You are currently browsing the tag archive for the ‘Jon Favreau’ tag.

Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.

***

Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Som Mufasa (ännu en gång) förklarar för sin unge son och kronprins Simba, har savannens antiloper inget emot att bli jagade, dödade och uppätna av lejon eftersom lejonen efter sin död förvandlas till gräs som antiloperna i sin tur betar. Whatever makes you sleep at night, alpha predator.

Men Simba tycker förstås att det här låter asbra eftersom han dessutom tillhör alfa-rovdjurens allra mesta alfasektion. Han ser fram emot den dag när kompisen Nala ska gifta sig med honom för att bli drottning och han kan bestämma över sin farbror Scar. Men Scar, som sannolikt förlorat makten över flocken till sin bror i våldsamt slagsmål (innan dess hette han typ ”Handsome” får man anta?), tänker inte stillatigande se på medan hans lille snorvalp till brorson intar sin ödesbestämda roll som kung över hela savannen.

Jag läser mig till (på Wikipedia, var annars?) att redan första Lejonkungen-filmen från 1994 fick utstå viss kritik för att den, utan allt för stora svårigheter, kunna tolkas i ett fascistiskt perspektiv. Endast den starke har rätt till självbestämmande, det kan bara finnas en rättmätig härskare och svagare individer har bara ett existensberättigande om de fogar sig efter tingens ordning.

Jag tror inte att jag själv lyckades formulera mina invändningar mot filmen så pass konkret när det begav sig. Däremot vet jag säkert att jag aldrig övertygades på samma sätt som många av mina generationskamrater om dess enastående förträfflighet. Jag berördes aldrig av den när det gällde våldsamma och (för Disney-filmer) överraskande dödsfall. Kände heller aldrig mycket av den där nattliga kärleken det sjöngs så smäktande om. Själva soundtracket gick förvisso på repeat men den låten ville jag alltid hoppa över.

När så denna ”live”-remake kommer, inser jag att det allomfattande konungaperspektivet känns ännu mer problematiskt 2019 än det gjorde 1994. Det blir knepigt att rakt av översätta hierarkiförhållandet i en lejonflock med mänskliga tronföljder. Vackra ord om naturens känsliga balans skavde däremot redan för femton år sedan, så biolog jag var.

Samtidigt undrar jag varför jag ens bryr mig – självklart kommer en CGI-version av mer eller mindre exakt samma film inte kännas mer aktuell eller relevant efter 25 år. Min främsta drivkraft för att överhuvudtaget släpa mig iväg till biografen är att jag hoppades på samma effekt som när jag såg Jon Favreaus förra Disney-remake – The Jungle Book. Alltså få ta del av animerade djur som är så perfekta att de kan misstas för the real deal.

Kvaliteten i animeringen kan jag förstås inte argumentera eller invända mot, däremot saknar jag helt klart wow-effekten som jag ändå fick från The Jungle Book. Kanske är det så enkelt att jag redan hunnit bli blasé, men episka naturscenerier och utsökt renderade pälsar till trots sätter The Lion King tassen i samma fälla som Bambi gjorde redan 1942. Det hela blir ibland platt och direkt tråkig, mer en uppvisning i teknik, kunnande och kompetens än frejdigt historieberättande.

Samtidigt har det gjorts tappra försök att uppdatera originalfilmen och de är för all del vällovliga. Särskilt Matthew Broderick, Moira Kelly och Jeremy Irons röster har ersatts av Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofors. Timon, Pumbaa och Nala har fått lite större spelrum vid sidan av vår hjälte Simba, samtidigt som de putslustiga comic relief-momenten (från särskilt hyenorna) tonats ned. Det finns ett par meta-referenser till både originalet och andra Disney-klassiker. Däremot kan jag inte riktigt förlåta denna nya Lion King att min absoluta soundtrack-favorit, Scars ”Be prepared”, var nästan den enda låt som inte behölls i sin helhet.

The Lion King anno 2019 kan säkert bli en (ny) klassiker för en generation som upplever en 25 år gammal animerad film som mossig. Och jag gissar att Disney nöjer sig helt och fullt med det. Varför riskera sköna dollars på att göra något nytt?

The Jungle BookHistorier om vilda eller förvildade barn har alltid väckt nyfikenhet och spänning. Hur överlevde de egentligen tills dess att de återbördades till ”civilisationen”? Inte helt sällan har deras historier beskrivits som mer eller mindre uppfinningsrika allegorier över hur ett naturtillstånd antingen förbättras eller krossas genom sitt möte med Kulturen.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Jessica på The Velvet Café som listade denna film som en av 2012 års största besvikelser, inte minst för investerarna. Inte heller Henke på Fripps Filmrevyer eller Steffo på Flmr var särdeles överväldigade.

***

John CarterKapten John Carter, en sliten veteranen från det amerikanska inbördeskriget, får kanske personifiera uttrycket ”ur askan, i elden” när han på flykt undan hämndlystna indianer i och för sig kommer undan sina förföljare, men bara genom att han blir förflyttad ända till planeten Mars (kallad Barsoom av urinvånarna).

Läs hela inlägget här »

En julfilm är inte riktigt vad man förväntar sig att se på kanalernas filmutbud så här års, men sexan kanske fick ett gäng på rea?

Uppe på Nordpolen är arbetet i full gång för Tomten och hans alver (hädanefter försvenskade till ”nissar”). Nissar är särskilt lämpade för arbetet i Tomtens verkstad, dels för att det är roligare än att laga skor mitt i natten eller baka bröd i ett trädbageri, dels för att de är kvicka, gladlynta och tillräckligt små för att få plats i den uppenbarligen underdimensionerade verkstaden. Den enda som sticker av lite är Buddy. Humöret är det inget fel på men han är helt enkelt inte lika flink i fingrarna som sina kollegor. Av en slump får Buddy veta att han egentligen inte alls är en nisse utan en människa och han beger sig därför till den magiska staden New York för att söka upp sin biologiska pappa. Lyckligtvis lackar det mot jul även i New York varför Buddy inte omedelbart hamnar på psyket när han äntrar staden iförd full nisse-mundering.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg