Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

Efter händelserna som timade i Endgame verkar Peter fortfarande inte känna någon större längtan att bli en Avenger men upplever desto större press från omgivningen att han ska ta upp Iron Mans fallna mantel. Samtidigt är han fortfarande en 16-åring som bara vill åka på en sista skolresa till Europa och i Paris, världens mest romantiska stad, göra ett försiktigt avancemang mot MJ.

Självklart får Peter inte vara ifred på resan från Nick Fury och SHIELD men till hans lättnad har det i alla fall dykt upp en ny spelare på planen. En tvättäkta, multiversisk superhjälte, komplett med broderad cape och gröna laserstrålar från händerna. Mysterio, aka Quentin Blake, har anlänt för att hjälpa de stackars jordborna från att få sin planet utplånad av de onda Elementals. Peter är mer än villig att än en gång låta en vuxen person ta över, inklusive AI:t EDITH som Tony Stark lämnat efter sig.

I allt väsentligt är Far From Home en europeisk version av Homecoming, vilket också filmernas respektive undertitlar låter ana. Vad jag menar är att filmerna delar en primärt lättsamt humoristisk atmosfär samt en personlig utvecklingsresa för Peters del. I Homecoming handlade det emellertid om att inte sträcka sig efter för mycket medan det i Far From Home snarare handlar om att våga språnget. I bägge fallen är vi dock tillbaka i ansvaret, alltid detta ansvar som kan tynga men där det också blir konsekvenser om man försöker undfly det.

Däremot vet jag inte om Spidey vinner på att vara far from home. Innan dagens film måste jag erkänna att jag aldrig reflekterat över hur pass viktig staden New York är för hela Spider-Man-konceptet. Jag tycker att Homecomings något mindre skala (med delikatessaffärer i Queens och en lokal skurk) funkade bättre än den europeiska spännvidden i Far From Home (Venedig, Prag och London). Om inte annat för att filmen förväntade sig att vi skulle tro på att både Venedig och Prag river av två storslagna, påkostade festivaler under i princip en och samma vecka.

Homecomings skurk, Adrian Toomes eller Vulture, blev i Michael Keatons tolkning en arbetarklasshjälte som trampat lite snett. En grånad familjefader som någonstans på vägen låtit hämnden mot Staten och omtanken om familjen spåra ur en aning. Här möter vi en yngre förmåga; Jake Gyllenhaal är Mysterio med ett klädsamt skägg och tjockt, fylligt hår. Han lyckas vara både en schysst vuxen till Peters famlande tonåring och den räddande superhjälteängel som mänskligheten längtat efter. Men kan det vara så att han bara slår gröna duster i ögonen på folk? Det känns som om Far From Homes motto kan sammanfattas i ett enda citat, som inte hymlar med sin samtidskommentar: ”People need to believe and nowadays, they’ll believe anything”.

Tom Holland som Peter och Jacob Batalon som kompisen Ned har fortfarande ett skönt samspel, men även det lider av att förflyttas från Queens-high school-miljön. Särskilt som Ned finner kärleken tillsammans med Angourie Rice i rollen som klasskompisen Betty och blir upptagen på annat håll. Marisa Tomeis Aunt May har plötsligt fått någon slags uppgradering som gör att hon ser ännu yngre ut än hon gjorde i Homecoming. Skådismässigt var annars min största upptäckt Martin Starr, från gamla serien Freaks and Geeks, i rollen som en av de hårt prövade, medföljande lärarna. Jag hade helt missat honom i Homecoming – shame on me!

Far From Home var utan tvekan underhållande men jag inser att jag nog var lite väl hård mot Homecoming när det begav sig. Vid en omtitt tycker jag nämligen att den är den starkare av de två. Referenshumorn till MCU-serien, i form av de små videosnuttarna från Captain America, funkade bättre än Far From Homes skoltv-In Memoriam-segment. Slutfajterna är förstås för långa i bägge filmerna, men i Far From Home hade jag gärna sett något annat än en svärm drönare under ett par minuter. Plus att jag aldrig har varit något större fan av Jon Favreaus Happy Hogan och han är med i betydligt högre utsträckning i den senare filmen. Uppjackat betyg för Homecoming med andra ord

Spider-Man: Homecoming (2017, nytt betyg)

Spider-Man: Far From Home (2019)