The Girl With the Dragon TattooFör alla utom obotliga Sverige-optimister känns det väl rätt tveksamt om The Girl with the Dragon Tattoo ska tas som intäkt för att svensk film är på frammarsch. Själv har jag svårt att gå upp i brygga av Stockholmsexteriörer och det faktum att välkända Hollywoodskådisar försökt lära sig att uttala ”Hedestad” så svenskt som möjligt och säga ”skål” när det passar.

Ska man vara lite tjurig (varför inte?!) skulle man snarare kunna se denna kulturimperialistiska nyversion som ett bevis för hur mycket i bakvattnet svensk film befinner sig, i alla fall när det gäller den här typen av genre. För min del är nämligen The Girl with the Dragon Tattoo vida överlägsen Män som hatar kvinnor och jag tror inte att det bara beror på outsinliga Hollywoodresurser.

Historien om hur journalistdetektiven Blomkvist och hans mindre socialt begåvande assistent Lisbeth Salander är nämligen helt enkelt bättre berättad av team Fincher och Zaillian. Storyn har ett bättre tempo och känns fräshare även rent visuellt. Inte så att Fincher på något sätt förtagit sig när han ska beskriva hur Mikael Blomkvist rotar runt i ett 40 år gammalt mysterium samtidigt som Lisbeth måste försvara sin fysiska och psykiska integritet, men filmen höjer sig ändå snäppet över en vanlig dussinproduktion.

Titelsekvensen av Blur Studio är ruggigt snygg, men passar däremot inte så bra med resten av filmen kan jag tycka. Den andas mer James Bond och action än vad man får sig till livs och hade jag inte redan vetat exakt vad historien skulle gå ut på är det mycket möjligt att de skulle ha lett mig helt fel.

Det tar också ett tag innan det hela liksom kommer igång (den korta scenen med informationsutbytet rörande de pressade blommorna funkar inte alls) och att vi får se Lisbeths inblandning i Wennerström-affären känns rätt överflödig. Det tror jag man manusmässigt hade kunnat lösa på något annat sätt som inte stoppat upp huvudhistorien lika mycket. I detta är boken nestorn som lyckas med att göra introduktion och upptakt både intresseväckande och spänningsskapande.

Inte för att Daniel Craig på något sätt är ett mindre signifikant ansikte än Mikael Nyqvist, men jag tyckte ändå att han bättre smälte ihop med sin karaktär. Jag kunde tro på Daniel Craig som nosig och lite tuff (om än för tillfället något stukad) journalist mer än jag trodde på Mikael Nyqvist. Framförallt gillade jag Craigs pillande med sina glasögon upp och ned på skallen, det var en sådan där personlig tick som kändes väldigt naturlig.

Och inte för att Noomi Rapace var en dålig Lisbeth Salander, men när jag nu kan jämföra henne med Rooney Mara måste jag ändå säga att amerikanskans rolltolkning bättre stämmer överens med Lisbeth-bilden jag får från boken. Rapaces Salander blev för tuff, för cool, för kontrollerad medan Mara ger ett mer, kanske inte skört, men lite vilset intryck. Hon är inte det minsta cool och tycks ganska ofta inte ha någon som helst kontroll över de situationer hon befinner sig i.

Tyvärr måste jag också erkänna att trots att jag verkligen gillar Sven-Bertil Taube, så var han ingen match för Christopher Plummers Henrik Vanger. Plummer sätter exakt rätt ton för sin företagsmagnat och här, till skillnad från många av de andra inblandade, ser jag inte en åldrad Hollywoodskådis utan en karaktär av kött och blod trots att han inte har så väldans mycket ”screen time” egentligen.

Språken som vajar fram och tillbaka i en vild blandning av ”ren” engelska, olika former av brytningar och svengelska var inget som jag störde mig på även om man kanske kan tycka att de gav ett lite slarvigt intryck. Däremot bröt det lite när olika personer i samma konversation uttalade svenska namn aningen svengelskt eller svenskt, beroende på nationalitet.

På det hela taget är The Girl with the Dragon Tattoo en stabil mysteriethriller och absolut en adekvat cineastisk motsvarighet till den underhållande bladvändare som boken var.

Titta gärna in hos Jojjenito som just idag skriver om den svenska filmen.

Annonser