The Snowman (2017)

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

X3: Jo Nesbö i korthet (2013-2015)

Politi (2013)

alt. titel: Polis

Klart man måste ta sig an en ny Harry Hole-bok, inte minst som den tidigare Gengångare lämnade läsaren i tron att detta var slutet för Nesbös alkoholiserade anti-hjälte.

Hodejegerne (2011)

alt. Titel: Huvudjägarna, Headhunters

Eftersom pengar och social status (sorry, renommé) är det enda som räknas för Roger Brown förutsätter han helt naturligt att det är det enda som räknas även för hans medmänniskor. I synnerhet flickvännen Diana måste ständigt kompenseras, annars är Roger övertygad om att hon skulle lämna honom för någon som är både snyggare och längre (en manlig resning på enåsextiåtta räcker inte långt rent psykologiskt).

X10: Jo Nesbö (1997-2011)

Ju längre jag håller på med bloggen, desto lättare märker jag att det är att snöa in på olika ”projekt”. Varför se om en Scream-film när man kan se om alla fyra? Bara Coen-brödernas True Grit från 2010 räcker inte när man vet att det både finns en litterär förlaga och en John Wayne-filmatisering från 1969.

Så därför nöjde jag mig naturligtvis inte med att lyssna på de inlästa böckerna av norske Jo Nesbö som jag fick tag på den där dagen på biblioteket, jag visste ju att alla fanns tillgängliga och jag hade heller inte lyssnat på dem i tur och ordning första gången. Nu skulle det bli ett organiserat lyssnande!

Påskekrim X3: Deckare i korthet (2010 och 2011)

Johan Theorin: Blodläge (2010)

På Gotland battlar minst Anna Jansson och Mari Jungstedt om vem som kan skriva de ultimata ö-deckarna. Än så länge tycks Johan Theorin däremot vara rätt ensam på Öland.

Inom kadern av svenska deckarförfattare sticker Theorin ändå ut en smula. Han tar inte alltid den mest uppenbara vägen genom genrens grynnor och skär, kanske för att han tenderar att försöka sig på lite mer av en genrebladning än många av kollegorna. Språket är måttfullt och eftertänksamt, ibland på gränsen till melankoliskt, men andas ändå av ambition och jag tycker nog att författaren lyckas med ett visst stämningsskapande på sin Östersjö-ö. Särskilt inledningsvis sätter beskrivningen av blodstråken från en påkörd fågel på en vindruta en illavarslande ton.

Frukta inte (2009)

What the hell happened?! I vanliga fall är Anne Holt en av mina favoriter bland deckarförfattare, både böckerna om Hanne Wilhelmsen och Inger Johanne Vik är flyhänt skrivna och med bra upplägg. Men i det här fallet tycks den goda fru Holt ha tagit en minisemester och låtit autopiloten göra det mesta. Frukta inte är fortfarande en kompetent deckare, men jag vet ju att den skulle kunna vara så mycket mer.