För alla utom obotliga Sverige-optimister känns det väl rätt tveksamt om The Girl with the Dragon Tattoo ska tas som intäkt för att svensk film är på frammarsch. Själv har jag svårt att gå upp i brygga av Stockholmsexteriörer och det faktum att välkända Hollywoodskådisar försökt lära sig att uttala ”Hedestad” så svenskt som möjligt och säga ”skål” när det passar.
Ska man vara lite tjurig (varför inte?!) skulle man snarare kunna se denna kulturimperialistiska nyversion som ett bevis för hur mycket i bakvattnet svensk film befinner sig, i alla fall när det gäller den här typen av genre. För min del är nämligen The Girl with the Dragon Tattoo vida överlägsen Män som hatar kvinnor och jag tror inte att det bara beror på outsinliga Hollywoodresurser.
Historien om hur journalistdetektiven Blomkvist och hans mindre socialt begåvande assistent Lisbeth Salander är nämligen helt enkelt bättre berättad av team Fincher och Zaillian. Storyn har ett bättre tempo och känns fräshare även rent visuellt. Inte så att Fincher på något sätt förtagit sig när han ska beskriva hur Mikael Blomkvist rotar runt i ett 40 år gammalt mysterium samtidigt som Lisbeth måste försvara sin fysiska och psykiska integritet, men filmen höjer sig ändå snäppet över en vanlig dussinproduktion.
Titelsekvensen av Blur Studio är ruggigt snygg, men passar däremot inte så bra med resten av filmen kan jag tycka. Den andas mer James Bond och action än vad man får sig till livs och hade jag inte redan vetat exakt vad historien skulle gå ut på är det mycket möjligt att de skulle ha lett mig helt fel.
Det tar också ett tag innan det hela liksom kommer igång (den korta scenen med informationsutbytet rörande de pressade blommorna funkar inte alls) och att vi får se Lisbeths inblandning i Wennerström-affären känns rätt överflödig. Det tror jag man manusmässigt hade kunnat lösa på något annat sätt som inte stoppat upp huvudhistorien lika mycket. I detta är boken nestorn som lyckas med att göra introduktion och upptakt både intresseväckande och spänningsskapande.
Inte för att Daniel Craig på något sätt är ett mindre signifikant ansikte än Mikael Nyqvist, men jag tyckte ändå att han bättre smälte ihop med sin karaktär. Jag kunde tro på Daniel Craig som nosig och lite tuff (om än för tillfället något stukad) journalist mer än jag trodde på Mikael Nyqvist. Framförallt gillade jag Craigs pillande med sina glasögon upp och ned på skallen, det var en sådan där personlig tick som kändes väldigt naturlig.
Och inte för att Noomi Rapace var en dålig Lisbeth Salander, men när jag nu kan jämföra henne med Rooney Mara måste jag ändå säga att amerikanskans rolltolkning bättre stämmer överens med Lisbeth-bilden jag får från boken. Rapaces Salander blev för tuff, för cool, för kontrollerad medan Mara ger ett mer, kanske inte skört, men lite vilset intryck. Hon är inte det minsta cool och tycks ganska ofta inte ha någon som helst kontroll över de situationer hon befinner sig i.
Tyvärr måste jag också erkänna att trots att jag verkligen gillar Sven-Bertil Taube, så var han ingen match för Christopher Plummers Henrik Vanger. Plummer sätter exakt rätt ton för sin företagsmagnat och här, till skillnad från många av de andra inblandade, ser jag inte en åldrad Hollywoodskådis utan en karaktär av kött och blod trots att han inte har så väldans mycket ”screen time” egentligen.
Språken som vajar fram och tillbaka i en vild blandning av ”ren” engelska, olika former av brytningar och svengelska var inget som jag störde mig på även om man kanske kan tycka att de gav ett lite slarvigt intryck. Däremot bröt det lite när olika personer i samma konversation uttalade svenska namn aningen svengelskt eller svenskt, beroende på nationalitet.
På det hela taget är The Girl with the Dragon Tattoo en stabil mysteriethriller och absolut en adekvat cineastisk motsvarighet till den underhållande bladvändare som boken var.
Titta gärna in hos Jojjenito som just idag skriver om den svenska filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Håller med om det mesta. Långt ifrån Finchers bästa, men stabil och välgjord film. Jämfört med Micke Nyqvists träiga spel i den svenska filmen är Daniel Craig ett lyft, utan att han för den skull glänser. Både Rapace och Mara gör fina insatser, tycker jag – även om den senares konstlade accent får henne att låta lite väl mycket som Björks missanpassade lillasyster. Och Plummer är en gigant i birollernas värld, så Sven-Bertil behöver alls inte skämmas för att bli knappt slagen. (Däremot är, hör och häpna, Peter Haber i mina ögon en bättre skurk än Stellan, i just det här fallet. Inte skräckinjagande, egentligen, och i teorin en märklig casting – men i praktiken är det något med kombon ”tafatt och godmodig på ytan-sadistisk och förbittrad i dunkla rum” som övertygar. Även verklighetens mördare är sorgliga typer, medan Stellan är så förknippad med den typen av sammanbitna roller att det tangerar autopilot).
Precis.
Väl talat! (eller recenserat…)
Den känns också mer….intensivare.
Jag ber att få återkomma i frågan om vilken version som är bättre… men jag tror jag är i minoritet. 😉
Tack för länk. Vilken rolig slump. 🙂
@Henrik: Fincher är ju en av de där som har en hyfsat hög lägsta-nivå, så en ”dålig” Fincher är ju egentligen inte alls särskilt dålig. Men jag kan hålla med om att Haber om inte annat blev en lite mer oväntad skurk än Skarsgård. Fast jag vet inte om någon av dem blev särskilt trovärdig som sådär bottenlöst ond som Stieg Larsson framställde det.
@Steffo: Tack o bock! Ja, tempot känns liksom mer uppskruvat fast det egentligen inte är det.
@Jojjenito: Åhå, jag tror jag gissar vilken du föredrar då 😉
Mnjae jag gillar vare sig bok/böcker eller film men den här är den minst dåliga men likt orginalet alldeles för lång.
Maras version av Sallander var bättre däri håller jag med dig. Ntqvist har jag svårt för numera efter hans träiga skådespeleri i det svenska orginalet.
Tillsammans med B.B finchers sämsta film. Har han en svacka eller har han(ve o fasa) peakat?
Ville bara tillägga att det är lite svårt att bedöma Finchers film då man redan sett den svenska. Den har svårt att bli spännande då jag vet hur det ska gå. Troligtvis hade jag gillat filmen lite bättre om jag inte haft en aning om Larsson o filmerna. Men för lång det är den i alla fall.
@Filmitch: Avslutningen med Salander tyckte jag faktiskt funkade bättre i boken än i filmen, en typisk sådan där deckar”twist”. Men det är klart, att ogilla böckerna är väl inte den bästa av förutsättningar 😉
Och jag som inte heller gillade Zodiac har fått vänta länge på något mer än en kompetent Fincher. Kanske han helt enkelt är väldigt beroende av sina historier?