The Snowman (2017)

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Och med tanke på den lyckade filmatiseringen av fristående boken Huvudjägarna vågade jag ändå ha vissa förväntningar på adaptionen av Snömannen. Jag menar, Michael Fassbender som Harry Hole, hur fel kan det gå?!

Men då hade jag inte tänkt in det faktum att Tomas Alfredson hade tagit plats i regissörsstolen. Efter två sekunders betänketid insåg jag att det här skulle kunna bli grått och långsamt. Långsamt och grått.

Vilket det också blev. Som titeln antyder utspelas hela historien med den ohygglige seriemördaren under vintern i ett snöigt Norge. Som för all del är vackert men som också blir närmast outhärdligt vintergrått. Sådana där härligt friska vinterdagar med sol och lite lagom dagsmeja finns inte i sinnevärlden när Alfredson får råda, här är det istället vinterfukten som får genomsyra allt.

Och visst, nog för att alkade polisen Harry Hole passar in i ett sådant klimat och stämningsläge. Snömannen väcker honom till liv i Oslos välkända Vigelandspark där han tagit sin tillflykt i någon slags lekstuga eller lusthus. Och det är noga räknat den enda lustigheten som förekommer i filmen.

Men det bästa botemedlet mot Harrys bakisångest och kopparslagare är ett rejält mysterium. Det får han snart serverat, både genom försvinnandet av den unga mamman Birte Becker och de privatspaningar som poliskollegan Katrine Bratt ägnar sig åt. Efter lite snokande från Harrys sida avslöjar Katrine att hon ser en koppling mellan tidigare kvinnoförsvinnanden i Bergen och de som nu sker i Oslo. Bergenfallen undersöktes av den avdankat pensionerade polisen Gert Rafto men där finns inte mycket att hämta i nuläget eftersom Rafto blåst skallen av sig.

Jag ska ärligt säga att jag inte minns tillräckligt mycket av Jo Nesbös bok för att kunna säga hur tajt manuset håller sig till den. Men så här rörig och hattig kan förlagan knappast ha varit eftersom jag som sagt tyckte riktigt bra om den. Styrkorna med Nesbös Hole-deckare är en fascinerande huvudperson, mustiga beskrivningar av staden Oslo, gruvliga brott som ibland för böckerna intill skräckfiktionens gräns och ett jäkla berättardriv.

Det Snömannen lyckats plocka upp skulle möjligtvis vara det där skräckelementet för filmen innehåller onekligen en hel del maffiga bilder på dekapiterade huvuden och snögubbar. Men utöver det finns inte så mycket att hämta. Snömannen är förvisso en av de bättre historierna i serien så jag kan förstå att suget varit starkt att utnyttja den. Men samtidigt ligger den någonstans i mitten av själva serien. Det här innebär att Jo Nesbö i sina böcker lagt en rejäl grund med utvecklingen av Harry Hole som person, vilket man alltså helt saknar i filmen. Hur mycket sympati får vi för Harry och hans komplicerade relation till Rakel och Oleg när det är första gången vi överhuvudtaget träffar på dem? Hur mycket förståelse får vi för Harrys alkisdemoner när de framstår som ett nytt fenomen?

Men utöver dessa svårigheter tappar dessutom manuset flera trådar, vars upplösning eller poäng antingen bara antyds eller helt försvinner (det tydligaste exemplet torde vara den märklige mögelsaneringsmannen i Harrys lägenhet). Återblickarna till det som tidigare timat i Bergen kommer ur ingenstans och får därmed ett slags allvetande perspektiv som gör framställningen ännu luddigare. Jag inbillar mig att Snömannen hade vunnit på en pang-på-rödbetan-regissör som kanske inte haft lika höga konstnärliga ambitioner men varit bättre på att ta till vara historiens driv. Kanske Morten Tyldum igen? Eller någon som Fede Alvarez? Dessutom används Marco Beltramis musik på ett störande övertydligt sätt som kontrasterar allt för stort mot Alfredsons konstnärlighet.

Rollistan bjuder på en rätt spännande blandning av nordiska och amerikanska skådisar. För att det hela överhuvudtaget skulle ha kunnat genomföras (gissar jag) är språket engelska snarare än norska. Vilket tyvärr inte underlättar för särskilt Jonas Karlsson som är den svensk som oftast är i bild. Han framstår som stel och styltig på ett sätt som jag inte alls är van att se honom. Andra skådisar som gjorde mig lite konfunderad var exempelvis den som porträtterar Gert Rafto. Det tog nämligen ett bra tag innan jag förstod att mannen som jag tyckte såg ut som en Kurt Russell vilken gått i närkamp med svårartade anafylaktiska chock-symptom egentligen var Val Kilmer.

Jag tänker att man kallat in Tomas Alfredson för att man ville ha något extra. Men det extra som han kunde tillföra blev tyvärr inte av samma kaliber som David Finchers hantering av The Girl with the Dragon Tatoo. Där fick vi en vanlig, jäkla thriller men som dessutom var otroligt snygg. Här vet jag inte riktigt var vi får… Förutom ett vikingainspirerat hotellrum som såg ut att komma från en av Götiska förbundets allra våtaste drömmar.

Om du ändå är sugen på att se den där hotellrumsdrömmen finns The Snowman att både köpa och hyra på streaminghyrtjänsten Blockbuster.