PolitiPoliti (2013)

alt. titel: Polis

Klart man måste ta sig an en ny Harry Hole-bok, inte minst som den tidigare Gengångare lämnade läsaren i tron att detta var slutet för Nesbös alkoholiserade anti-hjälte.

Och länge svävar man i ovisshet även i Polis. Tills dess att Beate Lönn, Björn Holm och Katrine Bratt fått en gåta att lösa som är så knepig att de måste ta hjälp av en viss blond och lång typ. Harry undervisar dock numera på Norges polishögskola och är inte särdeles trakterad av att återkomma till polisfållan. Han har dessutom nog med bekymmer med sina studenter. Särskilt en av dem som är lite för hjältedyrkande av den store Harry Hole för att det ska vara riktigt nyttigt för någon av dem.

Kanske har jag förläst mig på Nesbö och Harry eller också kanske Nesbö har börjat upprepa sig lite? Hur som haver – Polis är en fullt adekvat och välskriven deckare men inte så mycket mer. Det finns bättre Hole-böcker.

star_full 2star_full 2star_half_full

SonenSönnen (2014)

alt. titel: Sonen

På supersäkerhetsfängelset Staten sitter den ständig tyste men ständigt lyssnande Sonny Lofthus. Så när han mot alla odds lyckas rymma är det inte bara interner som kanske ska vara oroliga för vart deras bikthistorier kan hamna. Även biträdande fängelsedirektören Arild Frank har utnyttjat Sonny för sina egna syften och han har betydligt mer att förlora än sina kriminella klienter. Jakten på Sonny blir snart en kapplöpning mellan de som vill se till att han aldrig talar mer och de som vill att han ska berätta allt. De senare består inte minst av poliserna Simon Kefas och Kari Adel.

Kanske är det oundvikligt att författare förr eller senare börjar återupprepa sig? Även om Sonen var en trevlig Nesbö kan jag samtidigt inte låta bli att notera likheter med böcker som Rödhake. Och medan Arild Frank inte så lite påminner om både Michael Bellman och Tom Waaler hyser Simon Kefas samtidigt likheter med en viss polis vid namn Hole.

Däremot är det som om alla Nesbös tidigare funderingar på teman som skuld, förlåtelse och nåd nått sin höjdpunkt i Sonen. Den mängd mer eller mindre uttalad kristen symbolism som pepprar boken och som förstås ska anknyta till titeln känns också lite ovan men inte oäven.

Men ska jag vara helt ärlig är det inget som stör särskilt mycket, jag tyckte i alla fall bättre om denna fristående Nesbö än Harry Holes senaste eskapader eller den påföljande Blod på snö.

star_full 2star_full 2star_full 2

Blod på snöBlod på snö (2015)

Även om Jo Nesbö skriver böcker som inte handlar om Harry Hole rör han sig sällan särskilt långt bort från invanda territorier som tajt thrillerstämning och Oslos undre värld. I den underhållande Huvudjägarna träffade vi den småkriminelle headhuntern Roger Brown, Sonen handlade om syndabocken Sonny Lofthus och i Blod på snö står eliminatorn Olav i fokus.

Som alla Nesbös hjältar är Olav en pragmatisk man som gör vad som krävs för att tjäna och försvara sitt eget uppehälle men samtidigt en man med ett vitalt känsloliv. Trots allt han sett och gjort är han ingalunda avtrubbad, särskilt inte för kärlekens locktoner. Så när chefen ber Olav mörda hustrun Corina (chefens hustru, alltså) är det kanske lätt att lista ut hur det kommer att gå. Åt helvete, för att tala någorlunda spoilerfritt klarspråk.

Blod på snö är kort för att vara en Jo Nesbö-roman och ibland nästan poetisk till sin natur, särskilt när den dyslektiske Olav berättar om allt det han läst. Eller snarare vad han har uppfattat som historien i böcker som Victor Hugos Les miserables. Men Nesbö skulle förstås inte vara Nesbö om det inte samtidigt förekom detaljerad brutalitet. En trevlig kontrastering men inget som gör mig vild av nyfikenhet på uppföljaren Mere blod (som av någon anledning fått titeln Midnattssol på svenska). Kanske får jag i det eventuellt också skylla på inläsningen som var gjord av Plura Jonsson och som inte funkade för min del. Innan jag kollade upp vem det var som pratade i mina öron undrade jag mycket över vem som gjorde inläsningar på fyllan.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser