You are currently browsing the tag archive for the ‘Jean-Claude Van Damme’ tag.

Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Läs hela inlägget här »

För ett par veckor sedan dök det plötsligt upp en massa filmtopplistor över året 2009. De var kul att ta del av och jämföra, så det är klart att jag ville haka på nästa gång tillfälle gavs. Och det gjorde det i form av året 1988. Jag har tidigare skrivit om lite olika filmer som kom det här året för ett par år sedan, men det här är en mer renodlad topplista. Mycket nöje! Läs hela inlägget här »

The Omega ManCharlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).

Läs hela inlägget här »

CyborgCyborg (1989)
Kom-ihåg inför Framtiden: Läs hela inlägget här »

Jag inser det futila i att förvänta mig kvalitet från en film vars stora affischnamn är Jean-Claude van Damme och Viveca A. Fox men kanske lite underhållning i alla fall? Snälla? Hade det inte varit för att jag med egna ögon sett, och också skrattat åt, filmen JCVD som kom två år efter The Hard Corps hade jag bedömt van Dammes karriär som definitivt slut. Genom hela filmen ser han trött, stel och obekväm ut, även när hans karaktär inte ska uttrycka dessa känslor. Försöken till någon slags känslosamhet när hans krigsveteran ska få hemska flashbacks orsakade av posttraumatisk stress (enligt en polis ska han av militären vara bedömd som en ”walking time bomb”) skulle inte ens kunna övertrumfa Joey Tribbiani.

Läs hela inlägget här »

Ouch. Hur kunde det gå så käpprätt åt helvete? Den första Universal Soldier håller faktiskt fortfarande ihop riktigt bra men den här uppföljaren kan inte ens the muscles from Brussels rädda.

Denna andra Universal Soldier börjar nog så actionpackat med Jean-Claude och en asiatisk tjej (tydligen någon slags fitnessmänniska från ESPN och det bör ge en antydan om hur stor betydelse hon kommer att få i den här filmen) på en vattenscooter (gissa vem som kör?). De blir jagade av ett helt gäng svartklädda killar som också har ett antal båtar till sitt förfogande. Eftersom vi får noll introduktion till själva historien och Jean-Claude efter ett tag är på väg att få rejält med stryk av de svartklädda är det inte så svårt att räkna ut vad det handlar om: en övning.

Läs hela inlägget här »

Vissa gillar Stephen Segal, andra Jackie Chan. Själv har jag alltid haft ett gott öga till Jean-Claude Van Damme — The Muscles from Brussels. Från den första gången jag såg Universal Soldier till JCVD där Van Damme, genom att spela sig själv och ändå inte, visar att han dessutom besitter en stor portion självdistans.

I denna den första Hollywoodrullen av kultregissören John Woo får vi se hur en viss Mr. Fouchon har satt upp en business där han erbjuder jakt på ”the most dangerous animal of all” — människan. Vem Mr. Fouchon är eller varför han gör detta får vi inte veta, mer än att han uppenbarligen anser att det är elitens privilegium att jaga massan (och tydligen också starta fullt krig på öppen gata). Hans status som Ondskefullt Geni understryks av hans pianospelande och det faktum att han gillar att ikläda sig lång, svart rock.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i VästerbottensKuriren, juli 1995

I det lilla imaginära landet Shandaloo är inbördeskriget i full gång och den mest fruktade fienden är krigsherren Bison som med knarkpengar har lyckats bygga upp ett skrämmande imperium. För närvarande håller han ett antal personer som gisslan och kräver 20 miljarder för deras frisläppande. Världens veka ledare är beredda att förhandla med denne galning vilket innebär att endast en man kan förhindra total kaos och destruktivitet — William Guile, kommendör i AN (Allied Nations). Med Guile som ledare tycks AN definitivt inte hysa samma tveksamhet som FN när det gäller väpnade insatser.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg