En ensam liten flygödla som inte fick plats i det senaste Halloween-temat.

***

PterodactylPaleontologiprofessorn Michael Lovecraft upplever det akademiska mottot ”publish or perish” alltför bokstavligt. Han har en sista chans att bevisa att han är en duktig forskare innan han med huvudet före kommer att förvisas till en exil som inbegriper populärvetenskapliga youtube-föreläsningar och sakkunnig till mediokra dinosauriefilmer.

Till gränsområdet mellan Turkiet och Armenien har han nu släpat med sig doktoranden Kate Heinlein som mer än gärna hjälper sin handledare både professionellt och privat. För att överhuvudtaget kunna bekosta detta sista desperata försök till fame and fortune (i alla fall inom paleontologiområdet) har han dessutom tagit med sig fyra studenter – Willis Bradbury, Angie Lem, Gwen Kemper och Jason Donaldson. Inte för att de utgör billig arbetskraft eller är ovanligt duktiga, deras kompetens stavas istället p-e-n-g-a-r. Det vill säga pappas.

Vad professor Lovecraft inte har berättat för sin lilla trupp är att amerikanska utrikesdepartementet avrått från resor till området eftersom det där kryllar av banditer och internationellt efterlysta rebeller. En av dessa är Yolen och han är bytet för en amerikansk specialstyrka under ledning av kapten Bergen.

Om utrikesdepartementet vetat vad som efter en jordbävning frigjorts i vulkanen som är den paleontologiska expeditionens slutdestination skulle man sannolikt beslagtagit samtligas pass. För förutom rebeller, amerikanska specialstyrkor och käbblande vetenskapsmän (och -kvinnor) hemsöks gränsområdet numera också av ett helt nytt rovdjur. Eller urgammalt, beroende på hur man ser det.

Som synes tycker Pterodactyls manusförfattare Mark Sevi att det är viktigt att alla fattar att han är hemma på det litterära fantastikområdet. Synd att han inte tyckte det var lika viktigt att knåpa ihop ett fungerande manus. Det är förvisso inte hans fel att den turkarmeniska gränsen är förvånansvärt lummig, sådant händer när man inte spelar in filmen vid turkarmeniska gränsen utan i Tjeckien.

Men att införa en lika meningslös som tvångsmässig romantisk relation mellan Lovecraft och doktorand Heinlein (hans fullt rimliga motstånd att få ihop det med en av sina studenter tas givetvis som en personlig förolämpning), det är Mark Sevis fel. Att ständigt låta sina karaktärer alltid ta absolut längsta möjliga väg för att försöka söka trädskydd (att rulla in under en jeep tycks aldrig ens falla dem in) från de flygande ödlorna, det är hans fel.

Att låta en militär specialstyrka överge sitt uppdrag att föra en rebelledare till rättvisan för en personlig hämndaktion mot samma flygande ödlor, det är hans fel. Att överhuvudtaget blanda in en amerikansk specialstyrka enbart i syfte att kunna introducera vapen tyngre än professor Lovecrafts sannolikt illegalt insmugglade revolver, det är hans fel.

Som vanligt i Syfys produktioner finns det ett par D-kändisar som gör vad de kan för att klara sig ur det hela med hedern i behåll så gott det nu går. Om det överhuvudtaget är möjligt efter att ha figurerat i rollistan på den här typen av film. Michael Lovecraft spelas av TV-aussien Cameron Daddo (Models Inc., anyone?) medan Coolio får springa omkring i cammo som militären Bergen. Kanadensiskan Amy Sloan som den kärlekskranka doktoranden Heinlein har ett CV vilket ståtar med roller som ”inmate” i Gothika och ”undergraduate” i Timeline. Ok, jag ska vara rättvis – hon förekom faktiskt också under kanske en hel minut i The Aviator som Howard Huges bakteriefobiska mamma.

Inte heller effekterna skiljer sig från övriga Syfyfilmer. De datoranimerande dinosaurierna ser rätt ok ut så länge man inte sätter in dem mot något som ögat kan jämför dem med, typ träd, klippor eller människor. Men för all del, bonuspoäng för att man har försökt att skapa en pter-o-vision. Animatroniska kroppar i olika stadier av lemlästning skakar och vibrerar samtidigt som de sprutar ur sig en klarröd vätska som inte är det minsta lik blod.

För ovanlighetens skull är Pterodactyl däremot tyvärr rätt unken ur ett genusperspektiv. Den skadade kvinnliga soldaten och toknördige studenten lämnas med uppmaningen till honom att ta hand om henne. Hur då, vill jag veta? Genom att tråka ut eventuella angripare till döds genom paleontologiska utläggningar? Doktorand Heinlein måste jungfruräddas så till den milda grad att hon inte ens kan förväntas att repledes ta sig över en ravin själv, utan måste hämtas av en stor och stark soldat. Då hjälps det inte särskilt mycket att man försökt tuffa till henne genom att ge henne en militärpappa som kallades ”Bulldog”.

Det finns grader i helvetet. Det finns kvalitetsskillnader på Syfyfilmer och medan de sällan är några höjdare finns det de som faktiskt är betydligt bättre än Pterodactyl.