Taylor Sheridan har ett ganska gediget CV när det kommer till thrillermanus – Hell or High Water samt både Sicario och uppföljaren Day of the Soldado. I fallet Wind River har han inte bara hållit i pennan utan också regissörstaktpinnen.

Jag har inte sett Day of the Soldado men i både Sicario och Hell or… upplever jag att Sheridan också vill säga något, inte bara berätta en rafflande historia. Ämnet för Wind Rivers del är amerikanska urinvånare eftersom den döda kropp som hittas i Wyomings Wind River-reservat också tillhör en ung kvinna som bodde på reservatet.

Och när jag nu surfar runt på Wikipedia ser jag att filmens avslutande information, om våld mot och mord på ”indigenous women”, är mer än bara ren information, det är tydligen en hel rörelse. I både Kanada och USA har ”missing and murdered Indigenous women” (MMIW) kallats för en epidemi och man har sökt uppmärksamma det faktum att dessa kvinnor löper dubbelt så hög risk för att bli utsatta för våld jämfört med många andra demografiska grupper.

Ett behjärtansvärt ämne, utan tvekan, men tyvärr något som Sheridan inte riktigt lyckats sammanfoga med den rafflande historia som han plitat ihop. I alla fall när det gäller ”missing”, för i Wind River är det aldrig någon som försvinner, bara unga kvinnokroppar som hittas ute i vildmarken och snön.

Hjälten för dagen är viltvårdaren Cory Lambert, spelad av Jeremy Renner, en högst kapabel man som sammanbitet meddelar utocknes FBI-agenten Jane Banner ”I hunt predators”. Tack vare Corys lokalkännedom och spårarkompetens går det ganska snabbt att snoka sig fram till vem som skulle kunna vara ansvarig för Natalie Hansons död.

Jag tyckte mycket om både Sicario och Hell or… men Wind River blir en något mer tveksam affär. Sheridan kan utan tvekan detta med spänning och utnyttjar ganska bra ogästvänligigheten i klimatet och naturen för att understryka sin skoningslösa historia. I och med introduktionen av Elizabeth Olsens Jane Banner påminner det hela också en smula om 90-talsfilmen Thunderheart med Val Kilmer, Sheridan har bara ersatt South Dakota-hetta med Wyoming-kyla.

Men rollen som Jane Banner blir tyvärr en ganska otacksam sådan. I (det förvisso vällovliga) syftet att uppmärksamma sin publik på den utsatta positionen för ”indigenous women” reduceras Jane till att ständigt behöva vika sig för Corys vildmarkskompetens. Han är man, behärskad, ärrad, sorgsen, jägare och hemtam. Hon är kvinna, passionerad, ung samt ett blankt ark både personlighets- och bakgrundsmässigt. I alla avseenden som tänkas kan är hon en fisk på torra land eller, om man hellre vill det, en alligator i djupsnön (hon är egentligen stationerad i Fort Lauderdale). Ska man hårdra det hela blir övriga kvinnoroller (i den mån de alls existerar) aldrig stort mer än oskyldig boskap som bara har att invänta rovdjursattacken.

Vid ett enda tillfälle får vår FBI-agent ikläda sig lite pondus. Men även den situationen går snart överstyr, bland annat för att hon missat spår som Cory däremot uppmärksammat och därför kan komma till undsättning. I slutänden räddar han dagen (och i någon mening till och med kan stilla ett gammalt hämndbegär) som en regelrätt och klassisk Western-hjälte à la John Wayne. Men inte nog med det, han blir också den som bekräftar och står som garant för Janes professionella självförtroende.

Ojämlikheten mellan Cory och Jane blir också desto mer uppenbar eftersom Sheridan lägger ganska mycket tid på att grundlägga vår hjältes historia och bakgrund. Med en förhållandevis modest speltid om dryga 100 minuter skulle Wind River istället ha behövt lite mer omvårdnad när det gäller själva mysteriet och dess upplösning för där går det så pass snabbt att det ibland känns direkt klumpigt. Själva dådet presenteras i en ganska abrupt inklippning som borde kunnat hanteras elegantare eller i alla fall mer organiskt i filmens övriga handling.

Att Cory får spruta ur sig vildmarksvisdom blir smått parodiskt när jag väl börjat tänka på det och jag skulle bli förvånad om det inte förekommit kritik om ”white savior narrative” för Wind Rivers del. Som rollen är skriven känns det emellertid som det nästan är omöjligt att undvika någon form av kritik – skulle Cory ha spelats av en skådis med ”rätt” påbrå hade han definitivt kunnat uppfattas som en oerhört stereotyp indian-karaktär. På samma sätt har historien ständigt rumpan bak när det kommer till livet och förutsättningarna i reservatet. Antingen får man låtsas som att det inte finns några problem att tala om eller också leva med omdömen av typen ”It may be hard to get out [från reservatet], but it certainly feels condescending for a non-Native to write as much”.

Men under själva titten lyser ändå Sheridans thriller-kompetens igenom, för detta är frågor som jag börjat grunna mer på när det hela var avslutat. Där och då hade jag inga problem att engagera mig i mysteriet och bita lite på naglarna i ren spänning. Dessutom var det trevligt att återse en numera distinkt äppelkindad Graham Greene (för övrigt ännu en detalj som Wind River delar med Thunderheart).

Så här i Corona-tider var det dags att testa något nytt och Wind River blev därmed föremål för mitt första Netflix-party tillsammans med några andra filmspanare. Henke på Fripps filmrevyer och Jojjenito var inte med just den gången, men hade sett filmen och också skrivit om den. Därav den delvisa filmspanarsampostningen idag.