därav den delvisa filmspanarsampostningen idag.

10 reaktioner till “Wind River (2017)”

  1. När jag surfar runt på internet ser jag att det inte bara är höga siffror på försvunna kvinnor utan också ouppklarade mordfall på unga kvinnor. Det är däri denna film tar sin utgångspunkt.

    Filmens känsla, stil och karghet passar väl med dess budskap. Jag fann den oändligt sorglig.

    Tyckte scenen som du beskriver som abrupt inklippt vara fruktansvärd att titta på. Den gav mig ångest på samma sätt som en viss scen på en landsväg i filmen ”Nocturnal animals” gjorde. Tycker att den funkade utmärkt som en flashback. Hade inga problem med inklippningen.

    Håller med om att Renners karaktär får mer bakgrundshistoria än Olsens, men hennes roll fyller en viktig funktion (om man tittar förbi genus). Den att FBI nedprioriterar brott av detta slag. FBI-agenten kommer in som en oinsatt utomstående i en mycket sluten värld. Jag tror att avsaknaden av bakgrundshistoria är per design. Storyn vinner inte på att ge FBI-agentens karaktär en full historik, snarare tvärtom. Jag tror att det var ett medvetet val helt enkelt. Men det hade nog varit bättre om Sheridan castat en ung man i den rollen så att genusfrågan runt detta inte kunnat grumla till det så. Jag förstår din kritik, men tror att det finns flera dimensioner i spel här.

    Kul text i vilket fall. Bra att du står där med fingret och säger ”ap ap ap”… Dina synpunkter ger upphov till kritiska tankar om filmen.

  2. Det jag väl fastnade på var att den avslutande texten i filmen enbart pratade om ”missing” och inte ouppklarade mord. Och jag tyckte förstås att den inklippta scenen var oerhört brutal, men det störde mig ändå att den inte kunde infogas på ett mer organiskt sätt i filmens händelseutveckling. Öht hade jag svårt att inte uppleva uppgörelsen med allt vad det innebar som rushig.

    Ska man nu göra det enkelt för sig genusmässigt hade ju Renner och Olsen bara kunnat byta plats, det hade varit lite spännande. Och jag säger inte emot att det var ett medvetet val att göra FBI-agenten så pass tunn och i någon mån hjälplös, däremot ifrågasätter jag det valet 😉 Det känns som om Sheridan i någon mån offrat sina kvinnliga rollfigurer för att kunna berätta en historia om våld mot kvinnor och det blir problematiskt för min del

    Men tack för att du gillade texten även om vi inte tyckte särskilt likadant

  3. Mm, jag kände inte att den där flashback-sekvensen blev abrubt utan snarare fogades in fint ihop med resten av storyn. Därav min referens till Lone Star som gör samma sak, om än oftare och snyggare.

    Tack för att du skrev ”en fisk på torra land”. Jag skrev ”som en fisk ut ur vatten” i en förvirrade direktöversättning av det engelska uttrycket. Jag kände att det var fel men i hasten så glömde jag det. Nu är det ändrat.

  4. @Jojjenito: Alltså, klippmässigt gick väl sekvensen ganska sömlöst men som en del i själva historien…not so much. Haha, ja, det var lite roligt att vi uppenbarligen i alla fall associerade till samma bild 🙂

  5. @Filmitch: Oj, så pass? Minns inte att du gillade den så mkt. Jag hade väl inga problem med rollfiguren som sådan, men tyckte nog att obalansen i deras dynamik blev lite för påtaglig

  6. Obalansen var ganska given då hon var ute på helt okänt territorium men å andra sidan var iofs Bluts rollfigur ganska så vilsen i Sicario men där var hon sas huvudpersonen vilket gav henne en matigare karaktär att spela.

  7. @Filmitch: Just, där tror jag du har något. Men sedan kan jag nog fortfarande tycka att Olsen kunde ha fått i alla fall någon situation där det blev tydligt att hon i alla fall var en professionell person som var bra på sitt jobb

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: