alt.titel: Señor Peregrino

Tarnished BeautyI en liten mexikansk by föder den ensamstående Lorena en liten flicka. Alla tycker synd om Lorena, för är det verkligen rättvist att en så god och ordentlig kvinna ska bli drabbad ev ett barn som tycks märkt av djävulen själv?

En ängel på framsidan och brännmärkt, i form av ett enormt födelsemärke, på baksidan, det är Jamilet. Både hon och hennes mamma är övertygade om att det måste finnas ett sätt att göra flickan fri från sin förbannelse, vare sig den ligger inom medicinen, religionen eller vidskepelsen.

Till slut står det klart för Jamilet och Lorena att det enda hoppet står att finna på andra sidan gränsen, i USA. Till skillnad från många andra lyckas den unga flickan emellertid inte bara ta sig helskinnad och oupptäckt in i landet, utan också snart skaffa ett jobb.

Men en olaglig immigrant med falska papper och som dessutom inte är läskunnig kan inte välja och vraka bland jobberbjudandena, så Jamilet tar det som ingen annan vill ha: personlig assistent åt en av det närliggande mentalsjukhusets mest krävande patienter. Personalen vill inte avslöja mer om honom än att man ska akta sig för att ge sig in i diskussioner. Men en trevande vänskap uppstår mellan den unga flickan pch den egensinnige gamle mannen som kallar sig Señor Peregrino. Och hur ska Jamilet kunna undgå att prata med honom när han berättar sådana fantastiska historier?

Ju mer jag tänker på Tarnished Beauty, desto mer frustrerad blir jag. Bokens omslag är naturligtvis tapetserad med blurbs, kallad för ”international bestseller” och i en recension uppenbarligen utnämnd till både ”soulful and unsentimental”. Och jag får väl skylla mig själv, men jag gick på dem.

Efter en genomläsning kan jag möjligen hålla med om omdömet ”unsentimental”, men inte så mycket mer. Jag kan också föreställa mig att boken sålt bra i USA med sitt fokus på en allt större målgrupp: mexikanska amerikaner (lagliga som olagliga). Det innebär tyvärr inte att den är bra.

Språket flyter på utan problem och stilen har drömska kvaliteter som påminner om Paulo Coelho. De personliga relationerna funkar generellt de också, även om navet Jamilet får bli nästan orimligt uppoffrande och god i förhållande till alla andra. Det verkar som om författarinnan Cecilia Samartin snarare försökt skapa en mer eller mindre stereotyp ”stark kvinna” än en ung flicka av kött och blod. Men det stora problemet i Tarnished Beauty ligger i Jamilets historia.

Eller snarare historierna, för det här blir en av de böcker som försöker berätta två historier på en och samma gång. Å ena sidan har vi Jamliet som försöker åstadkomma ett liv i L.A., vilket till stora delar går ut på att tråna efter Eddie, killen som hjälper henne att fixa jobbet på sjukhuset. Å andra sidan har vi Señor Peregrinos berättelse om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela för många år sedan och kärleken till den undersköna Rosa.

Visst hänger man med allt eftersom storyn blir mer och mer intrikat, men när upplösningen väl kommer blir det inte i form av en förlösning. Snarare uppstår samma känsla som när man gång på gång försöker gäspa men aldrig lyckas.

Samartin har slängt in en massa trådar och infall men när hon försöker att fullborda i alla fall några av dem blir det alldeles för abrupt och på gränsen till ologiskt (eller i varje fall osammanhängande). Annat lämnas bara därhän utan någon större åthävan, varav det absolut konstigaste blir hanteringen av Jamilets stora trauma, hennes födelsemärke.

Jag letar förgäves efter symboliska paralleller mellan Jamilets öde och Peregrinos pilgrimsskildring. Finns de där är de i så fall subtila bortom min fattningsförmåga. Jag får en känsla av att Samartin börjat på en historia och sedan tjusats så mycket av en helt annan att den fått ta över, leva ett eget liv och därmed egentligen utvecklas till att inte vara kompatibel med den första. Alternativet är att det var den andra historien som kom först och att Jamilet bara tjänar till ramverk för Peregrino.

Jag upplever också att Tarnished Beauty hade kunnat kännas mer angelägen om Samartin strävat efter något större än att i nutiden bara berätta Jamilets historia. Nu blir individfokuset för starkt för att säga något allmängiltigt om brännande ämnen som hur det är att växa upp och leva med en funktionsnedsättning (för det är så Jamilet betraktar sitt födelsemärke) eller situationen för alla de mexikaner som försöker skapa sig ett värdigt liv på fel sida om gränsen.

Men i slutänden stör mig inte ens den frustrerande känslan särskilt mycket. Jag vet inte om det berodde på boken i sig eller omständigheterna kring min läsning av den, men hur det nu var blev Tarnished Beauty något som skulle avslutas på ren princip. När jag nu väl har gjort det framstår den mest av allt som en Jaha-bok om jag någonsin läst en.

Annonser